Måste skriva av mig

Orkar inte ha de såhär längre

2016-09-28 22:50 #0 av: Lollo 97

Jag har alltid varit väldigt blyg och helst inte velat umgås med nån.
Men detta blir bara värre hela tiden, så nu har jag kommit till en punkt där jag bara vill dö för att jag inte orkar ha det såhär längre.
Jag är så otroligt, otroligt obekväm bland människor. Jag känner att jag inte passar in någonstans.
Skolan är ett helvete. Särskilt rasterna. Jag går i 8:an och det är ca 200 elever på bara högstadiet. Korridorerna är trånga, det är folk överallt och jag känner mig utstirrad hela tiden. Min kropp går på högvarv hela tiden, hjärtat slår jätte fort, jag har alltid koll på allt och alla för att ha en "flyktväg" ifall det blir för mycket.
Känslan av att hela tiden behöva fly från något eller någon är väldigt påfrestande. Jag har knappt orken till att göra det jag vill när jag kommer hem för att jag är så otroligt trött.
Mår så dåligt bland människor så det har varit nära ganska många gånger att jag bara kunnat sjunka ihop på golvet och brutit ut i gråt.
Praktiska ämnen funkar inte, så jag skolkar från slöjd, kemi, teknik och idrott. För jag får kraftig ångest. Ska vi ha andra tillställningar med skolan, t.ex att et är nån föreläsning på skolan eller nån teater kan inte jag va med, för det blir för mycket.
Det är vissa dagar jag inte ens går till skolan för att jag orkar inte.
Det är inte bara i skolan detta händer, utan annars också. Gå på offentliga toaletter är väldigt svårt för mig, att gå över en väg kan kännas som en evighet. Kan gå och tänka: Ska jag gå över detta övergångsställ eller ska jag gå en bit till och ta nästa där det kanske inte kommer nån bil eller inte så mycket bilar. Jag kan inte betala själv i en affär, jag kan absolut inte gå in i en affär själv. Prata i telefon går knappt.
Har även selektiv mutism så att prata med nån är också väldigt svårt.
Blev nog väldigt rörigt detta. Men hoppas ni hänger med lite iaf.

Anmäl
2016-09-29 07:30 #1 av: Snuffles

Skulle du kunna be om att gå börja på en resursskola? Det är mkt mindre folk där och man får mer hjälp
Känner igen mig i det du skriver, har också selektiv mutism

Anmäl
2016-09-29 08:10 #2 av: Lollo 97

Tyvärr, så bor jag på ett väldigt litet ställe så närmaste annan skola är ca 2-3 mil bort :/

Anmäl
2016-09-29 14:55 #3 av: Herveaux

Det låter som att du lider av social fobi.
Jag har fått den diagnosen och KBT (en form av terapi hos psykolog) hjälpte mig otroligt mycket så nu kan jag hantera det utan att det går överstyr.

Du är med andra ord inte ett dugg konstig eller knäpp. Glad
Det låter bara som att du skulle behöva få prata med någon som kan ge dig verktygen för att hantera det.

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-09-29 15:08 #4 av: Schhh

Det låter riktigt jobbigt. Det enda rådet jag kan ge är, liksom Herveaux, att testa KBT. Men det är ju inget som man "bara" gör - du måste först söka dig till vården och ja, prata med folk, samt vara villig att ta tag i problemet (möta dina rädslor). Det är inte så himla lätt att bryta en ond cirkel.

Jag vet inte om den selektiva mutism som du beskriver blivit diagnosticerad? Har du alltid haft så här?

Om du skulle vilja prata mer går det alltid att skicka ett PM. Men det bästa är ändå att söka professionell hjälp.

Anmäl
2016-09-29 16:05 #5 av: Lollo 97

Har alltid haft svårt att prata med människor, helst varit ensam. Men började bli värre för 4-5 år sedan. Alltså mellan 2:an och 3:an. Ville inte prata alls.

Och ja, min selektiva mutism är diagnosicerad :)

Det var i 5:an jag började dra mig undan väldigt mycket. Sen har det hela tiden blivit värre. Fick väldigt ofta panikattacker i 6:an och 7:an. Nu är det mer som ständig ångest/panik i sociala sammanhang.

Anmäl
2016-09-30 15:54 #6 av: Lollo 97

Idag har det gått helt okej.

Men vi hade bad idag (var dock inte med).  Så var jag inte heller med när vi dansade bugg i tisdags så min mentor/idrottslärare frågade varför jag inte var med. Visste inte vad jag skulle säga så det blev helt kaos i huvudet. För badet är det värsta stället när det kommer till panik och ångest. En liten bassäng/pool med 25 andra personer + badvakter + lärare.

Så var hon ganska sträng med att jag kommer behöva ta igen detta under de två kommande lektioner i bugg och de två i badet.

Så jag och en kompis som inte heller var med gick ut på promenad. Jag gick med kraftig ångest hela vägen och gråten i halsen. Sa knappt ett ord.

Jag struntar i hur många F jag får. Hellre det än att behöva må skit liksom :/

Fick även höra från min mamma igår att jag är ett problem. Vilket inte gör saker och ting bättre :/

Känner ändå att jag inte har någon framtid pga mina problem med det sociala.

Anmäl
2016-09-30 18:28 #7 av: Snuffles

#6 Hon kan dock inte tvinga dig. Det är inget tvång på det.

Anmäl
2016-10-02 14:15 #8 av: Schhh

Låter så himla typiskt med lärare som inte förstår. Skolan vet väl om din diagnos? En väg att gå hade ju varit att söka dig till valfri person inom skolan och berätta att svårigheterna med bad och bugg hör ihop med just den diagnosen. Någon form av anpassning ska du kunna kräva kan jag tycka. Samtidigt kräver ju det att du faktiskt snackar om att det är ett problem. Jag vet inte vad dina förutsättningar är.

Du gör absolut inget fel i att undvika sånt som genererar så mycket ångest. Strunta i vad läroplanen säger. Du ska ha rätt till anpassningar om du mår så dåligt. 

Sa din mamma varför du var ett problem?

Det kanske inte känns så himla skönt att höra nu, men det finns gott om olika skolor (och skolformer) och om detta förblir ett problem kommer du med all säkerhet kunna få en mer anpassad skolgång. Det gäller att hålla ut så länge tortyren i grundskolan varar. Men som sagt, om det går tycker jag du ska snacka med någon på skolan. Eller maila skolan. 

EDIT: När du fyller 18 finns det folkhögskola som alternativ. Det funkar för många, men det är ju ett tag kvar.

Anmäl
2016-10-02 14:43 #9 av: Lollo 97

#8 Tack för ditt svar :)

De flesta lärarna vet om min diagnos. Men ignorerar det ibland och försöker få mig att prata inför hela klassen ibland iaf, för att jag kan göra det ibland självmant. Men då väljer jag ju själv vad och när jag vill säga/prata.

Ska försöka snacka med min mentor. Men har även tänkt skriva en lapp till henne om hur jag mår och hur saker och ting ligger till. Men ska försöka ta tag i detta med att prata med henne imorgon. För vi har bugg på tisdag.

Anmäl
2016-10-02 14:53 #10 av: Schhh

#9 Jaaa, vad glad jag blir av att höra det! Hoppas det går bra och hör av dig om du stöter på problem. Ofta är det väl så att andra människor inte riktigt förstår hur man har det, men vad bra att du tar tag i det och snackar med mentor ändå. :D

Anmäl
2016-10-04 18:36 #11 av: Lollo 97

Berättade för henne idag om hur det ligger till i skolan, men inte hur det är övrigt i vardagen. Får se om det kommer fram imorgon eller framöver.

Var otroligt nervös så kanske inte var jätte tydlig med hur jag sa saker, men hon verkade förstå vad jag menade iaf.

Men hon tog det liksom som att jag ska inte behöva må såhär i skolan, och frågade direkt om hon kunde hjälpa mig på något sätt att må bättre.

Så jag sa ju att jag skulle be min mamma ringa en psykolog så att jag kan få ordning på detta. Så jag skickar ett sms till mamma och ber henne att ringa en psykolog då jag inte ville be henne öga mot öga. Hon svarade aldrig på smset.

Och något utav det första jag får höra när jag kommer hem är: Ta och ät ordentligt så du inte blir ännu mer konstig i huvudet.

Så jag vet inte om jag formulerade mig konstigt i att skriva ett sms och be henne ringa en psykolog och att hon inte tog mig på allvar. För mår inte jätte bra utav det hon sa precis.

Jag känner mig redan tillräckligt mycket som ett efterblivet missfoster och att jag är värdelös.

Så borde hon väl ta mig på allvar om hon tänker tillbaka på mina självmordstankar, ångest, att jag varit deprimerad och är smått fortfarande.

Lider även av ett självskadebeteende, men det är det bara två personer jag känner som vet om.

För just nu känns det som om hon bara vill bli av med mig  :/

Anmäl
2016-10-04 23:21 #12 av: Sindri

Det är så oerhört svårt att förstå att någon överhuvudtaget skulle vilja "bli av med" sitt barn, så jag kan bara inte tro att det är så.
Din mamma har säkerligen oerhört svårt att hantera dig och ditt sätt. Hon har kanske aldrig känt något liknande och har inte fantasi att kunna fatta. Kanske har hon själv någon form av emotionellt handikapp, vem vet. Som förälder är det oerhört svårt att stå bredvid och se sitt barn må dåligt, och inte kunna göra någonting. Jag säger inte att hennes beteende är OK eller normalt, men det är hennes sätt att hantera det.

Så oerhört starkt av dig att prata med din mentor! Blomma Hon verkar ju villig att stötta dig på flera sätt. Ju mer du pratar med henne, desto mer lär hon känna dig och dina problem. Ju fler exempel du kan ge på obehagliga situationer och hur det känns inom dig då, desto mer kan hon förstå hur hon kan hjälpa dig. En sak hon kan göra är att prata med lärarna och berätta hur du känner. Kanske flera gånger. Du skall inte behöva ta det med varje enskild lärare. Sen behöver lärarna lite utbildning om olika diagnoser, kan man ju tycka.

Prata med mentorn igen och berätta om din mammas reaktion, fråga om mentorn inte kan hjälpa dig till psykolog. Jag tror att din mamma också skulle behöva prata med någon.

Om du tycker det är svårt att prata kan du ju skriva, du beskriver ganska bra hur du känner. Och det är så fantastiskt att du i alla fall vill hjälpa dig själv genom att börja prata med mentor och psykolog. Känns som om du är på rätt väg. Håller tummarna för dig!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.