Berättelser ur livet

Mitt liv som tonåring

2009-05-20 17:55 #0 av: Linn

Mitt liv har innehållit besök på BUP, självmordstankar, mycket bråk och lite annat spännande. Läs min berättelse här.

Jag O Älsklingar 077.jpg

Egentligen började det hela med mina föräldrars skiljsmässa. Bråket började när jag var tre år och min syster föddes. När jag var fem år var jag på BUP för första gången. Bråken eskalerade och när jag gick i tredje klass skiljde de sig. Jag levde med bråk dagligen och hade lätt att börja gråta. Varje morgon på fritids grät jag när jag blev lämnad. Där fanns en kvinna som hjälpt mig mycket, städtanten. Jag åkte med på hennes städvagn varje morgon. På grund av mitt känsliga sätt blev jag så småning om mobbad.

I femte klass gjorde jag revolt. Jag ville inte vara som alla andra. Klädde mig med en del olika kläder. Hängde ca 20-30 kedjor runt höfterna, snygg var jag inte Flört Pappa kallade mig för "Pappas stolthet". I sjätte klass mådde jag betydligt sämre än vad jag gjort innan.

När högstadiet började hamnade jag i en klass med ett gäng underbara tjejer. Även fast vi kanske drog ner varandra i våra depressioner, och jag mådde sämre än någonsin, skar mig, gick på BUP och åt antidepresiva, så kan jag ändå nu säga att det var en av de bästa perioderna i mitt liv. Jag hade sådana underbara vänner då. De fanns alltid där, vi umgicks hela tiden. På sätt och vis längtar jag tillbaka till det där.

Precis i början av åttan träffade jag en underbar kille, vi kan kalla honom Adam. Han är min raka motsats. Men trots hur jag än såg ut, punkar aktigit med nitar och säkerhetsnålar lite varstans och svarta tårar på kinderna, så såg han igenom allt det och såg Mig. Många gånger efter det har han hållt om mig medans jag har gråtit så att jag inte kunnat andas. Han lyckades få mig ur mitt destruktiva betende och fick mig att se en mening med livet.

Jag fortsatte ett tag på BUP och mina piller men så småningom tog jag bort pillren och slutade på med mina samtal.

Nu, ungefär 5½ år efter det att jag träffade Adam är vi fortfarande tillsammans. I julas fick vi en lägenhet som vi stormtrivs i och jag mår bättre än någonsin. Jag har tagit upp en ny samtalskontakt och försöker berarbeta allt jag gått igenom för jag känner ändå att det ligger där inne och gryr.

Vad ville jag med detta? Kanske berätta för andra som är eller har varit i min sits att visst är det tufft. Du är inte ensam. Det finns tyvärr fler som gått igenom detta. Men man kan komma ifrån alla dåliga tankar. Det som är viktigast är att inte stänga inne allt man bär på.

 

____________________________________________________

Linn

Sajtvädinna Florist.ifokus
Medarbetare GodaNyheter.ifokus och Barnlöshet.ifokus

Anmäl
2009-05-20 18:17 #1 av: [marion69]

Tack vilken fin berättelse du delat med dig av! Glad 

Väldigt värdefullt att ha dig här som medarbetare eftersom du varit med om så mycket och kan hjälpa andra i samma situation och ge råd.  

KRAM

Sajtvärd för TONÅRINGAR och SVAMP och BÅTLIV och medarbetare på Övernaturligt.

 

VÄLKOMMEN!

Anmäl
2009-05-20 18:20 #2 av: Linn

Tackar tackar. Jag hoppas på att kunna hjälpa till i något hörn.

____________________________________________________

Linn

Sajtvädinna Florist.ifokus
Medarbetare GodaNyheter.ifokus och Barnlöshet.ifokus

Anmäl
2009-06-03 01:28 #3 av: Skruttan-1

Vad fint skrivet :) själv var jag den som ingen våga mobba och var den snälla men tuffa lilla tjejen som var med de som annars skulle vart mobbade även mina vänner sa fy måste hon sitta här. Trist när man har vänner som tror de är bättre än alla andra, iaf det visa sig ofta att dessa tjejer var jätte roliga o fina :) Har du bra tips vad man kan göra om man har en dotter/son som blir mobbad? Har en tjej här hemma som är jätte söt fin o klär sig snyggt men blyg o inåtriktad är en jag är lite rädd för att kunna bli mobbad. Hemma här med vän är hon glad o påhittig men detta ser inte andra eftersom hon då blir den tysta tjejen som itne vill synas. :(

Anmäl
2009-06-03 10:17 #4 av: Linn

Det enda jag kan komma på på rak arm är att hela tiden prata med henne. Få henne att känna sig säker på att hon kan berätta vad som helst för henne. Och då hoppas på att om hon blir mobbad, att hon vågar berätta det för dig. Och om så skulle vara fallet får man ju kontakta skolan och så får de ta den delen med att kontakta andra föräldrar och så vidare.

____________________________________________________

Linn

Sajtvädinna Florist.ifokus
Medarbetare GodaNyheter.ifokus och Barnlöshet.ifokus

Anmäl
2009-06-04 12:46 #5 av: Crowone

Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter!!

Intressant det där med att du kände sån tillhörighet med vännerna där ni stöttade varann med allt, även om det var med depressioner i centrum.

Det är väl så det är när man är tonåring......man behöver känna sig behövd, älskad och eftertraktad med sina vänner. Sen hur "gruppen" ser ut/tillhör är mindre kanske?

Känns som att du är en person som till slut tagit valet att bli stark av dina erfarenheter och gått vidare i din personliga utveckling.

Anmäl
2009-06-04 15:53 #6 av: Linn

Ja, jag kände så att det var viktigt för mig att ha vänner omkring mig som jag kunde prata med. Att alla var deprimerade i högre eller mindre grad spelade för tillfället ingen roll.

____________________________________________________

Linn

Sajtvädinna Florist.ifokus
Medarbetare GodaNyheter.ifokus och Barnlöshet.ifokus

Anmäl
2009-07-11 22:25 #7 av: SaaraE

Bra skrivet:) Skönt att läsa att det slutar bra, det kan säkert hjälpa någon när man ser att det kan bli bra:)

Sara - Sajtvärd för Ätstörningar ifokus

 

Anmäl
2009-07-29 01:13 #8 av: Mirjami-78

Mycket bra skrivet! TACK!! för att du berättade detta!!Skrattande

Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.

Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!Cool

Anmäl
2009-07-29 01:30 #9 av: destroyed

det känns som en del av mej själv du beskrev dock hade jag inte turen att mina föräldrar skilde sig. jag missade bussar med flit för att slippa komma hem. När våran kurator ringde hem och berättade vad jag har sagt och att jag har mått så dåligt så sa min mamma till skolan att kuratorn inte får komma i närheten av mej. Jag skämdes verkligen när jag kom till skolan och såg mina lärare i korridorerna för jag visste att de visste om vad jag dolde för alla andra. Mammas misshandel på mej och mina syskon, hennes ständiga drickande och hennes psykiska tillstånd är ju inte det bästa heller.. Men det är en lång histora

Anmäl
2009-08-07 23:07 #10 av: [Koppsal]

nu är jag själv tonåring och skulle bara tjecka in här o kolla vad ni vuxna skriver :P (kanske inte bara vuxna, men endå)något jag brukar göra, kul att veta liksom,
själv kan jag säga att jag varit med om liknande sen jag var 2. litee annorlunda endå.

tack för att du berättade din historia, jag märkte att det faktiskt finns folk som bryr sig, i min ålder så typ betyder det "måste ha uppmärksamhet" - tack :) <33

Anmäl
2009-08-07 23:45 #11 av: Kaninisen

Vilken fin berättelse. Eller, ja... Du förstår vad jag menar.
Kan en del relatera till mig själv även om mina föräldrar inte bråkat, men jag har alltid haft en bra kontakt med mina fritidsfröknar, jag har alltid varit lite ensambarn.

Anmäl
2009-08-07 23:48 #12 av: Linn

Kul att några tycker att min berättesle lättar något. Skrattande

#9 Vad sjutton vad det där för kurator då?! Usch vad arg, ledsen och sviken jag hade känt mig. Det finns en tråd här med olika sätt att kontakta oss som är medarbetare och värdinnan om du vill prata mer personligt med någon av oss.

____________________________________________________

Linn

Sajtvädinna Florist.ifokus
Medarbetare GodaNyheter.ifokus och Barnlöshet.ifokus

Anmäl
2010-01-09 12:17 #13 av: Anna-H-K

TACK för att du delade med dig av din starka berättelse om allt du upplevt!

Varm kram till dig/Anna

Anmäl
2010-01-14 02:10 #14 av: Wilse18

Sant, många går igenom detta men alla träffar inte en fantastisk kille och så tidigt.. du hade verkligen tur :D

Anmäl
2010-11-02 22:35 #15 av: [Emmla]

WOW =)

Anmäl
2010-11-03 20:51 #16 av: BarbieBrownHair

Tack för den fina berättelsen. Wow, säger jag bara. Du har haft ett tufft liv, är glad över att du är lycklig nu :)

Anmäl
2011-02-18 21:16 #17 av: Moas97

Jätte fin berättelse! Skulle gärna kunna tänka mig att berätta en ännu längre historia om mitt liv... Men som sagt, det får vänta! ;)

Anmäl
2011-02-19 05:27 #18 av: [marion69]

Bara att börja skriva och skicka Pm till mig. du får va anonym.

Sajtvärd för TONÅRINGAR och SVAMP och BÅTLIV och medarbetare på Övernaturligt.

 

VÄLKOMMEN!

Anmäl
2011-02-19 12:10 #19 av: Moas97

#18: Menar du mig?

Anmäl
2011-04-06 20:14 #20 av: [Bellie]

det känns som att du dragit ut ett stycke ur mitt liv och skrivit.
skönt att det löste sig för sig i alla fall

Anmäl
2011-04-06 21:39 #21 av: Linn

Jag ligger inte kvar som medarbetare här längre och det var lägesedan jag var här inne och kikade så jag har helt missat era nya kommentaer, skulle någon vilja prata med just mig så släng iväg ett mail på linn_nilhammer_salomonsson@hotmail.com

Jag tänkte att jag skulle uppdatera er lite mer om läget nu. Jag och min "Adam" har nu vart tillsammans i 7½ år, jag har friat och vi ska gifta oss när vi har råd, vi har husplaner och försöker spara till den skyhöga handpenningen. OCH!!! Vi har en son på 7 månader! Jag som ville ta livet av mig är nu MAMMA och ansvarar för en liten liten människas liv! Jag mår 1000 gånger bättre än vad jag gjorde när jag gick på högstadiet och trots att jag flyttat till en stad där jag inte kände någon har jag sedan jag blev gravid fått flera underbara vänner här och jag stormtrivs med mamma-livet :D

____________________________________________________

Linn

Sajtvädinna Florist.ifokus
Medarbetare GodaNyheter.ifokus och Barnlöshet.ifokus

Anmäl
2011-04-06 23:25 #22 av: [marion69]

Linn, det var gulligt av dig. tack för att du finns. kram

Sajtvärd för TONÅRINGAR och SVAMP och BÅTLIV och medarbetare på Övernaturligt.

 

VÄLKOMMEN!

Anmäl
2011-07-16 03:45 #23 av: Otario

Detta låter nästan exakt som min pojkväns barndomshistoria.. Hemskt är det. :(

Anmäl
2012-06-25 01:41 #24 av: madde-platy

det är precis så det var för mig. mina föräldrar bråkade hela tiden, och då menar jag bokstavligt talat. dom skiljde sig när jag gick i tredje klass. det kanske är därför jag är så himmla blyg som jag är nu.

jag vet att jag svarar på ett gammalt inlägg men men.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.