Jag sitter vaken nu kl 4 på natten/morgonen och skriver detta. Nyss vaknade jag av ett slags oroande. Tidigare igår kväll var jag på min vanliga karateträning. Passet var väldigt ansträngande och vi övade på saker som var nytt för mig. Det var kvavt i lokalen. Vi körde en övning där vi endast skulle använda benen för att slå & blockera. Jag fick en ordentligt spark på smalbenet, och efter en stund - samma punkt igen. Detta blev någon slags chock för mig. jag gjorde allt för att förhindra tårarna att komma upp. Eftersom att jag visste att det egentligen inte gjorde så ont, ville jag fortsätta. Sedan- Jag satt på golvet mot väggen och hulkade och hyperventilerade. Andningen ville inte vara normal. Jag hade tappat kontrollen helt. Dom jag tränar med försökte lugna ner mig & hämta astmamedicin, dom trodde det var någon slags astmaanfall(jag har inte så allvarlig astma) och jag har inte haft ett riktigt astmaanfall som jag minns. Men luftrören krampade inte, inga hostningar. Dom hjälpte mg att ha armana över huvudet. Men det hjälpte inte. Jag hulkade i snabbt och det fanns nästan inget utrymme för att andas. Jag tror att jag började tappa medvetandet, jag började se grumligt och jag kände mig yr. Efter 10 minuter började hulkningarna försvinna(som jag kände var det främsta besväret). Jag satt bara där i rädsla av att det skulle komma tillbaka. Mina ögon tårades ofrivilligt när jag tänkte på hur hag hade känt mig. Smalbenets tidigare smärta kändes inte lägre. Inget liknande har inte hänt tidigare, eller jo - när jag gråtit så mycket och hulkningarna vägrat sluta - men detta var så mycket värre. Jag förstår inte varför det började. Smalbenet gjorde faktiskt inte så ont. Jag vet inte riktigt vad panik är och har inte upplevt det såhär isåfall. Kan det vara någon slags panikattack eller vad tror ni? Tack, jag behövde skriva av mig lite om saken.