Hej! Vet precis vad du menar, är i en liknande situation..dock jobbar på att trivas i mitt eget sällskap annars allmänt introvert. I vilket fall som helst som jag ser det så kan man vara runt många människor men ändå känna sig ensam oavsett om det är familj/vän eller främling

 Tror det beror på hur man är som person/olika intressen,  man har mest "ytliga konversationer" bara för att men man saknar den djupare känslan och på så sätt tappar intresset för att umgås då det egentligen inte ger en nåt

Man behöver likasinnade :)

För mig är det ungefär samma. Jag försöker hålla mig undan från folk. Jag har några bra kompisar som jag är med på skolan, men annars är jag nästan alltid själv.

Känner igen mig i det du skriver väldigt mycket. Jag själv lider förmodligen av en depression & ångest, har dessutom Aspergers och är väldigt introvert som person. Så jag tycker inte att det är så konstigt för min egen del att jag är såhär. Vill helt enkelt inte träffa mina vänner så mycket på fritiden och har knappt ork till att umgås med familjen. Är mest med mina vänner i skolan och då & då någon helg om någon frågar osv. Så du är verkligen inte ensam! Anledningen till att jag är såhär är väl mest för att jag känner mig lite utanför då och då också, mest för att jag känner mig rätt ensam om att ha en diagnos och för att jag lider av mental ohälsa. 2 av mina vänner har har lite liknande men det är ingenting vi pratar om så mycket. 

En behöver verkligen inte umgås med folk om en inte vill! Tråkigt att höra att du känner dig utanför och konstig. Men kom ihåg att det inte är dig det är fel på för det! Om dina vänner får dig att känna dig på det sättet, så är de kanske inte så bra vänner trots allt. Ens vänner skall få en att må bra, stötta och se en. :)

Det jobbigaste är att jag känner mig så hemskt utanför. Det är främst så att jag vill umgås med min mamma. Förut brukade jag och mamma umgås, vi brukade åka och göra saker, promenera tillsammans och ja bara umgås. Men det känns som vi liksom dragits isär mot två olika riktningar. Det sjuka är att när jag sover så drömmer jag att mamma säger att hon inte vill umgås med mig, för jag tänker på det ständigt! Jag kan bli så ledsen över det att det går över i självskadebeteenden, Jag slår mig själv för att jag vet inte vad jag annars ska göra, det liksom bara blir så att det ända som dämpar är att skada mig själv. Jag låter säkert helt sinnessjuk, jag vet inte hur normalt det är, men min mamma har alltid varit min bästa vän och nu har hon bara dumpat mig. Så känns det och det är det värsta. Jag ska ta tag i detta, men vet inte hur…

Det där med dig och din mamma…är du säker på att det är verkligt, eller något som du bara känner?

Ibland kan man känna sig mer negativ och då kommer bara negativa tankar och sedan letar man bara bekräftelse på dem.

Din mamma kanske går och tycker att det är du som dragit dig undan. Har det hänt något inom eller runt familjen, eller på hennes jobb, som skulle kunna förklara att din mamma har mindre tid nu?

Det du kan göra är att hålla dig nära din mamma och visa henne att du vill umgås. Fråga om ni kan ta en promenad eller göra något annat, erbjud dig att hjälpa henne med något hon håller på med.

Det verkar konstigt att din mamma inte skulle känna samma som du, speciellt när ni står varandra så nära, och sakna ditt sällskap. Hon borde också känna av att du mår dåligt. För de flesta är det nog det värsta som finns när en närstående, och speciellt ens barn, mår dåligt.
Sånt är oerhört svårt att tag tag i. Vet man inte vad man skall göra är man rädd att göra fel - och gör ingenting. Bara hoppas att det skall gå över snart. Hon i sin tur kanske går och är ledsen över att du inte vill anförtro dig till henne, trots att ni står varandra så nära.

Det låter lite som om du hamnat i en depression, du behöver visserligen stöd och kärlek från din familj, men kanske också professionell hjälp.
Be din mamma hjälpa dig att ta reda på hur du kan få mer hjälp.