Måste skriva av mig

Ensamhet och skolan

2016-12-17 22:42 #0 av: Kaninhoppare

Just nu står jag inför ett val som känns rätt så svårt, och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag skulle börjat gymnasiet denhär hösten, men pga vissa problem så gick det helt enkelt inte. Nu närmar sig våren och det är dags att söka igen, för jag "måste" ju ha en utbildning på något sätt. Men jag klarar inte av skolan psykiskt. Jag har försökt i 2 år nu att få det att fungera, men det verkar aldrig bli bättre. 

Valet är att börja på gymnasiet här eller studera på distans, och det sista alternativet verkar ju egentligen som ett självklart val. Problemet är att jag alltid haft svårt med folk i min egen ålder och haft det svårt med vänner, och nu när jag inte går i skolan känner jag att alla har fallit bort. De som är kvar har jag bara en väldigt ytlig relation med. Jag är väldigt ensam och har helt förlorat den lilla förmåga jag hade att hålla en någorlunda bra konversation med en jämnårig. Om jag väljer att studera distans lär det ju inte direkt bli bättre.  Nu kan jag inte ens minnas sist gång jag pratade med någon i min ålder utan att behöva fejka massa skratt när de drar skämt som jag inte ens förstår det roliga i. Eller när jag sist sa något roligt själv och inte bara frågade stela frågor. Jag är även sådan att jag frågar väldigt mycket om den andras liv, eftersom de flesta älskar att prata om sig själva. Tyvärr slutar det bara med att jag enbart blir en lyssnare och får inte prata ut något om hur jag själv mår. 

Frågan är vad jag ska göra nu. Plåga mig igenom 3 år till i skolan och förhoppningsvis lyckas få iallafall några vänner, eller läsa på distans och förbli ensam? Båda valen får mig ju att må dåligt. 

Ni som går/ har gått gymnasiet, är gemenskapen man får genom det värdefull? Eller tror ni man kan hitta den på annat håll? 

Medarbetare på Jättekanin

Anmäl
2016-12-18 18:42 #1 av: Linn Is The New

Jag har en liknande historia som dig, du kan jätte gärna meddela mig så kan vi prata om detta tsm :)! 

Mvh Linn 

Jag har inte speciella talanger. Jag är bara passionerat nyfiken // Albert Einstien

Ansträngning lönar sig bara om du vägrar att ge upp // Napoleon 

Driver en blogg vid namn: Starriderstables.weebly.com

Since 2016

Anmäl
2016-12-18 20:59 #2 av: iskogen

Jag har också såna problem som du. Jag började gymnasiet nu i höst och folk fann varandra i princip direkt. Jag är bara med en tjej som jag känner mig någorlunda avslappnad med, och de flesta andra är i gäng. Jag önskar djupt att jag hade lika lätt som de andra att lära känna nytt folk. Hur fantastiskt hade det inte varit med ett eget tjejgäng som gör massa kul tillsammans? Men nej, jag vågar ju ingenting. Det är förjävligt. Jag har funderat på att ta piller mot blyghet vilket jag gjort förr eller börja dricka för att bli mer avslappnad och social, jag är nästan desperat. Jag vill kunna fungera normalt, blygheten är ett handikapp.

Gymnasiet är en väldigt stor möjlighet att lära känna nytt folk och socialisera sig. Jag märker själv att när jag "isolerar" mig och inte kommer ut lika mycket så blir det jobbigare att socialisera sig. Så man måste försöka hålla igång. Iallafall är det så för mig.

Det du borde försöka är att gå vanliga gymnasiet. Om sen det failar så är det en sak, men du borde försöka. Det är en chans att lära känna nytt folk + socialisera sig. Sen kanske man inte lär känna värsta gänget utan kanske bara en person, men det är fortfarande någonting. Man är ju där för att plugga och om man har iallafall 1 att vara med så klarar man sig på den biten iallafall.

Du får supergärna skriva till mig om du vill lära känna någon eller bara snacka med någon. Tror vi känner igen oss i varandra en del och förstår vilka problem vi har, vilket inte alla gör.

Anmäl
2016-12-19 16:10 #3 av: Justme00

Bättre att ha 1 kompis i skolan än ingen! Jag själv har det och jag antar att vi inte är de som märks av mest men ändå

Anmäl
2016-12-19 16:48 #4 av: [Wildfire]1

Har du funderat på ifall du kan vara en högkänslig person? HSP (som jag)  Isåfall kan man känna stor press genom att umgås med fel människor. Om du är det (googla) så bör du umgås med lika känsliga människor där du känner dig mer hemma, då har du mer ork över till att klara skola, utbildning osv. Ju mer du tar hand om dig, ger dig själv tid, och funderar över vad du vill göra i livet, ju mer orkar du sen och har glädjen kvar.

Anmäl
2016-12-20 19:06 #5 av: JuliaMG

Jag började gymnasiet i höst. Kan inte säga att jag gick tre år på högstadiet utan en enda vän, men några "riktiga" vänner kan jag inte säga att jag hade några och även om andra kanske ansåg att jag hade det så mådde jag riktigt dåligt psykiskt av många olika anledningar, och jag kände det som om ingen riktigt brydde sig och i allmänhet kände jag mig väldigt utanför. Konstant gick jag runt med känslan av att jag var i vägen, att ingen egentligen ville umgås med mig, att några hatade mig, att de inte ville ha mig där. Under jullovet i nian fick jag diagnosen social fobi. Jag pratade sällan med andra och när jag gjorde det fick jag känslan av att de tyckte att jag var helt dum i huvudet och att jag gjort något fel. Därför undvek jag att umgås allt för mycket med folk, och de mig. När jag började gymnasiet var jag fast beslutsam om att detta skulle ändras, jag sa till och med innan jag började att jag aldrig någonsin skulle kunna klara av tre år till i ensamhet, och det blev bättre. Jag har hamnat i världens bästa klass och jag har utvecklats något otroligt mycket. Första dagarna skakade jag som ett asplöv och vågade inte titta en enda människa i ögonen. Jag tog min pappas råd och försökte spela självsäker. Jag tog några väldigt jobbiga men absolut betydelsefulla steg i rätt riktning med att ta några intiativ till konversationer. Redan första dagen vågade jag mig fram till en tjej som såg snäll ut och sa hej. Hon skötte det mesta av pratet, jag satt mest och nicka, precis som jag ofta kan göra nu också, men jag visade henne att jag var öppen till kamratskap och att jag ville vara social. Det var tillräckligt för henne, och jag tror att det räcker för många andra också. Om du bara är ensam, om du väljer att gå själv, som jag gjorde i nian, då kanske andra får intrycket av att du vill vara själv eller att du inte vill vara med dem. Förstår du? Nu har visat att jag vill umgås och skaffa kompisar, jag har öppnat upp mina armar och sedan är det bara för dem andra att bestämma om de vill göra detsamma. Jag får fortfarande känslan av att jag är i vägen ibland, att de skulle ha det mycket roligare utan mig. Kanske tycker dem det men är för snälla för att säga något, eller så gillar dem mig verkligen på riktigt och allt det andra är bara i min onda fantasi.

Sedan tror jag också att eftersom man valt samma program som sina klasskamrater att man ofta kanske delar ett likasinnat tankesätt, vilket kanske underlättar om man har svårt för den hela sociala biten. :)

Anmäl
2016-12-20 21:14 #6 av: Kaninhoppare

#1 Du har PM! Tummen upp

#2 Känner igen mig...man blir lätt avundsjuk på de där gängen som alltid hänger tillsammans. Håller med om att det är viktigt att "hålla igång" det för att klara av det överhuvudtaget. Du har också PM. ^^

#3 Absolut, en är alltid bättre än ingen. 

#4 Hm, det har jag aldrig hört om faktiskt. Ska kolla upp det. :) 

#5 Förstår helt hur du menar! Det är bara den där känslan som är så svår, den som säger att ingen vill ha med en att göra och om de väl börjar prata med en så är det för att de tycker synd om en. Tack för ett inspirerande svar! :) 

Medarbetare på Jättekanin

Anmäl
2016-12-21 00:32 #7 av: [Raubtier]

Jag säger go för den fysiska utbildningen. Att testa iallafall, och går det inte så ta distansen. Man kan nog byta mitt i utbildningen det gjorde jag.

Sen lär man ju känna människor på distansen med, i min distansutbildning så hade vi chattrum där man kunde skriva till varandra, där man ställde frågor och la ut bilder osv. Sen har man ju grupparbeten även på distanskurs och träffar inom de olika områden då och då.

Anmäl
2016-12-21 08:13 #8 av: JuliaMG

#6 Försök bara komma ihåg att bara för att du tror och känner att de inte vill ha dig där eller att de tycker att du är jobbig eller att de bara umgås med dig för att de "tycker synd om dig", så behöver inte det betyda att det verkligen är så. Mycket lättare sagt än gjort, jag vet, men att försöka kan ta dig riktigt långt, det lovar jag dig. Det är ibland som jag fortfarande tycker det där är jättejobbigt, men ju mer tid jag spenderar med dem, ju mer jag öppnar upp och ju mer jag ser att de öppnar upp tillbaka, desto lättare blir det. Att försöka är det viktigaste du kan göra. Det är en enorm vinst i sig. Och återigen, lättare sagt än gjort, men försök att inte bry dig om vad (du tror att) andra tycker om dig. Du verkar som en jättehärlig person, någon som jag lätt skulle kunna vara vän med och jag tror helt klart att många andra skulle känna samma sak. Du är bra precis som du är oavsett vad och ingen har rätt att säga något annat, inte heller du själv, för alla är vi perfekta precis som vi är! :)

Anmäl
2016-12-21 20:35 #9 av: Whippetgerbilen

Förstår verkligen :( Jag har inte lyckats skaffa några vänner nu i gymnasiet pga min blyghet men som många säger så gäller det att försöka, fast jag förstår att det kan vara svårtBlomma

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.