Kropp och själ

Ångest inför skolstarten

2017-08-04 01:13 #0 av: Lollo 97

Börjar skolan den 21 augusti och ångesten drog redan igång för två veckor sedan.
Ska börja 9:an men jag har ingen ork för något och ingen lust att umgås med människor utan trivs bäst hemma med kaninerna och naturen.

Gick även ur 8:an med F i ca hälften av ämnena och det gör ju inte saken bättre.

Har pratat med mina föräldrar om att jag tycker det är jobbigt att umgås med andra. Men får bara höra att jag är löjlig och får härda ut.
Jag försöker verkligen härda ut och gjort det ett tag, men det enda det lett till är sämre och sämre betyg.

Är diagnoserad med selektiv mutism och jag klarar verkligen inte av muntliga redovisningar.
Jag får panik, ångest och börjar stamma och skaka och blir alldeles svimfärdig.
Folk blir irriterade när jag inte svarar, även vissa lärare som vet att jag tycker det är extrem jobbigt att prata.
Har hänt att klasskamrater blivit rent av förbannade för att jag inte svarar direkt eller bara ger ett kort enkelt svar.

Grupp arbeten funkar egentligen inte alls. För mig spelar det ingen roll vem jag hamnar med, men det är de i min klass som inte släpper in mig i grupp arbetet, och det blir ju inte bättre av att jag har svårt att ta för mig.
Men det är alltid suckar, blickar, visknikgar eller andra negativa kroppsspråk när folk får höra att de är i samma grupp som mig.
Så det slutar nästan alltid med att jag jobbar själv ändå. Skriver, letar fakta osv osv och sen när redovisningen väl kommer tar gruppmedlemmarna åt sig äran för allt mitt slit och jag får lågt betyg.

Som det känns nu kommer det inte att bli bättre nu i 9:an än vad det varit tidigare, snarare sämre. Jag kommer inte att klara att ta mig in på den natur vetenskapliga linjen även fast jag är hur redo som helst fr att kämpa för mina betyg.
För att gå med ångest eller en obehaglig känsla och gråten i halsen så gott som varje dag funkar inte i längden tyvärr.

Anmäl
2017-08-04 01:29 #1 av: PeterTM

Låter som om du beskriver vår dotter, hon är också inne i någon slags osocial period och vill bara vara hemma eller i stallet. I sommar har hon varit in till stan och träffat kompisar en enda gång.

Skolan avskyr hon, trots att hon bytte skola först när hon börjat 7an och sedan bytte klass i den nya skolan när hon börjat 8an, men jag uppfattar det som att hon ser det som ett nödvändigt ont att gå färdigt grundskolan nu när det är dags att börja 9an, hon pratar mycket om att hon önskar att grundskolan var slut så att hon kan få börja gymnasiet istället. 

Hon säger att alla klasskamrater är barnsliga och omogna och att de flesta skriker hela tiden. Under lektioner där enskilt arbete tillämpas, har hon fått tillåtelse att använda hörselskydd. Jag var med i klassen under en halv dag och det var fasansfullt vilken ljudnivå där var och läraren hade noll respekt med sig. Det var nära att jag ställde mig upp och röt "håll tyst", men då hade min dotter skämts ihjäl, så jag höll mig.

Vad jag menar med detta är att allt handlar om utvecklingsstadier och att det går över, man passerar igenom dem som man gör när man går i en tunnel, på andra sidan är det annorlunda. Jag var likadan själv, egentligen ännu värre, för jag klarade inte av högstadiet. Jag slutade efter 8an och började jobba istället. Sedan fick jag läsa in grundskolekompetensen och gymnasiekompetensen på vuxenskolan.

Anmäl
2017-08-04 01:48 #2 av: memoirsofaclone

Sådär har jag känt varenda år, ångesten inför skolstarten. Inte just för skolan direkt utan det sociala. vet inte riktigt hur man ska göra men du (och föräldrar) kanske kan prata med lärarna om att du har svårt för grupparbeten och redovisningar så kanske det finns alternativa sätt? Jag fick t ex redovisa för läraren och kanske 2 till som inte ville prata inför helklass och vid grupparbeten sa jag att jag verkligen jobbade bättre själv, ibland gick de med på det. Men om ett år, när du börjar gymnasiet, så kmr det nog bli bättre för där är det ofta friare arbete, man kan sitta och plugga själv/ibland hemifrån osv, dessutom brukar folk ha mognat till sig där och fokuserar mer på skolan än att vara taskiga mot varandra. 

Anmäl
2017-08-04 13:17 #3 av: Äppelsnäckan

Känner igen mig mycket... Har också jättesvårt att prata/bete mig normal socialt, har varit så i hela mitt liv. Har bara en enda i hela klassen som jag hänger med. Ska börja tvåan nu den 21:a. Fick ångest redan för några veckor sen inför att behöva gå upp tidigt på morgonen och komma till en snobbklass där jag är så ensam och malplacerad. Jag är klassens tysta, konstiga. Det känns piss att behöva gå 2 år till där. Jag hatar verkligen tanken på att jag måste "härda ut". Jag har så jävla helvetes svårt att prata, ha en konversation, bete mig som dom andra, skaffa vänner. Har diagnosen asperger vilket förklarar det. Det suger verkligen. Jag gör vad jag kan för att anpassa mig och försöka smälta in, men det funkar inte. 

Vet dina lärare om din diagnos? Det borde ju vara en skyldighet att de ska hjälpa dig och anpassa undervisningen efter dina "behov". Det suger verkligen med grupparbeten och redovisningar (för att inte tala om idrott...) och jag tycker att vi borde ha kommit en bit nu och det borde finnas alternativa vägar till att få betyg. Jag till exempel är skitbra på att skriva, men när det kommer till det muntliga så drar det ALLTID ner mig, vilket är förjävligt. Jag har inte berättat än för mina lärare om min diagnos, för jag vill inte bli sedd som ett freak ännu mer, men jag funderar på att säga till dom nu i höst, för dom måste förstå hur jag funkar. Tycker du borde göra det med, men det har du kanske. Du borde få lite anpassat iallafall, kanske göra redovisningar för bara läraren eller någon/några i klassen du inte avskyr, och jobba själv eller med en kompis/någon du pallar med.

Du får supergärna skicka ett PM till mig så kan vi försöka kämpa tillsammans. Skulle vara så skönt att ha nån som har liknande problem. Vi kan skriva här på iFokus, Facebook, Snap eller Insta, vadsomhelst.

Anmäl
2017-08-04 19:19 #4 av: [EM L]

Stackars dig! Vet nog lite hur det är, men inte mycket.

Att ha F i ca hälften av ämnena är inte bra.

Tycker nog att du ska prata med skolkurator.

Har du möjligtvis tillgång till att du kan gå om åttan?

                                                    Ha det bra!

                                  http://emlearn.blogg.se/?tmp=578743

                   Bloggen som handlar om Livet, Puberteten och Djur!

Anmäl
2017-08-04 19:19 #5 av: [EM L]

Ger dig även styrkekramar från migKramas

                                                    Ha det bra!

                                  http://emlearn.blogg.se/?tmp=578743

                   Bloggen som handlar om Livet, Puberteten och Djur!

Anmäl
2017-08-04 20:25 #6 av: Snuffles

Jag har också selektiv mutism och känner igen mig jättemycket i det du skriver. Folk är så oförstående. Har tyvärr inga tips, men om du vill ha någon att prata med som förstår hur det är att ha SM så får du gärna skicka pm.

Anmäl
2017-08-05 23:50 #7 av: Lollo 97

Tack för alla era svar :)

#1 Detta är nog tyvärr ingen fas då jag haft problem med det sociala hela livet, men det har blivit värre och värre :/

#2 Klarar tyvärr inte av att redovisa inför bara lärare heller då jag känner mig utstirrad eller liknande.

#3 Min mentor vet om min diagnos och har meddelat alla lärare om mina "problem". Men vissa lärare har då ingen som helst respekt till min diagnos utan pressar mig tills jag nästan sitter med tårar i ögonen :/
Håller verkligen med dig om idrotten.
Orkade knappt vara med klassen en enda idrotts lektion under 8:an. Utan fick göra eget. Vilket självklart ledde till sämre betyg.
Men kan slänga iväg ett pm till dig :)

#4 Skulle nog inte klara av att gå om 8:an :/

_

Jag har haft andra psykiska problem de senaste åren också som att jag varit väldigt nedstämd, haft grova självmordstankar m.m + ett självskade beteende (som jag till största del nu lyckats ta mig ur).

Anmäl
2017-08-06 11:48 #8 av: [EM L]

#7 Stackare! Grova självmordstankar var inte bra!

Du borde prata med någon som håller på med sånt.

                                                    Ha det bra!

                                  http://emlearn.blogg.se/?tmp=578743

                   Bloggen som handlar om Livet, Puberteten och Djur!

Anmäl
2017-08-06 12:03 #9 av: [EM L]

Du vet att du skall kämpa, du vet att det är jobbigt!

Jag kan förstå dig, att du har det jobbigt. Men du skall veta. Veta att det finns personer som vill hjälpa dig.
Kämpa tills du nått ditt mål, döda ej din själ.
Säg ifrån om det behövs. Säg till att andra drar nytta av det du gör. Men att du får det sämre.
Trots att det är du som kämpar och ingen annan.
Låt dom inte stå i vägen för dig!
Låt inte dom känslorna du ej vill ha stå i vägen för det du vill göra.
Ha inte ångest, för det blir bättre senare.
Du hittar snart den du vill vara med, den som förstår dig. Den som kan stötta dig.
Den som kan hjälpa dig.
Välj bra! Välj den du litar till 100 % på. Ingen dålig person ska stå i vägen för dig.
Kämpa tills du klarar det!
För jag vet att du kan!

Skrev detta till dig och andra personer som har det svårt på min blogg.


                                                    Ha det bra!

                                  http://emlearn.blogg.se/?tmp=578743

                   Bloggen som handlar om Livet, Puberteten och Djur!

Anmäl
2017-08-11 23:40 #10 av: Rosisa00

Håller med jag längtar också tills jag börjar i gymnasiet så jag får en ny chans att få vänner som låter mig vara den jag är. T ex på musiken så säger min lärare "Sjung högre du hörs ju inte!" Ändå är jag den som hörs mest så hon tror att någon av de andra som sjunger har min röst. När man bara hört min röst som sjunger i inspelningar så får alltid en annan tjej beröm fast det inte är hon... :(
Men om du klarat dig så långt, Ge inte upp! Vi kan alla klara det här tillsammans :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.