2009-10-30 15:03 #0 av: [marion69]

Min tonårstid var ett rent helvete rent ut sagt. Den värsta perioden i mitt liv präglas av ångest, hat, rädslor och döden. Läs min historia här.

Namn: Fia-Lotta Andersson (Fingerat namn)

Ålder: 21

Bor/Län: Egen lya

Husdjur? Ja

Skostorlek? 39 - 40

Ögonfärg? Melerade

Pluggar/arbetar med? Pluggar med siktet mot mikrobiolog

Hur många syskon? 1 helbror och 1 halvsyster

Singel/sambo/pojkvän/flickvän? Pojkvän; blivande sambo

Maeniskor.jpg

 

 

Hade du en bra tonårstid?

Nej, min tonårstid var ett rent helvete rent ut sagt. Den värsta perioden i mitt liv som präglas av ångest, hat, rädslor och döden. Jag hade dock den enorma turen att ha en mycket omtänksam familj som gjorde sitt bästa för att stötta och hjälpa, trots att jag ofta tog ut min frustration på dem.

 

Vad var utmärkande hos dig som tonåring?

Isolerad, svartklädd, ångestfylld, och  trotsig ensamvarg är nog en relativt slående beskrivning av mig vid den tiden.

Vad var speciellt jobbigt under uppväxttiden?

Jag led utav ett antal fobier redan som liten, vilket tidigt skapade regelbunden kontakt med BUP. Så småningom var det inte bara fobier de fick ta itu med...


Frustrationen över att inte förstå mig själv, har alltid känt mig udda och utanför. Jag hamnade i en negativ spiral där jag sökte efter problem, och det fick jag i massor.

Jag var bara fjorton år när jag hamnade i mitt första misshandelsförhållande som jag satt fast i med järnhand tills han dog i en olycka.

Tragiskt nog blev det min räddning, annars hade han förmodligen haft ihjäl mig till slut. Min familj förstod att han fick mig att må dåligt, så de försökte förhindra ett fortsatt förhållande, vilket resulterade i att jag vände mig mer och mer emot dem och stack hemifrån.

X- antal gräl senare begav jag mig hem igen, och någon dag senare var han död. Jag personligen misstänker (har starka anledningar som jag väljer att ej ta upp här) att han tog sitt liv med flit, även om det kanske ser ut som en olycka.

Med en sådan första pojkvän var jag ju redan väl inkörd på fel spår och hamnade snett ett antal gånger till, även om det gick åt rätt håll, det var ingen mer som misshandlade mig förrän långt senare.

Jag hade dock gått ner mig totalt psykiskt. Jag var redan skör pga mina fobier, och strax innan tonåren blev min bästa vän mycket svårt sjuk i cancer. Sedan allt strul med pojkvännen, plus den konstanta känslan utav att vara utanför, udda och konstig. Jag hade en ypperlig förmåga att alltid komma på kant med folk, allt jag sa och gjorde blev fel.

Jag utvecklade snabbt panikångest, och hade dragit på mig posttraumatiskt stressyndrom pga pojkvännen. Jag hade en kraftig depression och en rad andra problem och blev till slut suicid med ett kraftigt självdestruktivt beteende.

Inte kunde jag prata med någon heller, det blev ju bara fel hela tiden (!) även om folk som brydde sig om mig gjorde allt för att få mig att prata.

BUP tyckte allt var frid och fröjd och avslutade med mig. Inom kort hamnade jag hos vuxenpsyk i stället, som i sin tur medicinerade mig till en vandrande zombie. Därefter följer tyvärr en kraftig minneslucka, tills jag så småningom flyttade hemifrån och slängde medicinerna åt helsike. Givetvis krashade jag ihop igen, jag bodde i en främmande stad, jag var utan vänner och hade ingenstans att ta vägen när det brast.

Depressionen och ångesten kom som ett slag i bakhuvudet, tillsammans med abstinensen efter medicinerna. På det utvecklade jag ätstörningar också. Till slut bröt jag ihop bokstavligt talat och låg och vred mig i kramper på golvet, hur länge minns jag inte. Inte heller minns jag hur jag tog mig ur situationen.

Dock minns jag att jag på något vis började dejta en kille jag träffat över nätet, och allt var frid och fröjd i början, sen började nästa helvete, dock bara psykiskt.

Jag var ju bara en patetiskt värdelös människa som inte kunde stå på egna ben. Sen var nästa karusell igång. Jag stack utomlands och försökte börja ett nytt liv, det gick i ungefär ett halvår innan jag var tillbaka i sverige, i grannbyn till mina föräldrar. Förhållandet knakade isär med ett jävla brak och jag bröt ihop fysiskt, blev sittande i rullstol. Jag är nämligen född med en hel rad kroppsliga problem, och nu slog kroppen bakut för allt den var värd.

Jag fick flytta hem till mina föräldrar igen, jag varken ville eller kunde ta hand om mig själv. Ganska snabbt vände jag alla taggar utåt igen och grälen var ett faktum, denna gång över att jag bara isolerade mig på mitt rum och bodde framför datorn. Man tjatade på mig att ta kontakt med psykolog igen, men jag ville inte ha mer medicin, dock gav jag med mig till slut och det bar av till psyk.

Väl där hade de bytt psykiatriker, den nya kunde knappt svenska och ville bara titta i min journal och skriva ut allt jag haft förut. Jag blåvägrade. Då fick jag (hör och häpna!) ställa mig och peka i fass på vad jag ville ha!

Turligt nog krävde jag en vidbehovsmedicin mot min ångest, kravet för att jag ens skulle hämta ut den var att den ej fick vara beroendeframkallande. Till slut hittade jag en medicin som passade och fick den utskriven.

När jag sen kom på apoteket fanns bara mina gamla mediciner på recept, varvid jag bad apotekspersonalen att förstöra receptet. Sedan hjälpte de mig att ringa min psykiatriker och ordna rätt medicin åt mig (tack och lov).

Många långa sidospår senare träffade jag en tjej som utbildade sig till sjuksköterska, vars mor är specialiserad på bland annat bokstavsbarn.

Jag fick komma och bo hos den här tjejen ett tag och en helt ny värld slogs upp för mina ögon, jag fick träffa hennes mor och en rad samtal senare var alla överrens om att jag bör göra en neuropsykiatrisk utredning.

Jag flyttade till hemtrakterna igen och började lappa ihop min relation till familjen, fick komma till en läkare som höll med helt och fullt om att en neuropsykiatrisk utredning behövs, misstankar om asperger syndrom och AD(H)D finns bland annat.

Ungefär där är jag nu, står fortfarande i kö för utredning, men förstår redan mig själv på ett halt annat vis. Jag klarar mig bra utan mediciner, med stöd av familj, vänner och min nuvarande pojkvän.

Hade dina syskon det lika jobbigt som du?

Förhoppningsvis vet de inte så mycket om vad som pågått, då min syster är mycket äldre och bor på annat håll, och min lillebror är såpass mycket yngre att han nog inte uppfattat mer än att jag har mått väldigt dåligt för ett tag sedan.

Hur tog du dig ut ut problemet?

Tack vare familj, vänner, pojkvän och en vilja av stål kom jag till slut på fötter igen.

 

Fick ni hjälp på något sätt?

BUP och vuxenpsyk har ju varit involverad en hel del, tyvärr fick vi aldrig den hjälp som egentligen hade behövts.

 

Hur lever du idag? och hur mår du?

Idag är jag på fötter igen, pluggar heltid och står i startgroparna för att flytta ihop med min pojkvän, som har stöttat mig enormt i min kamp för att ta mig upp ur allt elände. Just nu bor jag i egen lägenhet på promenadavstånd ifrån föräldrarna, de finns alltid där om det skulle vara något som tynger.

Visst sitter sviterna i än, och ångesten kommer över mig emellanåt, men jag har lärt mig hantera det bra, och skulle jag må för dåligt kan jag prata med min pojkvän eller föräldrarna.

 

Vad har du för framtidsdrömmar och visioner?

Mina största drömmar just nu är att flytta ihop med pojkvännen, klara studierna och låta tiden läka mina sår. En milstolpe till är att snart få göra min utredning.