Annons:
Etikettberättelser-ur-livet
Läst 10559 ggr
Hoseok
2015-07-16 04:51

(x) Min ätstörning räknas inte

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Det tog mig flera år att inse hur nära jag var att utveckla bulimi, för jag hade ingen aning om vad det egentligen innebar. Ingen tog min ätstörning seriöst, så varför skulle jag det?

Jag har alltid varit ett smalt barn, utan att själv förstå det. När jag kollar på bilder från när jag var 10-16 så blir jag så arg. Jag blir så arg att jag inte längre ser ut så.  Det känns som att jag inte kan förlåta mig själv för det jag gjort mot min egna kropp.

Jag har alltid älskat mat. Potatis, pasta, choklad, glass. Jag kunde äta hur mycket som helst, och eftersom jag alltid varit smal så blev jag van vid tanken att jag kunde äta hur mycket som helst. Det var inget fel på mig, jag åt som en tonåring brukade göra, jag njöt av livet.

Något hände i mitt liv när jag var 16-18. Jag förlorade massa vänner. Jag gick inte ens i skolan, jag satt hemma och var inte ens inskriven på någon skola. Jag slösade tid på spel, jag gjorde inget vettigt. Det går inte att leva så utan att man tillslut blir deprimerad. I alla fall inte för mig. Jag behöver aktivera mig, jag behöver något att göra.

Det var så enkelt att åka till mcdonalds och beställa en mcchicken plusmeny. Det var så enkelt att åka och köpa ett paket glass på Ica. Det var ännu enklare att äta allting. Jag åt så mycket, och varje gång mådde jag så extremt dåligt för det. Varför var jag tvungen att äta halva glasspaketet? Ångesten. Det blev bara värre att tänka på det. Men om jag äter en skål pasta kanske det löser sig.. Men varför känner jag mig ännu äckligare efter att ha ätit det? Jag behöver en till glass för att dämpa smärtan.

En evig loop av ångest och mat. Det tar aldrig slut. Verkligheten slog mig inte förrän min mamma kollade på mig uppifrån och ner och säger på sitt icke-moderliga sätt att jag har gått upp i vikt. 

Jag ställer mig på vågen, och inser att hon har rätt. x kilo. Jag har gått upp x kilo på ett år. Och jag skulle bara öka. Bristningarna över mina lår och min mage blev helt plötsligt övertydliga. 

Men jag visste inte hur jag skulle dämpa ångesten, förutom att äta. Jag kände att det ändå inte kunde bli värre. Jag ställde mig inte på vågen igen, livrädd för vad siffran skulle visa. 

 Men det var väl inget fel på mig? Jag ville bara äta. Det var skönt att äta, det var gott att äta. Det löste alla problem, trots att det var tillfälligt. Om jag ville äta en hel pizza, en hel burk ben & jerrys och tre portioner pasta på en och samma dag, varför skulle jag inte få det?

Det var inte förrän jag pratade med en kompis som haft en annan typ av ätstörning som jag började komma närmare sanningen. Jag skämtade om mina matvanor. Jag skämtade om att gått upp i vikt. Men hon såg att det bara var en fasad för hur jag egentligen mådde.

Det skulle aldrig falla mig i att spy upp mat. Det skulle aldrig falla mig i att hetsbanta. Jag var bara fast i den där eviga loopen, och ingen förutom min kompis tog det seriöst. För det är skamligt att hetsäta. Om jag hade spytt upp maten, då hade det varit en sak. Hade jag svält mig själv, då hade det varit en sak.

Jag berättade för min mamma om hur jag mådde. Hon sa att jag bara skulle sluta äta. Jag berättade för mina vänner hur jag mådde. Jag sa att jag var beroende av mcdonalds. Dom skrattade och svarade "haha vi med." Jag förklarade för dem vad jag menade. De fortsatte skratta. 

Min ätstörning räknades inte. För enligt samhället så fick jag skylla mig själv, precis som alla andra som äter för mycket.

Ska det verkligen vara såhär?

Annons:
Hoseok
2015-07-16 04:53
#1

Jag vill uppmärksamma att många som hetsäter får hjälp, men det är långt ifrån tillräckligt många. Framför allt behöver de hjälp och stöd från sina nära och kära. Jag hade inte vänner och familj som kunde se hur jag mådde. De skämtade bort att jag åt så mycket och gjorde min sjukdom värre. Jag är inte ensam om att ha varit i den situationen.

Haku
2015-07-16 05:13
#2

hetsätning har blivit mer och mer välkänt tycker jag det känns som finns ju även diagnosen Hetsätningsstörning->binge eating disorder men det är klart det är inte lika välkänt som dem vanligaste ätstörningarna och självklart borde det uppmärksammas för dem som lider av det! jag förstår din synpunkt och det är nog viktigt att ta upp som du gjorde här =)

Hoseok
2015-07-16 05:26
#3

#2 Jättebra att du förklarar att BED finns! Det finns många missförstånd inom ätstörningar som förhoppningvis minskar i framtiden. Okunskapen (min egna och andras) var en av dom sakerna som skadade mig mest.

[Tuulikki]
2015-07-16 08:22
#4

Vill inte outa mig utan skriver bara att det är bra att du tar upp det här🌺

Cazzos
2015-07-16 12:37
#5

Är det fortfarande ett problem du har idag? Jag har hets/tröstätit stor del av mitt liv pga diverse saker och när jag var mellan 10-12 år så hade jag fetma, var 165 cm lång o vägde över 80 tror jag. Sen växte jag som ett träd när jag var 13 samtidigt som jag blev vegetarian, då vaknade ett intresse för mer hälsosammare mat och jag gick ner i vikt i samband med detta. Jag har aldrig varit smal, var alltid ett mulligt barn, nu är jag fortfarande lite mullig för min kroppsform men mår bra så har inget behov av att destruktivt försöka gå ner i vikt för att hålla takt med vikthetsen. Personligen är jag otroligt intresserad av allt som har med näringslära att göra. Detta startade efter min tid som vegetarian (ca 4 år). Hur ämnena tas upp i kroppen och vad det är bra för osv. På detta sätt uppskattar jag min kropp mycket mer. Istället vill jag ge min kropp MAT som gör gott för den. Visst finns det stunder då jag sitter och småäter mer än vad jag borde men skitsamma :) Man blir mer medveten om miljön och allt runtomkring när man lärt sig att ta hand om sig själv, inifrån.


Hoseok
2015-07-16 13:56
#6

#5 Jag kan inte avgöra själv om jag har problemet längre. Jag upplever inte själv att jag hetsäter. De som känner till att jag hetsätit upplever inte det heller. Då jag aldrig riktigt sökte professionell hjälp för det, så fick jag liksom klara mig själv.

Jag hade det precis som du! När jag blev vegetarian så började det bli bättre. Att lägga upp en diet och planera varje måltid hjälpte mig att må bättre, och jag hetsåt inte lika ofta. 

Idag äter jag LCHF och äter kyckling och fisk då och då, men ofta vegetariskt. Jag mår bättre psykiskt och förhoppningsvis fysiskt också.

Annons:
Cazzos
2015-07-16 14:00
#7

#6 Man får ta små steg i taget 😃


densomundrar
2015-07-19 16:15
#8

Har samma problem här, har försökt i flera år att ta tag i detta och har faktiskt från det att jag bestämde mig gått ner en hel del i vikt men har fastnat nu och kommer inte vidare. Jag äter då länge det finns mat, jag slutar inte äta förens maten står mig upp i halsen, dom flesta dagarna går det bra men några dagar i veckan går det helt överstyr och jag känner mig ännu sämre efteråt när jag vet att jag gjorde det jag inte skulle gjort, ätit tills det inte längre finns något utrymme att stoppa i mer mat på. Har försökt pratat med många om detta och precis som dig har jag blivit ignorerad, dom har skrattat eller sagt att alla är vi beroende av mat. Men jag ser min relation till mat precis som en alkoholist till alkohol, båda är ett missbruk där man har en sjuklig relation till något som inte ska styra ens liv men enda gör det, den enda skillnaden är att alkoholister kan välja bort alkohol men att vi matmissbrukare tyvärr inte kan undvika mat. :-(

[Shia]
2017-05-23 14:56
#9

det problemet jag har, är att jag är normalviktig(gränsen till undervikt, 178 cm lång 60 kg tung) med ett ätstört beteende, ibland hetsät jag och kan en sådan dag komma upp i 3000 kcal, spyr upp det mesta dock, men går ju int allt) de andra dagarna ät jag ca 650 kcal. pluss massa träning(1 h cykling/dag. spring 8 km i veckan ungräfr(totalt sett, ksk 5 en dag, 2 en å 1 en dag) samt rider 2 h/dag.

min klass tyck det bara är att jag börja äta, och att det är bra att jag äter mycket. de säger KONSTANT att jag är smal, för smal blablabla….

så kan förstå hur du känn om de säg att det bara är att sluta äta- likaså de säg åt mig att det bara är att äta

FatGirl
2017-05-23 21:06
#10

Oj vad jag känner igen mig. Det hade kunnat vara jag som skrivit #0. Och det bara fortsätter år efter år. Jag kräks aldrig, det skulle jag inte klara. Men äter för mycket. Av allt. Och när jag ätit mig mätt så trycker jag i mig ännu mer så jag blir lätt illamående.

I perioder försöker jag banta och tappa en del av mina överflödskilon men det håller inte många dagar innan jag börjar hetsäta igen.

Ingen "normal-ätande" person tycks förstå. De säger bara att jag får väl äta mindre portioner för att bli smalare. Men jag klarar det faktiskt inte. Det är alldeles för lätt att gå till Ica och köpa pasta, några limpor och ett par kg lösgodis och sen börjar man om igen.

powerade
2017-05-26 19:03
#11

Alla ätstörningar räknas. Vad det än är för typ. Man måste stanna upp och tänka på hur kroppen mår och hur du själv egentligen mår. Man måste våga förändra någonting för att ta sig ur det. Det är inte lätt nej men om man inte gör en minsta liten förändring så kommer ingenting att hända. Det viktigaste är trotsallt hur DU mår. Inte vad vägen visar eller storleken på kläderna

shia
2017-12-29 20:06
#12

håller med om att det verkar som att ingen alltid tar ens ätstörning på allvar… i mitt fall var det bup och min familj…

mina kompisar och klass var helt otroliga(märkt nu, men höll på i våras fast jag inte såg det då, då jag skrev det ovan) de försökte hjälpa på alla vis, stötta, prata osv. men inte direkt "oj vad synd det är om dig så" utan mer vi vill inte att du ska dö för det kommer du göra om du fortsätt med det här. De drog in lärare, mina föräldrar brydde sig ej fortfarande, de fick mig till kuratorn, mina föräldrar frågade en gång om jag ätit under dagen, sen aldrig mer. kuratorn ville bums skicka iväg mig till bup(hade även självskadebeteende, självmordstankar, men inte brydde sig mina föräldrar) remissen kom bort och jag tappade kontakten med kuratorn. Men min klass och kompisar bet sig kvar. när skolan började om igen i höstas slutade jag äta helt, gick ned en massa, svimmade, frös trots det var 20+ var yr, trött, kunde inte sova, okoncentrerad. min klass började bli orolig och först då i början på okt fick jag veta allt klassen gjort å frågat andra osv(alla frågade nämnligen inte mig direkt utan mer min kompis om har hon slutat äta igen? de ville inte alla vara på mig att jag måst äta osv) helt plötstligt, förstod jag att de såg rätt igenom mina lögner, de hade gått till massor med lärare som därför pratat med mig, hållit koll på mig osv. (skämt åsido, en av killarna i klassen, som är mest typ retas med personen, frågade vid skåpen helt random, äter du ens något hemma? vart i chock då å ba, ehm? 1 hur vet du att jag inte ät i skolan, 2 varför tror du inte jag var på ica 3 varför undrar du om jag äter hemma? samt började massa andra killar i klassen undra, det var creeepy.)

iaf så efter att jag svimmat återigen, å varit frånvarande på så många lektioner och mina kompisar gått till min so lärare och mentor (som även frågat dem, vad som hänt med mig, varför jag aldrig äter och jobbar osv) så tog han ett "allvarligt" snack med mig fredag den 13 okt. men jag slog bara på mig fakesmajl, och ljög en massa, men höll med lite för att vara trovärdigt, han trodde dock inte på mig så mkt tror jag. 

men den 16 försökte jag ta mitt liv och då skickade mamma/pappa mail till alla föräldrar i klassen vad som hänt(då det hände under skoltid)samt att jag HAFT ätstörningar. va fan, inte så jag blivit av med de precis. så då visste ju alla i klassen, vilket ändå var skönt för DE tar mig å min ätstörning på riktigt.

for på bup några gånger, men trots jag inte ätit på 3dagar, spytt, berättat om att jag skär mig(fulla benen idag med ärr, skär dig aldrig, smärtan försvinner men ärren finns kvar) ytterligare självmordstankar sa de bara de är vanliga tankar hos en ung tjej. vi tar bara emot och hjälp de med de mer seriösa problem.(att ta sitt liv, hetsäta, träna, spy, skära sig, panikattacker, ångest, är då inte seriöst eller?)

så mina föräldrar tror helt på dem, å jag fortsätter i samma banor då jag inte vet vad jag ska ta mig till, de tar mig inte seriöst, vore jag döende smal kanske de skulle ta det mer seriöst, men för dem så är jag inte tillräkligt sjuk. 

men min klass och mina kompisar förstår att det är jobbigt för mig osv. (vi är typ 4-45 (19 i klassen) med ätstörningar, vad jag vet, några som skär sig osv) så i min klass är det inget fel att må dåligt eller skam. när jag bryt ihop under ex idrottslektioner finns de där för mig. 

men jag tyck att iaf bup borde ta ätstörningar mer seriöst att de inte bara är de som är sjukligt smala å döende som behöv hjälp. hoppas du får hjälp<3 (och inte tyckte det var allt för jobbigt att läsa min text)

Upp till toppen
Annons: