Måste skriva av mig

Det blir bättre

2016-11-12 18:45 #0 av: JuliaMG

Det här är ett lite annorlunda inlägg från de som jag brukar skriva, men jag tänkte att det var lika bra att skriva det ändå. Jag vet inte hur många som kommer att läsa det eller hur många som egentligen bryr sig överhuvudtaget, men om det bara så skulle hjälpa en själ där ute så är det värt det.

2016 har verkligen varit mitt år. Sedan jag flyttade upp till S-vall i slutet av 2011 var mitt liv väldigt grått och mörkt. Anledningen till flytten kan jag tyvärr inte nämna eftersom det inte bara handlar om mig utan berör många andra aspekter som jag inte känner är rätt att ta upp, men jag var tvungen att lämna alla mina vänner och min barndom bakom mig och flytta upp till en stad som jag inte kunde någonting om. I början var det spännande, men sedan var det hemskt. Ingen i min nya klass var speciellt inbjudande och jag var det mesta för mig själv. När jag började sjuan ett och ett halvt år senare träffade jag en tjej som jag trodde att jag kunde kalla för kompis. Vi var med varandra varje dag i skolan, men vi hängde aldrig efter skolan och det stod snart klart att vi aldrig skulle kunna bli riktigt bra vänner. Hon var snygg och hade lätt för att prata med andra, hon blev snabbt omtyckt av de andra i vår klass. För mig var det inte så. Folk undvek mig i korridoren, satte sig aldrig bredvid mig i klassrummet, bad alltid bara min kompis att hänga med på saker. Jag mådde uruselt. Jag hade ingen att prata med, inte ens hemma, för jag hade glidit ifrån mina föräldrar sedan flytten och jag kände mig så, så ensam. Jag såg ingen mening med livet, för jag kände inte att jag hade något att leva för. Jag hade betygen, mina lärare trodde på mig och i allmänhet så var båda mina föräldrar snälla trots den något dysfunktionella familjesituationen, men det dög tydligen inte. I början av mars detta år fick jag min första "riktiga" vän, och hon bjöd mig in i hennes gäng. En fredag följde jag med dem hem trots en så stark ångest att jag knappt kunde andas i bilen dit. Enligt min psykolog hade jag drabbats av social fobi, och även om andra hade det mycket värre än mig så var det fortfarande ett hinder för mig. Men jag åkte dit, träffades för första gången på ca fyra år kompisar igen, och det var underbart. Under några veckor kände jag mig lyckligare än jag någonsin gjort, men sen så kom ångesten då jag insåg att vårt lilla gäng skulle splittras av gymnasiet. Ingen av oss skulle välja samma väg. Jag mådde illa bara på att tänka på att jag kanske skulle bli lämnad ensam igen. Hela det sommarlovet gick jag runt med ångest. En elak röst i huvudet viskade åt mig att jag inte skulle klara av tre år till av ensamhet, inte nu när visste hur vänskap kändes. Och det skulle jag aldrig ha gjort. Jag skulle aldrig ha ens tagit mig igenom de här första tre månaderna, men det gjorde jag. Första dagen på väg till gymnasiet körde pappa in mig. Och jag hade så ont i magen att jag nästan ville be honom vända om så jag kunde slippa. Jag sa att jag aldrig skulle våga prata med mina klasskompisar och att jag var rädd för att bli själv. Pappa sa att om jag inte hade självförtroendet att göra det så kunde jag låssas att jag hade det. Spela självsäker. Och det gjorde jag. Mina knän skakade när jag klev in där och mina händer var blöta av svett, men jag klev in genom dörrarna, hälsade på mina nya mentorer, och så såg jag en tjej som log mot mig. Det visade sig senare på lunchrasten vara en tjej i min klass, och jag frågade henne om jag fick sitta vid hennes bord, halvt redo att ta ett nej. Men hon sa ja, och jag satte mig bredvid henne tillsammans med tre andra personer. Alla log mot mig, hälsade på mig, och ingen brydde sig om att jag skakade som ett asplöv och stammade när jag väl sade någonting, vilket inte var mycket. På klassresan ville jag stanna hemma, men min mamma tvingade iväg mig. Jag hängde efter tjejen som jag träffade dagen innan. Jag förväntade mig att hon skulle bli sur eller tycka jag var jobbig, men allt hon gjorde var att le och prata med mig. Resan var det bästa jag någonsin gjort. Jag följde pappas råd och tog på mig rollen som självsäker. Kanske var den inte speciellt verklighetstrogen, men den dög för mig. Jag vågade mig fram till en tjej som jag delade stuga med, frågade vad hon hette. Hon frågade i sin tur om jag ville hänga med henne och bada, och det gjorde jag. Resten av tiden flög förbi, men jag minns att jag aldrig mått så bra som jag gjorde då. Jag tog för mig, för ingen satte upp gränser. Ingen gav mig irriterade blickar och ingen ignorerade min närvaro. Jag log mot de som jag passerade, för jag visste att de skulle le tillbaka. Jag vågade mig på att hoppa från den högsta trampolinen, för en av tjej som jag inte ens kunde namnet på då bad mig göra det med henne. På kvällen följde jag med ett gäng tjejer och en kille ner på en brygga och vi pratade om allt möjligt (okej, jag sa kanske inte så mycket). När himlen lystes upp av grönt norrsken sa tjejen som jag gick och badade med att från den här stunden så kommer vi att vara bästa vänner. Och jag har aldrig känt mig så varm i hela kroppen. Nu är jag med henne varje dag, men det är inte som det var förut. Jag kan hänga med alla i min klass och jag vågar faktiskt ta för mig. Min sociala fobi har bättras drastiskt och jag kan prata utan att stamma eller viska. Om jag gör det så är det någon annan som pickar på den jag pratar med för att få deras uppmärksamhet att riktas mot mig. När jag känner mig nere någon dag så finns dem där ändå och pratar med mig, trots att jag inte ger speciellt mycket tillbaka. Nu så har jag hittat en plats där jag passar in, där alla bryr sig och där jag känner mig trygg. För ett år sedan ville jag dö, nu vill jag inget annat än att leva. Jag har ingen ångest när jag åker till skolan, jag är glad och lycklig. Varje dag är bättre än den förra. Det finns hela tiden någonting att glädja sig över, och jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Jag väntar fortfarande på att någonting ska hända och de ska lämna mig, men för varje dag som går visar de mig att de alltid kommer att finnas där, och även om de inte skulle göra det så vet jag att jag har hela klassen vid min sida. Det finns alltid någon annan jag kan vända mig till - och vid det här laget kan jag nästan vända mig till vem som helst utan rädslan för att få ett nej. Jag är lyckligare än jag varit i hela mitt liv, och jag ville bara säga att jag vet nu att allt blir bättre. Det är inte något som folk bara säger, utan det händer. Och även om det känns mörkt och kallt och du inte vill något annat än att dö så lovar jag att det blir bättre. Jag tog mig igenom tre år av helvete, och jag kunde inte vara mer stolt. Priset jag fick betala var högt och smärtsamt, men det var värt det. Någon dag kommer ni känna samma sak. Jag lovar. <3

Anmäl
2016-11-12 20:12 #1 av: 134643

Jag är så otroligt glad över att du mår bättre, och jag är stolt över den resa du gjort! Jag önskar dig all lycka till i framtiden. Kram! KramasBlomma

She needed a hero, so that's what she became. Medarbetare på tonåringarSkrattar
http://letsflyawaytowonderland.tumblr.com/ - Woop woop Regnbåge

Anmäl
2016-11-12 20:12 #2 av: Sindri

Åh, så fantastiskt roligt att läsa! Vad jättebra att du delar med dig. Hoppas många som känner som du har gjort läser detta! Det borde ge hopp till den mest desperata.
Just det där din pappa sa om att låtsas ha självförtroende är något jag sagt till mina barn. För det kan faktiskt funka! Har använt det själv. Och i ditt fall blev det ju jättelyckat.
Önskar dig fortsatt lycka och glädje i livet och glöm aldrig bort din pappas råd. Det kan funka på mycket annat än självförtroende.

Anmäl
2016-11-12 22:45 #3 av: JuliaMG

#1 Tack så hemskt mycket! Och jag önskar detsamma för dig, kram kram kram! KramasHjärta

#2 Jag hoppas verkligen att det jag skrev kan hjälpa personer som känner som jag kände mig för drygt ett år sedan, och det gläder mig att ni orkade läsa allt trots att det blev så mycket! Jag tror faktiskt också att det min pappa sa till mig funkar till det mesta, oavsett i vilken situation. Är du inte självsäker, lossas att du är det. Ska du hålla tal om något du inte är intresserad av, lossas att du är intresserad av det.  Ska du göra något som du är rädd för, lossas att du inte är rädd. För mig handlade det väldigt mycket om att inte tänka så mycket, utan bara göra det. Jag gick in lite i en roll från början, jag skådespelade tjejen som jag ville vara, och nu har jag tre månader senare så gott som blivit henne. Teater-Julia vågade prata med folk hon inte kände utan att undra vad folk tyckte om henne, hon vågade hoppa från trampolinen utan att oroa sig för vad folk tyckte om henne, hon vågade... tja, göra det mesta som "vanliga" Julia inte vågade men ville göra. Nu kanske jag beskriver det lite extremt, det var ju inte så att jag inte tyckte det var jobbigt och ångesten försvann ju inte bara för att jag försökte vara någon annan. Men att lossas, bara för en stund, fick mig att våga utsätta mig för att fråga tjejen i matsalen om jag fick sitta bredvid henne, och när hon inte sade nej så kom det där självförtroendet jag lossades ha från början. Nu så behöver jag inte lossas längre, åtminstone inte alls lika ofta och inte på samma sätt. Tack så hemskt mycket för att du läste! Hoppas att du har en underbar dag och att dagarna därefter är precis lika bra! Hjärta

Anmäl
2016-11-13 22:58 #4 av: Wowy

Jag är så glad för din skull, Julia. <3

"Vi som lever är bara döda på semester, nån sorts sommargäster" Bodil Malmsten

/Wowy, medarbetare på Vegan iFokusSol

Anmäl
2016-11-14 08:56 #5 av: JuliaMG

#4 Jag skulle aldrig klarat mig lika bra utan dig vid min sida (trots de många mil som skiljer oss åt)! Tack för att du finns, och tack för ifokus som hjälpte mig att hitta dig (eller dig att hitta mig). <3 ;)

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.