Tänkte bara skriva lite om olika saker som jag känner i skolan och i sociala sammanhang. (AS=asperger syndrom)

SKOLA: Är ämnet intressant så flyter allt på som vatten. Men i vissa fall så kan till och med det roligaste ämnet krossa en totalt under lektionen. Är ämnet är ointressant så stannar allt upp, det blir jobbigt att lyfta en penna. Folk tycker att man är lat och apatisk. Men i själva verket så vill man bara skrika ut att man inte kan jobba. Det är som en propp som sätter sig i huvudet på en.

Vissa veckor är värre än andra, de flesta veckor så klarar jag kanske max 3 dagar o skolan medan andra kanske jag klarar alla 5. Förra veckan så var det första veckan på 2 månader som jag varigt i skolan alla 5 dagarna. Att tänka att man klarat en normal skola vecka är som att ha nått en milstolpe. 

Det jobbigaste med skolan är nog ändå när lärare inte fattar varför man inte klarar att läsa tre sidor i kemi boken eller varför man var den ända som inte gjorde läxan. Det ända jag vill är att jag ska klara den här skoldagen. Tror ni verkligen att jag kommer klara av att jobba hemma??

VÄNNER: Jag har kanske 3 eller 4 vänner som jag skulle kunna ringa utan att känna att jag stör, är jobbig eller irriterande. Det ända som går igenom mitt huvud under ett telefon samtal är "är jag jobbig? Stör jag? Du vill inte prata med mig eller hur?" I vissa fall så kan jag tro att personer bara är med mig för att det tycker synd om mig.

SOCIALT: Att bli bjuden på ett kalas kan vara det läskigaste som finns ibland. Det ända jag ser framför mig är personen som ska ha kalaset står och försöker övertyga sina föräldrar om att INTE bjuda mig, som om att jag är där för att alla andra var bjudna och de var tvungna att bjuda mig för sina föräldrar.. Annars kan allt från att åka kommunalt till att gå och handa vara jättejobbigt. Det kan vara massa olika anledningar, allt från att man är rädd för att bryta ihop på en offentlig plats till att träffa någon man känner.