Berättelser ur livet

(x) Min ätstörning räknas inte

2015-07-16 04:51 #0 av: Kneko

Det tog mig flera år att inse hur nära jag var att utveckla bulimi, för jag hade ingen aning om vad det egentligen innebar. Ingen tog min ätstörning seriöst, så varför skulle jag det?

Jag har alltid varit ett smalt barn, utan att själv förstå det. När jag kollar på bilder från när jag var 10-16 så blir jag så arg. Jag blir så arg att jag inte längre ser ut så.  Det känns som att jag inte kan förlåta mig själv för det jag gjort mot min egna kropp.

Jag har alltid älskat mat. Potatis, pasta, choklad, glass. Jag kunde äta hur mycket som helst, och eftersom jag alltid varit smal så blev jag van vid tanken att jag kunde äta hur mycket som helst. Det var inget fel på mig, jag åt som en tonåring brukade göra, jag njöt av livet.

Något hände i mitt liv när jag var 16-18. Jag förlorade massa vänner. Jag gick inte ens i skolan, jag satt hemma och var inte ens inskriven på någon skola. Jag slösade tid på spel, jag gjorde inget vettigt. Det går inte att leva så utan att man tillslut blir deprimerad. I alla fall inte för mig. Jag behöver aktivera mig, jag behöver något att göra.

Det var så enkelt att åka till mcdonalds och beställa en mcchicken plusmeny. Det var så enkelt att åka och köpa ett paket glass på Ica. Det var ännu enklare att äta allting. Jag åt så mycket, och varje gång mådde jag så extremt dåligt för det. Varför var jag tvungen att äta halva glasspaketet? Ångesten. Det blev bara värre att tänka på det. Men om jag äter en skål pasta kanske det löser sig.. Men varför känner jag mig ännu äckligare efter att ha ätit det? Jag behöver en till glass för att dämpa smärtan.

En evig loop av ångest och mat. Det tar aldrig slut. Verkligheten slog mig inte förrän min mamma kollade på mig uppifrån och ner och säger på sitt icke-moderliga sätt att jag har gått upp i vikt. 

Jag ställer mig på vågen, och inser att hon har rätt. x kilo. Jag har gått upp x kilo på ett år. Och jag skulle bara öka. Bristningarna över mina lår och min mage blev helt plötsligt övertydliga. 

Men jag visste inte hur jag skulle dämpa ångesten, förutom att äta. Jag kände att det ändå inte kunde bli värre. Jag ställde mig inte på vågen igen, livrädd för vad siffran skulle visa. 

 Men det var väl inget fel på mig? Jag ville bara äta. Det var skönt att äta, det var gott att äta. Det löste alla problem, trots att det var tillfälligt. Om jag ville äta en hel pizza, en hel burk ben & jerrys och tre portioner pasta på en och samma dag, varför skulle jag inte få det?

Det var inte förrän jag pratade med en kompis som haft en annan typ av ätstörning som jag började komma närmare sanningen. Jag skämtade om mina matvanor. Jag skämtade om att gått upp i vikt. Men hon såg att det bara var en fasad för hur jag egentligen mådde.

Det skulle aldrig falla mig i att spy upp mat. Det skulle aldrig falla mig i att hetsbanta. Jag var bara fast i den där eviga loopen, och ingen förutom min kompis tog det seriöst. För det är skamligt att hetsäta. Om jag hade spytt upp maten, då hade det varit en sak. Hade jag svält mig själv, då hade det varit en sak.

Jag berättade för min mamma om hur jag mådde. Hon sa att jag bara skulle sluta äta. Jag berättade för mina vänner hur jag mådde. Jag sa att jag var beroende av mcdonalds. Dom skrattade och svarade "haha vi med." Jag förklarade för dem vad jag menade. De fortsatte skratta. 

Min ätstörning räknades inte. För enligt samhället så fick jag skylla mig själv, precis som alla andra som äter för mycket.

Ska det verkligen vara såhär?

Anmäl
2015-07-16 04:53 #1 av: Kneko

Jag vill uppmärksamma att många som hetsäter får hjälp, men det är långt ifrån tillräckligt många. Framför allt behöver de hjälp och stöd från sina nära och kära. Jag hade inte vänner och familj som kunde se hur jag mådde. De skämtade bort att jag åt så mycket och gjorde min sjukdom värre. Jag är inte ensam om att ha varit i den situationen.

Anmäl
2015-07-16 05:13 #2 av: Haku

hetsätning har blivit mer och mer välkänt tycker jag det känns som finns ju även diagnosen Hetsätningsstörning->binge eating disorder men det är klart det är inte lika välkänt som dem vanligaste ätstörningarna och självklart borde det uppmärksammas för dem som lider av det! jag förstår din synpunkt och det är nog viktigt att ta upp som du gjorde här =)


Anmäl
2015-07-16 05:26 #3 av: Kneko

#2 Jättebra att du förklarar att BED finns! Det finns många missförstånd inom ätstörningar som förhoppningvis minskar i framtiden.

Okunskapen (min egna och andras) var en av dom sakerna som skadade mig mest.

Anmäl
2015-07-16 08:22 #4 av: Tuulikki

Vill inte outa mig utan skriver bara att det är bra att du tar upp det härBlomma

♡ Sajtvärdinna på Naglar iFokus 

Anmäl
2015-07-16 12:37 #5 av: Cazzos

Är det fortfarande ett problem du har idag?

Jag har hets/tröstätit stor del av mitt liv pga diverse saker och när jag var mellan 10-12 år så hade jag fetma, var 165 cm lång o vägde över 80 tror jag.
Sen växte jag som ett träd när jag var 13 samtidigt som jag blev vegetarian, då vaknade ett intresse för mer hälsosammare mat och jag gick ner i vikt i samband med detta. Jag har aldrig varit smal, var alltid ett mulligt barn, nu är jag fortfarande lite mullig för min kroppsform men mår bra så har inget behov av att destruktivt försöka gå ner i vikt för att hålla takt med vikthetsen.

Personligen är jag otroligt intresserad av allt som har med näringslära att göra. Detta startade efter min tid som vegetarian (ca 4 år). Hur ämnena tas upp i kroppen och vad det är bra för osv. På detta sätt uppskattar jag min kropp mycket mer.
Istället vill jag ge min kropp MAT som gör gott för den. Visst finns det stunder då jag sitter och småäter mer än vad jag borde men skitsamma :)

Man blir mer medveten om miljön och allt runtomkring när man lärt sig att ta hand om sig själv, inifrån.

Anmäl
2015-07-16 13:56 #6 av: Kneko

#5 Jag kan inte avgöra själv om jag har problemet längre. Jag upplever inte själv att jag hetsäter. De som känner till att jag hetsätit upplever inte det heller. Då jag aldrig riktigt sökte professionell hjälp för det, så fick jag liksom klara mig själv.

Jag hade det precis som du! När jag blev vegetarian så började det bli bättre. Att lägga upp en diet och planera varje måltid hjälpte mig att må bättre, och jag hetsåt inte lika ofta. 

Idag äter jag LCHF och äter kyckling och fisk då och då, men ofta vegetariskt. Jag mår bättre psykiskt och förhoppningsvis fysiskt också.

Anmäl
2015-07-16 14:00 #7 av: Cazzos

#6 Man får ta små steg i taget Skrattar

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.