Övrigt

Flytta hemifrån efter nian

2016-01-02 18:17 #0 av: Tokyo

Det känns rätt ovanligt att flytta hemifrån efter nian, när man ska börja gymnasiet. Man är ju bara 16 så det förstår jag. Undrar om det finns någon här som flyttade hemifrån då? Hur var det, kändes det som rätt beslut efteråt? 

Själv vill jag flytta hemifrån då eftersom jag bor i en liten håla jag knappt står ut i längre, och dessutom vill jag komma till en ny stad och träffa nytt folk. Vill höra era personliga erfarenheter om att flytta hemifrån så tidigt, eller att flytta hemifrån över huvud taget.

Anmäl
2016-01-02 18:28 #1 av: fridelfina

Det finns ju flera gymnasium med elevboende.... Då får man mer i studiebidrag också. Det är väl sådana som har riksintag. Dotter ville gå på Kungsbacka ridgymnasium tex.

   
Anmäl
2016-01-02 20:14 #2 av: Sugar Mist

Jag flyttade 30 mil hemifrån med hund till en studentlägenhet tillhörande gymnasiet jag studerar vid.
Det gick åt helvete, jag var inte mogen till allt ansvar som kom med utan drack och festade lite väl mycket, så flyttade hem under ett halvår och flyttade tillbaka, nu funkar det perfekt :)

Har du mer specifika frågor du undrar över så kan du PMa :)

Medarbetare på Agility, Australian Shepherd och Vallhundar iFokus

Anmäl
2016-01-02 22:32 #3 av: Magrat

Jag fick min första lägenhet när jag var 15 och det var både det bästa och det värsta som kunde hända mig. Jag drack och var väldigt destruktiv utan att någon märkte det eftersom jag bodde själv. Samtidigt lärde jag mig att ta ansvar och jag lärde mig att jag kunde sköta ett helt hushåll själv (något jag blivit sämre på efter att ha fått en sambo =P). Jag gick inte gymnasiet under den här perioden utan jobbade på ett café, det fungerade så länge jag hade kvällsskiftet för jag sov bort mycket av dagen.
För mig var det rätt destruktivt, men min hemsituation var värre så det var lite pest eller kolera över det där. Jag är glad över att jag fick min lägenhet, men jag hade nog klarat det bättre om jag fick den några år senare.

//  Leona

Anmäl
2016-01-02 23:34 #4 av: Linneahorse12

Jag har också stora planer på att flytta hemifrån efter nian. Känner att jag skulle klara av det, även om det är ett stort steg. Man får ju ut väldigt mycket av att flytta hemifrån. Man lär sig eget ansvar osv. Men som några andra tipsat om finns det studentboenden. Då får du även studiebidrag. Då bor du själv, eller med några få andra. 

Anmäl
2016-01-03 00:53 #5 av: Sugar Mist

Studiebidrag får man väl oavsett? Det enda jag får utöver studiebidraget är inackorderingstillägg.

Medarbetare på Agility, Australian Shepherd och Vallhundar iFokus

Anmäl
2016-01-03 12:00 #6 av: fridelfina

Det var inackorderingstillägg jag menade, kanske även linnea syftade på det.....

   
Anmäl
2016-01-03 15:03 #7 av: spacesheep

Jag skaffade en etta tillsammans med en tjejkompis när jag var 16, eftersom att gymnasiet låg en bit hemifrån. Det var jätteroligt först, jag kände mig supermogen och redo för allt ansvar. Men även om jag fick inackorderingstillägg och studiebidrag var det jättesvårt att inte behöva be föräldrarna om pengar till mat hela tiden. Allt är så mycket dyrare än vad man har trott innan man flyttar hemifrån! Så efter någon månad blev det mest en övernattningslägenhet som jag var i ibland, och så pendlade jag från föräldrarna istället, och sade sedan upp lägenheten. Jag blev bara deppig över hur mycket det blev att hålla ordning på tillsammans med skolan, hann inte alls umgås med mina vänner så mycket som jag trodde, så fort man haft övernattning blev det supermycket att städa och jättedyrt, fest så ringde grannarna och var arga. Jag var absolut inte mogen för att flytta, och jag borde bara ha stannat i "hålan" längre. Så helt fel beslut - men det var en bra erfarenhet i alla fall! Skämtar

Jag tror att studentboende är mycket bättre om man ska flytta hemifrån så tidigt. Det finns skolor med internat där mat är inräknat i hyran, och då slipper man laga de stora målen själv. För en helt egen lägenhet innebär sjukt mycket jobb; du ska tvätta, städa, laga mat, åka och handla, se till att betala räkningar i tid etc. Det blir mååånga timmar i veckan som du annars kan lägga på fritidsaktiviteter. När jag pendlade 2h/dag hade jag mer fritid än när jag hade egen lägenhet, under samma gymnasieperiod.

Anmäl
2016-01-03 22:32 #8 av: solros1

Jag flyttade till en internatskola när jag började ettan och tyckte det var en mycket rolig upplevelse. Men om man ska bo på internat gäller det att man  verkligen tycker om att vara social då man umgås och är kring folk i stort sett dygnet runt. Det är väldigt roligt men man kan också bli lite trött på att alltid ha folk kring sig och nästan aldrig få "egentid". Om du vill gå en linje som bara finns på internatskola eller dylikt så skulle jag säga att det är lätt värt den upplevelsen. Man får snabbt många bra vänner som man får en nära relation med eftersom man lever tillsammans. 

Efter ett år på internat ville jag byta linje och då flyttade jag till en egen lägenhet i en annan stad istället. Det är också en speciell upplevelse. Man lär sig ta eget ansvar för sig själv och sitt hushåll. Jag tycker inte alls att är speciellt svårt eller krångligt att bo själv, det går enkelt att fixa lite mat till sig själv, handla lite och tvätta samt städa av lite någon gång ibland är inget bekymmer. Enda nackdelen är väl att det kan bli lite ensamt att bo själv men brukar försöka hitta på saker om dagarna (utöver skolan) såsom att träffa kompisar, gå på stan eller till gymmet för att slippa "sitta ensam och ruttna" ;-) 

Angående fritid så känner jag att jag har mer fritid när jag har egen lägenhet än när jag bodde på internatet. Nu kan jag själv välja hur jag ska lägga upp min tid med måltider osv. jämfört med på förra skolan när man var bunden vid olika tider på dagarna för att äta etc. 

Studiebidrag och inackorderingsbidrag kan du få i båda fallen. Om lägenheten inte har super hög hyra så känner jag att pengarna går runt bra varje månad (föräldrarna får dock räkna med att bidra till mat och sånt). 

Om du har fler frågor om något eller vill ha en tydligare jämförelse på skillnader mellan internatboende och egen lägenhet är du välkommen att PMa mig. :-)

Anmäl
2016-01-04 18:59 #9 av: JoannaLi

Jag flyttade 130 mil hemifrån nu i höstas, bor på internatet på gymnasiet jag läser på :)

Jag är jättenöjd med mitt beslut (sen har jag ju bara läst en termin också, men det kan ju komma att ändras). Jag har alltid varit en person som har tyckt om att få "husvakta" etc, att få bo själv i lugn och ro, styra själv osv. 

Jag flyttade ner med min hund, och det har också varit jätteskönt. Jag har inte alls känt mig ensam och jag tror att Arrak har hjälpt mycket med det. Jag fick vänner första dagen och vi är fortfarande väldigt nära men de hjälper inte så mycket på nätterna när man längtar hem. :)

http://HovTassFot.weebly.com/
Hundträningsnörd med labradoromplacering. 

Anmäl
2016-10-19 15:30 #10 av: Tokyo

Tänkte starta en ny tråd om det här men kom på att jag redan har gjort en.

Nu när det inte ens är ett år kvar tills jag börjar gymnasiet känns allt mycket läskigare, om jag ska vara ärlig. Är inte alls säker på om det vore rätt beslut för mig att flytta hemifrån redan efter nian, och är man inte säker kanske det är bättre att vänta, tänker jag. Samtidigt känns alternativet jobbigt också, det känns som att om jag skulle bo kvar och gå gymnasiet här skulle mitt liv se exakt likadant ut, med samma rutiner och med i princip samma personer som jag gått i skola med under flera år. Det känns inte bara tråkigt utan också som att jag isåfall inte skulle kunna utvecklas, om man säger så. Som att jag skulle vara fast i den roll jag blivit tilldelad under grundskolan, när jag om jag skulle flytta hemifrån skulle kunna "låtsas" vara någonting jag inte är i nuläget (det vill säga en person som tar för sig mycket och allmänt är ganska orädd socialt).

Problemet med att flytta hemifrån är inte att jag inte skulle kunna ta ansvar direkt, det är iallafall inte det som får mig att tveka, utan problemet är att jag får ångest över absolut allting. Förut har jag tänkt att när jag flyttar hemifrån kommer jag ha utvecklats jättemycket och kunna klara av det psykiskt, men när jag nu inser att jag isåfall skulle flytta om mindre än ett år och att jag fortfarande står på ruta ett utvecklingsmässigt vet jag att jag antagligen skulle må skitdåligt över att börja i en ny skola utan att ha någon jag känner med mig. Med tanke på de småsaker jag får ångest över tvekar jag inte en sekund på att jag skulle må dåligt över det, helt enkelt.

Problemet är alltså min jävla ångest, och ångest skulle jag få eftersom jag för det första inte kan hantera förändring (jag kände mig jättekonstig när jag började åttan och vi bytte korridor i skolan, även fast den vi hade innan nästan är identisk, vilket antagligen säger en del), och att jag är extremt obekväm bland folk jag inte känner samt att jag inte ens vet om jag kan skaffa vänner eller inte. Jag är verkligen inte en person som har många vänner, utan jag har tre vänner som jag har varit vän med sedan jag började skolan. Eftersom jag är bekväm med den mängden vänner har jag inte direkt försökt skaffa några nya vänner sen dess, och därför vet jag inte om jag ens vet hur man gör. Jag släpper inte in folk lätt, även de vänner jag har och har haft i över 8 år vet inte allt om mig. Jag är rädd att jag i slutändan skulle vara helt ensam, utan någon jag känner mig bekväm med.

Det här betyder inte att jag aldrig någonsin skulle bli bekväm och van vid situationen, men just i början tror jag verkligen att jag skulle ha ångest över det. Jag är väldigt ansvarsfull och självständig i övrigt så på så sätt tror jag inte att jag skulle ha några större problem, utan det är just att anpassa sig som skulle vara jobbigt.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här, jag skulle kunna skriva lika mycket till men det känns som om jag bara går runt i cirklar nu. Slutsatsen är iallafall att om jag skulle flytta skulle jag ha problem med att anpassa mig till den stora förändringen, men samtidigt skulle jag känna mig "fast" om jag skulle bo kvar här. Jag vill liksom inte att mitt liv ska se exakt likadant ut i ytterligare tre år, det känns nästan meningslöst ärligt talat. Frågan är om det vore värt ångesten och tiden det skulle ta att anpassa sig, och hur livet ens skulle se ut när jag väl har anpassat mig. 

Anmäl
2016-10-19 20:01 #11 av: Äppelsnäckan

Hur ska du försörja dig? Dina föräldrar är kanske inte villiga att betala 4000-5000 för ditt boende + mat m.m. varje månad.

Känner du dig inte säker så vänta. Tänk efter. Låt tid gå.

Anmäl
2016-10-21 13:21 #12 av: kae

Jag tycker du ska gå klart gymnasiet eftersom du inte verkar redo för det. Tänk att du måste se till att laga alla måltider, tvätta, städa, diska, bädda, ta hand om dig själv när du är sjuk och framför allt försörja dig etcetera.

Kan du inte börja på ett gymnasium längre bort och pendla? Personligen pendlade jag (10 minuter med buss varannan vecka) + 20 minuter buss + tåg 25-30 min och sedan en promenad på 5 minuter till skolan. Var jobbigt ibland, men efter ett tag lärde jag mig att vara tidseffektiv. Hur långt bort bor du?

Anmäl
2016-10-21 20:05 #13 av: Tokyo

#12 10 mil.

Anmäl
2016-10-21 21:35 #14 av: tlover

Många flyttar väl efter nian? För att gå gymnasiet alltså.
Jag flyttade eftersom det var så många kvällsaktiviteter och liknande som hörde till skolan och bussar gick inte i rätt tid för att det skulle funka.

Vissa helger och lov bodde jag hemma men det var sällan för att vara ärlig

Själva att bo själv funkade, däremot så skötte min mamma räkningarna tills jag blev 18

Anmäl
2016-10-21 21:39 #15 av: Omorika

Jag flyttade till internat när jag börja gymnasiet men kunde åka hem varje helg. Tycker det var bra för mig men egentligen har jag aldrig villa flytta någonsin ändå har jag bott allt från 10 mil till 130mil från min födelseort.

Det viktiga är ändå att välja ett gymnasium som passar dig och som du brinner för. Sen vars det råkar va är en annan sak. 3 år är inte lång tid och läser du sen vidare eller skaffar jobb kommer du ändå att utvecklas. Jag tycker dock det är bra att nån gång i livet flytta så pass långt bort att man tvingas umgås med nya människor.

Jag har kvar alla viktiga barndomsvänner, gymnasievänner och universitetsvänner. Så våga satts.

Medarbetare på balkongodling
Anmäl
2016-10-23 17:43 #16 av: hund_katt

Jag flyttade till internat nu när jag började gymnasiet. Naturbruksgymnasium med hundinrikting så tog medmin hund. Så ansvar för den och mig själv har jag väll. Förutom att jag inte behöver tänka på mat för det får vi ju av skolan, eller aa. Hyran av rum och mat kostar nästan 3000:-/månad. Får ca 1000:-/månad i inackordering. Mamma betalar som tur är. Men hundens mat och försäkring betalar jag själv.

Absolut det bästa jag har gjort! Mitt liv har aldrig varit bättre. Och aldrig föreställt mig en så bra skola. Man längtar till att åka tillbaka till skolan när man åker hem på helgerna.

Anmäl
2016-10-23 19:31 #17 av: Tokyo

#16 Oj, det verkar ju jättebra! Det måste väl finnas någon trygghet i att ta med sin hund också, så man inte är helt ensam. 

Anmäl
2016-10-25 07:58 #18 av: hund_katt

#17 jo det är det nog :)
Sen är jag typ soulmate med min rumskompis och det känns så bra också.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.