Annons:
Etikettfamiljen
Läst 1579 ggr
hund_katt
12/17/16, 7:30 PM

varför har inte jag en sådan pappa?

Jag har alltid haft dålig relation med min pappa. Det är stelt och jag känner mig inte bekväm (han har aldrig gjort någonting så folk inte tror det) men hans sätt att klaga, sitter och tycker synd om sig själv hela tiden och uttrycker hat mot allt och alla han stör sig på. Ja.. det är bara stelt och awkward och allt. Vill säga så mycket till honom om vad jag stör mig på hos honom men skulle aldrig kunna göra det. Allt jag önskar mig är en rolig, levnadsglad förälder som inte sitter och klagar på allt till mig. Det får mig att må så dåligt själv när han sitter och typ försöker trycka med mig ner i hans klagande. En kompis i min klass. Hennes pappa är precis så som jag alltid drömt om. Han är barnslig, springer runt i affären med kundvagnen och leker. Han kan lyfta upp min kompis och slänga henne över axeln och springa runt, han skulle kunna slå ner en elak kille för hennes skull. Och massa mer. Precis så som jag alltid drömt om att en pappa ska vara. Han har stökigt men ändå inte liksom "depressions-stökigt" som min pappa har, men massa odiskad disk, mögel i mat som stått framme osv. Alltså äckligt stökigt. Min kompis pappa har liksom mer saker och sånt som ligger slängt lite överallt. Nu till det som gör mig så ledsen. Varje gång hon berättar om någon sak som hennes pappa gjort, t.ex. när hon berättade om när hennes pappa och hans kompisar sprang runt och fjantade i en affär, ropade "hejhej!" Till folk medan dom åkte runt på kundvagnarna… Och hon tycker det är så jobbigt och pinsamt och verkligen klagar på att dom håller på så. Visst jag kan ju förstå att man kanske tycker det är pinsamt eftersom det är ens förälder. Men jag blir så jävla ledsen över hur hon verkligen önskar att det inte var så… hon skulle bara veta hur mycket jag skulle ge för att få ha en sådan pappa.. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, hur hon klagar på sin, för mig, perfekta pappa. Hon berättade en gång också hur han skrämde iväg en pojkvän som hon hade som inte han gillade (hon gillade inte heller honom efter att hon insåg varför hennes pappa inte gillade honom). Och hon var så arg på honom för det, även fast det var efter hon fattade att han var ett svin. Fortfarande var hon sur på sin pappa. Jag vill också ha en pappa som man kan vara oseriös med, som leker med livet, inte bryr sig om att andra tycker han är barnslig och omogen, som har humor och är så avslappnad… det gör mig så ledsen när min kompis har en sådan pappa och inte förstår hur lycklig hon borde vara för det… Jag har sagt någon gång till henne att "du ska vara glad för det istället för att ha en pappa som är alkoholist, som får dig att känna som att allt är ditt fel och att du borde kunna fixa hans problem, som du känner dig obekväm med och undviker så fort du ser honom, inte för att han är pinsam utan för att du inte orkar med honom" och hon svarar bara "ja men det är inte alls kul när dom springer runt och leker".. varför fattar hon inte vilken fantastisk pappa hon har?? Jag skulle gett nästan vad som helst för att få ha en sådan pappa..

Black Veil Brides ~ Slipknot ~ Three Days Grace ~ Falling in Reverse

Annons:
Aleya
12/17/16, 7:42 PM
#1

Man vet aldrig vad man har förrän man inte har det. Det är så vanligt att man bara tycker att ens föräldrar är pinsamma när man är tonåring. Så därför lär inte din kompis inse att hon har det bra. Jag hade själv aldrig en far närvarande då jag var barn. Men jag kan inte påstå att jag saknade just under min uppväxt. Men senare saknade jag det. (Men det har löst sig i efterhand)

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Honestyisdead
12/17/16, 8:02 PM
#2

Tycker inte du ska döma din kompis. Du värderar andra saker än hon. De flesta tonåringar hade tyckt det hennes pappa gör är pinsamt. Alla tröttnar på sina föräldrar ibland i tonåren. Det är fullt normalt.

Tråkigt att du fick en sådan pappa.

hund_katt
12/17/16, 8:39 PM
#3

Förstår det såklart. Men känns så trist att folk inte vet vilket fantastiskt liv dom faktiskt har utan dom borde få njuta av det istället

Black Veil Brides ~ Slipknot ~ Three Days Grace ~ Falling in Reverse

Honestyisdead
12/17/16, 8:49 PM
#4

Så känner nog en som kämpar mot cancer om folk som är friska också.

Vi är många som ofta fokuserar på det dåliga istället för på ser vi borde vara tacksamma för.  Som hälsa, vänner osv.

Aleya
12/17/16, 9:10 PM
#5

#3 men alla kämpar vi mot våra egna demoner. Din kompis tycker säkert inte att hennes liv är toppen. Så du målar upp hennes liv som fantastiskt medan hon tycker det inte. Det är så enkelt.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Sindri
12/17/16, 11:12 PM
#6

Det där du skriver om är väldigt vanligt. Man ser vissa saker hos en annan person, men man ser inte hela bilden.
Jag tycker det verkar som om varken du eller din kompis har mogna, ansvarstagande pappor. Kan mycket väl förstå din kompis, även om hon kanske inte tycker det är bättre med en pappa som din.

Din pappa mår ju uppenbarligen dåligt och har inget roligt liv alls. Eller kanske inte ens ett liv. Det är tråkigt när en vuxen människa inte orkar ta ansvar för sitt liv och åtminstone försöka göra an förändring.

Du har heller inget ansvar för din pappas liv, men kan du inte säga åt honom att han får dig att må dåligt och att du inte orkar umgås med honom när han är så negativ. Jag tycker att du har rätt att ställa vissa krav på att han försöker vara en förälder till dig.
Av ditt inlägg att döma så bor han ensam, du kan väl förklara att du skulle vilja att han anstränger sig lite så att du tycker det är roligt att träffa honom. Du måste väl inte om du inte vill?

Annons:
[Devya]
12/18/16, 2:48 PM
#7

Och jag är avundsjuk på dem som ens har en pappa i ditt liv. Jag var alltjämt avundsjuk på dem som hade båda föräldrarna närvarande i sina liv.

Det jag önskade mig jämt var att ha en pappa som ville prata med mig men min egen stack iväg och höll endast kontakten  med sina andra tre barn men inte med mig. Det är som om jag inte existerar överhuvudtaget i hans värld.

Poängen är att det finns alltjämt något som har det sämre än dig själv. Du kanske borde fokusera på det som är bra i ditt liv istället för att gå omkring och älta något som du faktiskt inte kan göra något åt. Så fick jag göra efter att jag tröttnat att vara avundsjuk på alla som hade båda sina föräldrar närvarande i sina liv. Numera är jag tacksam över att jag har min underbara mamma och ett par fina vänner. :)

iskogen
12/18/16, 8:50 PM
#8

Åh, I feel you… Har inte heller någon bra relation med min pappa, vilket lett till en del problem. Önskar att han var sådär avslappnad och skämtsam som man ser vissa andra pappor är… Känner mig dum som ens sitter och önskar att han vore annorlunda men ja…

[Wildfire]1
12/19/16, 4:57 PM
#9

Alla människor är olika, alla familjer är olika. Kanske din pappa behöver hjälp med något som tynger ner honom? Du kan väl skriva ett brev till honom, så slipper du prata med honom? Ofta tar man emot skrivet brev på ett bättre sätt än om man pratar ansikte mot ansikte.

hund_katt
12/20/16, 5:23 PM
#10

Jag skulle aldrig klara av att prata med honom om det. Inte ens ett brev. Då skulle han ringa och typ "känner du så?" Och sen säga massa bortförklaringar till allting och sen kommer han vända allt så det blir synd om honom igen.. Han har varit hos doktor efter att han hade druckit igen. Han förändras inte.. det enda är att han slutar dricka ett tag. Sen börjar han dricka igen. och hans bortförklaringar till allting, jag antar att det är en egenskap de flesta alkoholister har. Så duktig på att skylla allt ifrån sig och blablabla. Fast inte så smarta dock. En gång sa han att det var hans "kompisar" som hade varit hemma hos honom. För det första så umgås han aldrig med kompisar, händer ibland men aldrig hemma isåfall. Och ja.. säkert dom som drack allt som stod vid hans säng… Hela mitt liv har han lagt alla sina problem på mig. Han använder mig som någon kurator eller nåt, fast som att det är mitt fel och att jag borde fixa det på nån sekund. Jag kan inte sluta åka till honom heller eftersom Rocky, hunden, är där och jag vill inte lämna honom där utan uppsikt då och då. Sen tror han att vi har en bra relation typ eller nåt. Han skickar typ "kommer du i helgen?". Det känns dock inte som en fråga utan som att jag sviker honom om jag inte kommer. Och han taggar mig ibland i inlägg och sånt men jag tycker det är jobbigt.. visst han bryr sig och tänker på mig men jag mår bara dåligt av det. Lite den känslan när typ den jobbiga, pinsamma och stela personen i skolan typ tror att man är bästisar.. och man kan inte säga ifrån och känns helt fel att typ gilla eller kommentera något. Jag blir bara irriterad på allt han gör också.. jag har verkligen tröttnat på honom. Ett tag, när det var som värst så drömde jag om att ta hunden ifrån honom så han får vara med mig och att jag aldrig behövde se honom. Jag brydde mig inte hur, om han skulle bli svårt sjuk, fängelse eller nåt. Bara jag fick slippa honom… jag vill fortfarande slippa honom men det är inte så som innan.

Black Veil Brides ~ Slipknot ~ Three Days Grace ~ Falling in Reverse

JuliaMG
12/20/16, 6:52 PM
#11

#10 Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner inte dig och vet inte hur svårt du har haft det, jag tycker inte jag kan sitta här och säga hur du bör känna och vad du bör göra, för det är omöjligt när jag inte vet hela situationen ser ut. Jag vet inte hur din pappa är som person, men det verkar ju som om han bryr sig om dig och som om han faktiskt försöker bli bättre. Att ens försöka är ett enormt steg i rätt riktning, lika så att inse att man har ett problem. Många säger ju att det är just det som är det svåraste med alkoholister. Och ja, bortförklaringar är något som alla människor använder sig av när de försöker skydda sig själva, inte minst alkoholister, och jag tycker inte heller att det är rätt och jag kan förstå att du känner som du känner. Men som jag förstår det bryr han sig ju om dig, det är säkert inte hans mening att han får dig att må dåligt. Han är sjuk. Men han vill bli bättre, och han vill ha kontakt med dig. Jag förstår att du tycker det är jobbigt, men har han verkligen försummat alla sina chanser så pass hårt att du inte längre kan se honom som din pappa längre? För om du fortfarande känner inom dig att han är din pappa, att du bryr dig om honom, att han är din familj, då tycker jag inte att du borde ge upp om honom. Oavsett vad han gjort förr, var där för honom, se till att han får professionell hjälp. Prata allvar med honom. Säg som det är, ge honom inga öppningar att "prata bort det" eller "lägga det på dig". Han verkar ju vilja bli bättre och bryr sig om dig, och jag vill inte vara sån, men det är faktiskt mer än vad många andra alkoholistföräldrar gör och jag tycker, utifrån det som jag läst nu, att du ska försöka hjälpa honom. Bara att ha dig i sitt liv kanske får honom att bli bättre? Och nu menar jag inte att du måste bo med honom och vara hans uppassare, utan att du bara visar rent allmänt att du finns där och att du vill att han ska bli bättre och att du tror på honom osv. Att du inte gett upp om honom för om det är som du säger och han inte har några andra riktiga vänner, vem ska han annars bli bättre för? Vem ska han annars kämpa för? Vem ska han annars vilja leva för? För även om psykologer ofta säger att "du måste göra det för din egen skull" betyder inte det att personen i fråga först måste få veta att någon annan tror på honom eller henne. Om ingen annan, inte ens sin egen familj, tror att man ska klara det, varför ska man då tro på det själv?

Jag återkommer när jag har något bättre att skriva.

kae
12/20/16, 10:30 PM
#12

Jag drog också en nitlott till pappa. Du är inte ensam.❤️

[Wildfire]1
12/26/16, 11:00 PM
#13

#10 På nåt sätt måste du ju ändå hantera det för att själv må bra. Man kan välja att undvika i många år, men   man måste i alla fall ta itu med det på något sätt till slut. Antingen blir det så att man själv mår dåligt eller att man tar tjuren vid hornen och bestämmer sig för att konfrontera. Ärlighet är alltid bäst. Visst det kan skapa  motsägelser, men ärligheten vinner alltid.

Annons:
Honestyisdead
12/26/16, 11:05 PM
#14

#10 Kan du inte få låna hunden ibland? Så du slipper vara hos din pappa.

hund_katt
12/30/16, 11:51 AM
#15

En gång när han hade en värre alkoholist period så tog jag med hunden och gick. Han försökte ju få tillbaka honom och sa "jag behöver honom för att bli bättre!!" Och jag sa att han får tillbaka honom när han ÄR bättre. För hade han behövt hunden hos sig för att bli bättre hade han ju inte hamnat där… och det funkade ju att han fick honom när han hade blivit bättre för då hade han jävla bråttom att städa, nyktra till, tvätta osv osv.(tog en vecka så var det lika stökigt igen dock). Men han skulle inte låta mig få låna honom ibland.. när han varit full så har jag ju "stulit" hunden på sätt och vis. Alltså tagit hunden utan lov. Men någon gång har jag frågat om jag kan ta han över en helg så hunden får springa av sig ordentligt på landet. Men nä det får jag inte av någon anledning… Han bryr sig liksom inte om hundens bästa. Asså han vill ju att hunden ska må bra men han sätter alltid sina "behov"(som inte är nödvändiga) före. Typ som "jag känner mig ensam utan honom" osv. Men han kan ju inte motionera hunden? Så han låter hellre hunden vara understimulerad och stressad än låter honom få följa med mig en helg.. han har provat ut foder från höger och vänster för att hunden är lös av alla foder i princip.. han hade samma foder en gång som hunden hos mamma har, och när pappa var på sjukhuset då en längre tid så hade jag hunden. Hans bajs var jättefint!? Och jag har sagt det också… men nä så är det inte säger han och liksom ignorerar påståendet. Det är en jaktgolden han har… och han vet att hundar kräver aktivering, han har haft hundar länge och varit jätteduktig med hundar och så innan. Men inte nu längre.. när jag påstått någon gång att hunden behöver aktiveras mer så säger han "men jag är sjuk så jag orkar inte". Efter stroken för några år sedan så fick han problem med att gå osv.. men han vill inte göra något så enkelt som att ge maten på gräsmattan eller nåt ens? Då undrar man ju hur mycket han egentligen bryr sig, och hunden vill han bara ha för sin egen trivsel.. hade det varit jag hade jag utan tvekan låtit vänner osv passa honom så ofta dom ville.. även om jag hade känt mig ensam så hade ändå hundens välmående kommit först. Jag följer med honom ofta när han frågar om vi ska äta eller nåt på typ nyår eller sånt. Och när vi ska fira någon födelsedag eller nåt hos en släkting så tillbringar vi tid med honom (ganska många kusiner så blir rätt många födelsedagar). Ibland frågar han om vi vill göra något också random. Äta ute eller något sånt. Ett problem till.. Han klagar hela tiden på sin dåliga ekonomi(eftersom han är långtidsjukskriven) men ändå så äter han pizza, hamburgare och massa sån snabbmat flera gånger i veckan. För han inte orkar laga själv (och eftersom han aldrig diskar finns det inget att göra maten i…) Så det är väll inte konstigt att han har ännu sämre ekonomi då också? Han får lite pengar men det blir ju inte bättre av att slösa bort det så.. När vi var mindre och han och mamma höll på att bråka så försökte han manipulera mig och min syster, framför allt mig eftersom jag då gillade pappa eftersom jag var liten och pappa skämde bort mig och sa aldrig nej och sånt…Så han använde ju det och försökte ju få oss att tro att allt är mammas fel osv för att få oss att bo hos honom och gav oss ansvaret att prata med mamma om att skriva över oss på honom, när det borde varit han som skulle ta upp luren och pratat med mamma själv. "Hon lyssnar ju inte på mig" säger han bara, hon lyssnade ju inte på oss heller för hon visste att pappa låg bakom det. Och eftersom han inte kunde ta hand om oss (såg inte till att vi duschade, att vi fick i oss ordentligt med mat (snabbmat, skippade frukost och sånt), såg lnte till att vi hade rena och passande kläder osv) så ville hon ju inte att vi skulle bo där. Han sa att vi var skriva på henne bara för att hon ville ha pengarna och massa sånt… fast det måste egentligen ha varit tvärt om.. Vi gjorde ju aldrig någonting när vi var hos pappa, vi satt på varsina rum och träffades bara när vi skulle äta. Så jag vet inte varför han var så desperat att ha oss hos honom när vi ändå aldrig umgicks? Måste ju varit han då som ville ha oss hos honom för att få bidragen.. Jag är inte villig att ge honom en andra chans. För allt han har gjort, kanske inte låter så hemskt för utomstående som inte varit med om det men det är sånt som får en som barn att må så dåligt.. han använde oss som budförare till mamma och som kurator typ där han kunde säga allt han tyckte och trodde att vi skulle lösa det. och han har inte blivit bättre heller. Nu senast sa han "ska ni fira nyår hos mig? Ni är så stora nu så det får ni bestämma själva". Ja.. "det får ni bestämma själva". Tanken bakom den meningen visade ju klart att "ni får bestämma själva nu så ni får faktiskt fira hos mig utan att mamma kan säga nej".. Vi får fira hos honom absolut. Men vill vi? Nej… en sån kommentar kanske inte låter så mycket men det räcker för att man ska må dåligt. Jag bjuder aldrig honom till föräldrarmöten längre heller. På grundskolan visste alla att jag hade problem med honom och att jag skämdes för honom osv. Nu går jag på gymnasiet och där vill jag leva ett nytt liv, utan att folk ska behöva veta eller se hur mina problem ser ut med min pappa. Går på en liten skola, internat. Och rykten sprider sig som löpeld. Jag är inte orolig för mobbning eller nåt men jag vill inte behöva ha folk som vet att jag har problem med min pappa. Oftast när jag pratar om min pappa så säger jag namnet istället för pappa. Jag känner mig inte bekväm att använda pappa. Sen kan jag göra det för att folk ska fatta vem jag pratar om. Men dom som vet vad min pappa heter och sånt så använder jag namnet istället. Ja.. jag vill att han ska bli bättre men under tiden så orkar jag inte vara med honom.. eftersom jag går på internat så är jag inte hemma så ofta, och kommer bara hem på helger. Innan så kunde jag få ett sms på skoltid "kommer du idag?". Och med en känsla som att jag måste komma… nu får jag bara sånna på helgerna, och jag har inte mått så bra som jag gjort denna första gymnasium terminen på fyra år. Har andra anledningar också som dålig klass, stress osv att göra med också att jag mådde dåligt. Men nu är alla dom problemen borta, inklusive problemet med att behöva åka till pappa efter skolan.

Black Veil Brides ~ Slipknot ~ Three Days Grace ~ Falling in Reverse

Upp till toppen
Annons: