Familjen

familjen går sönder

2017-03-25 17:53 #0 av: Foooer

Hej! Det är så att min familj känns väldigt ostabil just nu, ingenting är egentligen som det ''brukade'' vara. Det började väl mest när min mamma blev sjukskriven pga av utbrändhet, vilket hon fortfarande är,  och led av ångest och mycket andra besvär som såklart påverkade hela familjen på olika sätt. Ilska och anklagelser kan bryta ut från mamma i princip när som helst utan att man känner på sig det i förväg. Eftersom hon jobbar får hon ju inte heller någon lön vilket börjar märkas allt mer inom familjen. Vi har aldrig varit direkt rika, utan pengarna har bestått av två normala kommunlöner ungefär. Nu börjar pengars dras ifrån olika sparkonton och min månadspeng har även minskat för att allt ska gå ihop. Det är egentligen inte så att jag tycker pengar är det viktigaste, men det känns jobbigt att det är så påtagligt och att jag behöver leva med mycket mindre än vad jag är van vid. 

Som sagt har hela familjen påverkats mycket, och då har pappa självklart blivit extra utsatt. Jag vet att han innerst inne älskar henne, men situationen som är nu känns inte hållbar i deras förhållande. Han säger ofta att han är trött på detta, att han får skit för saker han inte gjort eller för saker som gått det minsta lilla fel. Han tycker att det är jobbigt att pengar han sparat till mig och till mina systrar tas av mamma som använder det. Förut har han känts mycket mer kärleksfull och glad, men det känns som allt detta verkligen trycker ner honom och man märker att han inte vet hur han ska hantera allting. Ibland kan jag nästan hoppas att de ska skiljas, att det kanske är bättre att de går skilda vägar. Men samtidigt är jag väldigt rädd för vad som ska hända då, mamma har inte mycket pengar och jag vet inte om hon skulle orka ta hand om ett hem ensam och hur hennes ångest skulle kicka in. Jag är rädd för att hon ska bli djupt deprimerad eller något sådant, för under en period var hon det och hade självmordstankar. Jag har så svårt att se om det krävs en förändring eller om det är bättre att bara fortsätta kämpa, men jag vet faktiskt inte hur länge till vi kommer orka göra det. 

Jag har aldrig varit en särskild känslosam människa, men på senaste tiden har jag faktiskt brist ut och gråtit för jag känner mig så liten och hjälplös. Jag vet innerst inne att det inte är mitt ansvar att lösa situationen, men jag vet inte om pappa vågar göra något åt detta heller. Vi har inte haft någon öppen dialog om hur vi verkligen känner så jag tror inte mina föräldrar(eller framförallt mamma) förstår att jag faktiskt tycker detta är jätte, jätte jobbigt. Ibland känner jag mig helt sjukt oälskad utav min mamma, för vår relation har verkligen förändrats mycket de senaste året. Från att vara väldigt nära har vi gått till att bråka väldigt mycket. Från min sida har det nog blivit så för att jag vill visa att jag tycker att det är jobbigt och att få fram att det inte längre känns så bra, för jag har väldigt svårt att prata eller visa känslor inför andra, även inför mina föräldrar. Jag hoppas på något sätt att hon ska inse hur mycket detta faktiskt skadar mig genom det, men det känns mest som hon bara tycker jag är en jobbigt barn som inte kan bete sig eller ta sitt ansvar. 

Det jobbigaste är nästan att det kan vända så snabbt. Vissa dagar känns det som vi är den lyckligaste familjen i världen, man känner att de älskar varandra, men andra dagen kan alla vara sura och irriterade på varandra och då känns allting alltid lika hopplöst igen. Det känns som att ingenting någonsin kommer bli bättre, jag känner mig instängd på något sätt. Allt detta har pågått ganska länge, men eftersom vissa perioder känns så bra har jag inte märkt av att det är så mycket förens nu.

Egentligen vet jag inte vad jag vill få fram med detta, jag vill mest få ut allting. Ingen av mina kompisar vet om detta, och jag har inte någon större lust att prata med de om det heller. Jag har helt enkelt bara hållit allting inom mig, som jag alltid har gjort med alla problem jag haft. Utåt sett ser nog mitt liv ut att vara ganska ''perfekt'', man märker inget om vår ekonomi, inget om mina och mammas bråk och ingenting om att det känns som min tryggaste punkt i livet är påväg att krascha med en stor smäll. Allt jag vill just nu är att det ska bli som det brukade vara innan sjukskrivningar och andra problem, men det känns som att det aldrig kommer bli så igen, och jag vet inte vad jag ska göra för något åt det. Jag känner mig så liten. 

Anmäl
2017-03-25 18:08 #1 av: OlgaMaria

Fina fina du! Så jobbigt allt har blivit för er alla! Livet är verkligen hårt ibland. Men du, jag tror det skulle vara SÅ bra om du visade det här som du har skrivit för dina föräldrar, och det säger jag i egenskap av mamma. Det är så lätt hänt att man inte riktigt pratar om det viktigaste, men det blir destruktivt efter hand när man slutar dela livet med varandra. Ni behöver prata med varann, och det här som du har skrivit kan få "starta upp" samtalet. Sen, försök att inte bråka. Som du säger så gör du det för att visa dina känslor, men det finns bättre sätt, skriva t ex :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2017-03-25 20:44 #2 av: LuLeLo

 Hjärtat! Det låter som en förjävlig situation, usch, det är bland det värsta som finns att minnas hur lycklig man varit och sen djupdyka i en sånhär svacka. Jag vill faktiskt tipsa dig om att besöka en kurator. Sådana finns dels i skolan, men också på ungdomsmottagningar (om det känns lite jobbigt att gå i skolan där klasskompisarna finns). Du kan vara helt anonym, det är gratis (vad jag vet) och då får du någon att bolla alla tankar med, som kan hjälpa dig att se klarare och förstå situationen, och också hjälpa dig att arbeta fram olika strategier och lösningar. Framförallt får du ett öra som lyssnar, och förstår. Ett medmänskligt stöd. För man klarar inte sånt här själv, och att du går runt och bär all den här sorgen och smärtan SJÄLV, det gör mig ont i hjärtat!

Iom att du är anonym hos kuratorn så tänker jag att detta kan vara ett lättare steg för dig att ta än att ta upp detta med dina föräldrar. Annars, om du orkar, så tror jag att det vore bra om du pratade med din pappa om det här. Han sitter i ungefär samma situation som du, anhörig till en psykiskt sjuk, och ni borde då rimligen kunna förstå varandra och söka stöd från varandra.

Snälla, ta det här på allvar! Prata med folk, din far eller kurator eller en nära vän eller vem som helst som du känner att du vågar öppna dig lite för.  Det är så mycket bättre än att du går runt själv med all smärta, som kan bli riktigt riktigt jobbig om den fortskrider.

Stor kram på dej! Ta hand om dig! Hjärta

Tass Josephine

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.