Har börjat gymnasiet - ångest
Jag har tidigare skrivit inlägg innan jag började gymnasiet där jag bland annat har frågat om jag verkligen är redo att flytta hemifrån för att gå på gymnasiet i en annan stad, och även om att jag "kommer låtsas vara mer självsäker än jag är för att eventuellt kunna bli det på riktigt".
Grejen är att nu har jag gått i gymnasiet i nästan en månad, och det började verkligen på värsta tänkbara sätt. Visste redan att jag hade stora problem med att acceptera förändring och att jag behöver rutin och trygghet, att allt som är oförutsägbart och i någon mån utom min kontroll ger mig ångest (dessutom är jag verkligen inte social och vantrivs i sociala situationer). Men jag trodde verkligen aldrig att jag skulle må så dåligt som jag har gjort, och jag har ändå haft mycket ångest, speciellt under de senaste åren. Har inte haft så mycket ångest allmänt under så kort tid, men inte heller fått så många panikattacker som jag fick den första veckan. Har kanske fått två totalt förut i hela mitt liv, det har liksom mest varit ångest och oro som ändå har varit relativt kontrollerbar jag har haft problem med förut. Inte ren och skär panik som får mig att vilja rycka ut håret och krypa ur skinnet.
Första dagen började jag morgonen med panik då jag satt utanför min kompis lägenhet och pratade med pappa i telefon och inte visste hur fan jag skulle kunna andas normalt. Sen väl i skolan när vi åt lunch mådde jag så dåligt att jag på allvar ville hoppa av där och då. När något inte är familjärt eller som det brukar vara får jag en känsla av surrealism, som att jag befinner mig i en dröm eller liknande, vilket är obehagligt.
Till en början hade jag iallafall den betryggande tanken att gymnasiet inte är obligatoriskt och att jag skulle kunna hoppa av och lösa utbildningen på annat sätt, tex flytta hem och gå på gymnasiet i min hemstad. Snabbt började jag dock tänka längre och mer ingående på det och fick känslan av att det inte skulle gå att lösa, och att jag skulle ha ångest oavsett om jag gick just här eller inte, eftersom jag skulle behöva gå i en klass och arbeta i grupp och så vidare oavsett. Under den perioden fick jag om möjligt ännu mer ångest eftersom det kändes som om det inte längre fanns något lätt sätt att slippa det på, utan att det jag kände inte gick att fly från.
Sedan har det sakta men säkert blivit bättre, kan befinna mig och sova och så vidare i lägenheten ensam, börjar sakta ta upp saker jag inte har haft energi till förut som till exempel träning, och min ångest är mer på grund av konkreta anledningar nu. Om vi till exempel gör något i grupp på någon lektion kan jag ha ångest över det, eller bara allmänt över specifika kurser som idrott (som vi tack och lov bara har en gång i veckan).
På tal om idrott, kan man välja bort idrott i tvåan oavsett vad man läser? (inte om man går på idrottsgymnasium då hahaha gud vad rolig jag är) Jag går estet media, iallafall.
Om jag nu ska komma till någon form av poäng, så skulle det väl vara att jag absolut inte har haft någon energi över till att ens försöka föra konversation med de andra i klassen och absolut inte tänja på gränserna och ta för mig mycket och sådant som jag hade planerat. Allt jag har kunnat fokusera på är att ens kunna vara i skolan utan att gå under, vilket som sagt också är anledningen till att jag inte har tagit hand om mig som jag brukar och ägnat mig åt saker jag brukar göra efter skolan. Och nu är chansen liksom förbi. Jag kan inte komma en månad efter (när jag äntligen mår bra nog att kunna försöka över huvud taget) och börja spexa till det och prata med alla och låtsas som att presentationer inte berör mig ett dugg och så vidare när jag uppenbarligen är så obekväm man kan bli. Har inte varit med på något insparksrelaterat och inga fester (en äger faktiskt rum i skrivande stund). Med andra ord separerar jag mig själv aktivt från resten av klassen och visar verkligen varje dag hur ointresserad jag är av att prata med folk och hur fientlig och ocharmig jag är. Jag har en vän som jag känner sen innan i klassen och till och med hon försöker ju, och framför allt vill iallafall prata med andra och vara en del av klassen.
Problemet är väl också att jag verkligen inte har något behov eller intresse av att bli vän med nya personer. Har väldigt få vänner som jag haft sedan jag var 6, och jag har ingen som helst erfarenhet av att skaffa nya vänner nu. Att bli vän med någon när man går på förskolan är ju inte riktigt samma sak. Den enda gången jag har blivit någorlunda vän med en ny person är när vi har gemensamma vänner och därmed per automatik har iallafall några saker gemensamt.
Är helt enkelt inte social och har inte ens kapaciteten att intressera mig för andra människor. Hatar småprat och hatar när jag inte kan skratta med andra personer, och det känns verkligen som att min humor är en som jag har utvecklat med mina vänner när vi har växt upp tillsammans och att jag aldrig kommer hitta någon utöver de jag redan känner som jag skulle kunna ha genuint roligt tillsammans med.
Detta får mig då att börja tänka på hur mitt liv kommer se ut i framtiden, när jag kanske inte har kontakt med mina nuvarande vänner längre. Jag kommer bli helt jävla ensam och endast ha mänsklig kontakt med de jag är släkt med i princip.
Jag vill bara gå tillbaka i tiden och fortsätta gå i grundskolan i all evighet för oavsett om man bara hade en vän där så var det inte ifrågasatt eller konstigt på något sätt, utan alla hade redan "sin plats" och sina personer att vara med. Det var inte förväntat av en att man skulle prata med alla och vara med alla och skaffa nya vänner, utan det skulle snarare ha varit märkligt om man började röra om i grytan efter att ha gått i samma skola i flera år.
Uppenbarligen har jag ingenstans jag vill komma. Frågan om idrott kan ju nån vänlig själ svara på iallafall.
Jag tror inte jag kan komma med så mycket hjälp men tänkte flika in min egen erfarenhet av just idrott på gymnasiet. Jag gick också estet media, vi hade bara idrott första året. Eller jag hade aldrig idrott. Jag vet inte om det är något de tillåter på min skola men jag fick en kompromiss kan man säga. Jag hade sån ångest att jag skolkade ifrån några idrott lektioner för att sen ta kontakt med rektorn och säga att det inte funkade. Eller jag grät fram det för att jag tyckte allt var så jobbigt. Och då tog de bort idrotts lektionerna för mig och jag fick komplettera det under andra året. Jag fick godkänt i idrott genom "prövning", fick skriva några prov och delta på en idrottslektion. Men det var i princip allt.
#1 Tänkte bara höra eftersom du har gått media, hur går det till i tvåan? Ska man inte göra något slags individuellt val och hur går det isåfall till? Tex text, foto och estetisk kommunikation kan jag tycka är kul men vill helst inte ha film eller radio eller sån skit. Kommer man fortfarande göra sånt oavsett vad man väljer bara att man har mer av det andra, eller hur går det till? För som jag har förstått det har man lite av varje i ettan och sen får man välja i tvåan vad man vill fortsätta med.
#2 Jo man gör ett individuellt val, när jag fick välja inriktning så delade de ut ett papper med de olika förslagen. Sen kryssade man bara i vilken man ville ha. Det kanske fungerar annorlunda på andra skolor men det var så vi gjorde.
Jag valde Digitalt skapande, och ja i ettan får man prova på lite allt möjligt för att kunna välja! Och på min skola var det så att vi hade vissa ämnen gemensamt, exempelvis Mediaproduktion. Såna ämnen som är mer allsidiga och innehåller sånt man behöver kunna oavsett vilken inriktning man går i. Men nej, jag är rätt säker på att du inte kommer få gå in på saker som film eller radio om du inte väljer det. För jag valde inte det och fick aldrig göra såna saker.
Men ofta dyker det upp uppgifter som man kan göra på olika sätt beroende på din inriktning, bland annat hade vi en uppgift där man skulle göra en egen dokumentation/tolkning av en viss byggnad. De flesta gick dit och fotade/filmade. Men jag ritade av byggnaden digitalt och vi fick alla godkänt trots att vi gjorde så många olika saker.
#3 Vad finns det isåfall att välja mellan? Medieproduktion är alltså inget man antingen kan välja eller inte, utan det har man alltid?
#4 Svårt att säga, det var så det såg ut på min gymnasieskola. Vi hade även bara två saker att välja mellan Digitalt skapande och Foto/Film. Men om du undrar över vilka inriktningar din skola erbjuder så borde det stå på deras hemsida. Där borde du även hitta lite information om vad de olika inriktningarna innebär.
Läste allt och tycker att vi är sjukt lika. Jag är verkligen precis som du på den sociala fronten. Har inget som helst intresse av kallprat och kan inte heller fejka att jag har det. Gör inga försök att prata med de andra i klassen, håller mig till min vän från ettan. I tvåan nu är klasserna omblandade och i princip alla i min klass är nya för mig. Jag avskydde min gamla klass så det är ju bra. Men jag är ändå sjukt jävla besviken på att jag inte kan skaffa vänner. Har skippat varenda muntliga redovisning hittills. Jag HATAR detta, vill inte komma in i en ond cirkel. Men har så svårt för sån skit. Om man nu måste visa muntligt vill jag göra det för läraren, de andra eleverna ska inte bedöma mig och behöver inte vara med. Du får hemskt gärna skriva till mig, du verkar väldigt lik mig. Tror vi skulle förstå varandra och dela med oss av vår vardag och sånt… Vi kan skriva här eller på snap.
Ny uppstart hösten 2023!
www.snackan.weebly.com Akvariesnäckor - Fakta, bilder och odling!
#6 Exakt! Det är så lätt att göra det lätt för sig och tänka att om jag nu på något sätt kan slippa att tex ha muntliga redovisningar så gör jag det, men samtidigt vet man att man gör det svårare och svårare för sig själv för varje gång man skippar. Samma sak som att jag inte har varit med på idrotten under hela nian (fick av någon anledning E fortfarande? Jag och en kompis låg bokstavligen i omklädningsrummet och kollade på youtube på lektionerna) och när jag nu inte kommer kunna skolka från idrotten längre har jag bara ännu mer ångest över den eftersom jag är van att slippa.
Grejen är att jag under nian gick i en klass där jag bara hade en person att vara med, och där jag knappt pratade med resten av klassen. Jag är helt enkelt van och har lärt mig att vara nöjd med att bara ha en kompis, vilket gör att det inte känns viktigt nog för mig att lära känna andra för att faktiskt försöka göra det. Samtidigt är min kompis jag har nu precis tvärtom, hon har gått i en klass med bra sammanhållning där hon har haft massa vänner hela tiden, och nu när det i princip bara är vi två får hon ångest. Jag känner mig därför jävligt i vägen på ett sätt eftersom det känns som att jag gör att hon inte kan skaffa andra vänner och att jag hänger efter henne. Egentligen tror jag att hon också tycker att det är skönt att ha en "självklar" kompis i klassen, dock. Hon säger att hon i stunden inte mår dåligt om vi sitter ensamma i skolan, men att hon, när hon tänker efter och inser att vi är ensamma och antagligen kommer vara det hela gymnasiet, får ångest.
Sen att jag känner att linjen jag har valt inte över huvud taget är något jag brinner för hjälper mig ju inte med motivationen direkt…
#7 Exakt. Tänker också på att om man går genvägar så kommer det inte löna sig i slutändan, men för att palla med just för stunden så känns det enklast… Förstår verkligen att om du är van att slippa vara med på idrotten så blir det skitjobbigt att vara med nu helt plöstligt. Jag hade lättare för idrotten i nian, jag var faktiskt väldigt aktiv och fick tillochmed B. Det var för att jag kände att jag kommit in i klassen och jag hade inte så mycket medvetande om vad andra tyckte om mig… (Jag var utan tvekan klassens tönt, men det insåg jag först när jag slutat.) Det sket sig totalt i ettan, fick E och satt oftast på bänken (vilket inte direkt gör att folk tycker att jag är "normal").
Hade idrott igår och kände mig så malplacerad. Det var spökboll tror jag det heter. Jag stod bara där mest, mådde dåligt över hur alla såg att jag knappt gjorde något. Jag vågar liksom inte leva ut och ta initiativ och ta bollen så mycket alls. Grejen är att jag mycket väl KAN, jag vet att jag kan ge fan när det gäller, om jag känner mig trygg. Men jag kan inte med folk jag inte är trygg med. Simple as that.
Mitt tips är att du kan försöka hålla dig i närheten av din kompis på idrotten, då känns det lite tryggare och man känner sig inte så ensam. Iallafall jag känner mig mer självsäker när jag har någon vid min sida.
Jag kan förstå både dig och din kompis. Jag känner som du, men hade jag inte varit så introvert hade jag känt som din kompis. Vänner är skitbra osv. Men är man inte extrovert är det inte så lätt alls. Har du förklarat hur du känner? Vet hon om att du har svårt med sociala grejer? Du kanske inte behöver berätta världens historia om du inte vill. Säg bara lite förenklat. Grupper i klassen KAN förändras även om det går ett tag. Men det är självklart svårt. Men det finns folk som hoppar av och hoppar in i klassen och då kan folk byta om lite grann.
Finns det någon i klassen som du tycker är potentiellt kompismaterial? Kanske kan du föreslå för din kompis att ni isåfall försöker få lite kontakt med den/dom personerna?
Ny uppstart hösten 2023!
www.snackan.weebly.com Akvariesnäckor - Fakta, bilder och odling!
#8 Hon vet absolut att jag är introvert och ogillar människor, vi har känt varandra i tio år och känner varandra inifrån och ut i princip. Grejen är dock att vi inte har gått i samma klass sen femman, och då har det varit lite "speciellt" när vi väl har gjort någonting tillsammans (dvs på fritiden), men nu när vi är med varandra varje dag vilket vi absolut inte är vana känns det som att vår vänskap inte riktigt kommer vara samma sak längre. Det är inte lika kul att vara med någon när man är det hela tiden, så att säga. Förut när vi var med varandra pratade vi jättemycket om allt, speciellt sånt som den andra inte har tagit del av pga att vi inte gick i samma klass och inte umgicks med samma personer. Nu när vi inte bara går i samma klass utan också båda har flyttat hemifrån för första gången är vi med varandra mycket utanför skolan också, tex handlar tillsammans och lagar mat tillsammans och liknande. Det blir nästan för mycket, men jag har ju ingen annan kompis här (förutom en mer ytlig vän som jag aldrig är med själv på fritiden, bara när vi gör något med en grupp andra människor).
Jag tycker som sagt att alla är skittråkiga, så jag känner inte nu att någon av dom skulle kunna bli en riktigt nära vän, men möjligtvis någon som jag iallafall kan typ äta med utan att det känns helt och hållet forcerat och obekvämt. Min kompis är som sagt bättre på och försöker mer än mig att få kontakt med andra i klassen (dock vet jag att hon också tycker att det är jobbigt, vi är ganska lika egentligen), eftersom hon har ett större behov av att ha många vänner, och jag sa långt innan vi började att hon säkert kommer bli vän med någon eller några som jag sen kommer "sno", dvs att jag kommer bli vän med hennes vänner automatiskt eftersom vi då har henne som gemensam vän, och inte kommer kunna skaffa några "egna" vänner. Det är antagligen också det som kommer hända, om vi inte blir helt ensamma det vill säga. Dock tror jag inte någon av oss skulle ha problem med att vara del av samma kompisgrupp, bara den består av fler än bara oss två, haha. Så om det skulle bli så skulle det inte vara så hemskt, men det är ju så svårt att inte bara prata med den man har känt sen förskolan när man bara har känt de andra i gruppen i några månader. Känner att jag inte har något gemensamt med någon här, det finns ju liksom inget gammalt att prata om utan vi har växt upp i olika städer med olika människor och olika lärare i olika skolor. Det känns så ointressant att prata med folk. Har typ nyss lärt mig allas förnamn eftersom jag har mått så dåligt i början och därmed har varit väldigt självupptagen.