Med inspiration från andra fina artiklar här på TiF har jag bestämt mig för att dela med mig av MIN historia. Jag vill gärna att ni medlemmar känner mig på en mer personlig nivå och därför får ni mer än gärna läsa vidare om mitt egna lilla helvete under högstadiet. Löpseldel - 13-åriga Tilde.
6:an - fjortisperioden
När jag började 6:an hade jag min ett år äldre syster som förebild. Hon hade precis börjat högstadiet och kom med massa skräckberättelser om fjortisar, slagsmål och äldre killar. Allt lät så spännande och nytt! Självklart var jag och mina tre bästa vänner, tvungna att testa på stilen som min syster och hennes bästa vän hade; fjortis. Ja, okej, nu för tiden är det väl kanske inte en stil, men på den tiden gick det ut på att ha urringade tröjor, alldeles för mycket smink, samt stringtrosor som gick över byxkanten (med andra ord; inte speciellt charmigt).
Jag hade ganska bra självförtroende på den tiden och med den stilen. Fick uppmärksamhet från äldre killar och hade så himla roligt med mina kompisar. Alla våra äventyr med att försöka verka äldre än vi var och att vara ute sent på kvällarna.. Jag riktigt längtade till högstadiet!
Men så kom vi till tiden då vi skulle söka in till ett högstadium och välja de personer vi ville gå i samma klass som. För mig var det det en självklarhet att mina bästa vänner skulle stå på den listan. För en av vännerna var det en självklarhet att den inte skulle inkludera mig.
Högstadiet - Det gick nedför
Trots "kompisen" som hade svikit mig så höll vi ihop ändå, alla fyra. Vi började högstadiet och visst var det kul och spännande, men på något sätt var det inte för mig. Jag kände att jag inte passade in och min taskiga kompis - vi kallar henne för Malin, hon gjorde inte saken bättre. Konstanta kommentarer om mitt utseende; "du har alltid svart på dig", "dina toppar är kluvna", "vad konstigt du har sminkat dig", "fan vad ful du skulle vara i kort hår", ja det var inte direkt en bidragande effekt till självförtroendet.
Det blev så illa att jag hatade att gå i korridorerna, för jag ville inte att folk skulle kolla på mig. Jag kände mig så ful, så äcklig, hemsk. Ja, jag hatade faktiskt mitt utseende. Jag hade så dåligt självförtroende att när en kille kallade mig "söt" så trodde jag att han drev med mig.
Malins svek och taskiga kommentarer gick i perioder. Ett tag hatade hon mig, sedan hatade hon vår kompis "Elin" och sedan mig igen. Man visste inte riktigt var man hade henne. Elin och jag var riktigt nära vänner för vi hade bott på samma gata hela livet. Och sen fanns också "Jonna" där, som jag alltid kunde lita på och som jag hade som allra roligast med. Jonna var Malins bästa vän och vi andra var bara "extravänner" för henne, speciellt jag. Jag var utbytbar.
Början på Helvetet
Helvetet började i 8:an. Mina kompisar hade gått från att se ut som fjortisar till att verkligen bete sig som fjortisar. Vi hade alltid varit en del av de coola tjejerna och för att vi skulle stanna i den positionen så skulle vi såklart festa med de äldre killarna.
Första gången det var fest var jag "sjuk", andra gången "skulle jag ha gäster", så det gick inte lång tid innan mina kompisar började inse att jag inte ville uppnå samma sak som de ville. Jag såg bara ingen mening med att supa då jag inte tycker om smaken av alkohol, men tydligen gjorde detta mig tråkig. På grund av mitt självförtroende som var så lågt så ville jag ännu mindre gå på fest med massa främmande människor. Men istället för att prata med mig om det, så började mina vänner sedan åtta år tillbaka ignorera mig.
Det började när vi skulle hem från skolan en dag. Tre av oss bodde då på samma gata och gjorde alltid sällskap. Den dagen cyklade de en annan väg och jag frågade vart de skulle. De svarade att de skulle på stan och cyklade sedan iväg. Jag stod kvar ett tag med min cykel och bara kollade efter dem. De hade inte ens nämnt för mig att de skulle göra något efter skolan. Jag kände mig sviken, som om min närvaro inte betydde något.
När jag kom hem den dagen loggade jag in på Lunarstorm (det var dåtidens Facebook, trust me!). Vi hade alla skrivit varandras namn på våra profiler, som ett tecken på vår vänskap. Vad ser jag då? Jo, de hade tagit bort mig från sina profiler - och som vän på lunar.
Jag ringde Elin och frågade om jag hade gjort något som hade fått dem att ogilla mig. Hon svarade att vi skulle prata om det i skolan. Det gjorde vi inte. Vi pratade inte alls.
De följade veckorna sa de inte ett ord till mig. De ignorerade mig helt, kollade inte ens på mig, som om jag inte var värd att befinna mig i deras synfält. Däremot hörde jag viskningar, fniss bakom ryggen.
Det allra värsta var att det inte var nog för dem att ignorera mig. De skulle också vända alla andra kompisar emot mig. Alla från vår umgängeskrets slutade umgås med mig, som om jag hade en smittsam sjukdom.
Ensam är stark
Jag var ofta borta från skolan. Orkade inte gå dit. Jag låtsades vara sjuk för att slippa sitta ensam på lektionerna, ensam i matsalen och ensam på rasterna. Slippa deras viskningar eller elaka kommentarer bakom min rygg. När jag väl gick till skolan så mådde jag så dåligt när jag kom hem igen så gled jag bara ned för dörren till mitt rum och brast ut i gråt, varje dag.
Det jobbiga är att min lärare var den som var där för mig. Hon hade varit med och haft ett riktigt snack med tjejerna, när de berättade att de inte gillade mig längre och inte såg någon framtid för vår vänskap. Läraren var den som sa att de inte var värda mig och att jag förtjänade så mycket bättre! Min mamma då?
- "Du kanske borde ändra dig lite, om det är därför de inte gillar dig längre." Att höra det från sin mamma är bland det hårdaste att ta (hon har för övrigt sagt till mig att jag inte är vacker också). Att jag inte duger som jag är och att jag inte ska stå för mina åsikter och den jag är... vad för slags mamma säger så till sitt barn?
Jag var ensam. Jag hade ingen. Inte ens min egna mamma var där för mig. Ändå skyllde jag aldrig det hela på mig själv. Det var inte mitt fel att de tyckte jag var tråkig för jag inte föll för grupptryck. Jag borde inte hata mig för att jag älskar mig nog att stå upp för mig själv. Det var min logik.
Idag
Jag ångrar inte en sekund vad som hände under högstadiet. Visst var det hemskt att förlora mina bästa vänner, vi hade ju trots allt känt varandra sedan lekis, men det var värt det. Jag är stolt över mig själv att jag inte föll för grupptryck, att jag inte försökte vara någon jag inte var. Jag är så glad att jag vågade och klarade av att gå igenom de månaderna av helvetet. Visst kanske det inte är någon stor grej för vissa, men för mig var detta en av de hemskaste upplevelserna i mitt liv.
Trots det, att vara utfryst, mobbad och helt ensam, det var värt det för att bli den jag är idag. När man ser mig nu skulle man nog knappast tro att jag hade så dåligt självförtroende att jag inte kunde ta en komplimang. Right? ;)
Nåja. Vad jag vill ha sagt med den här onödigt långa texten är att man ska alltid våga vara sig själv, våga säga nej och våga stå för det man tror på - i alla situationer! Visst kommer du att få massa skit för det, men det är alltid värt det i slutändan.
Du är den viktigaste personen i ditt liv. Värdera dig själv och framför allt, älska dig själv. Ingen kan göra det åt dig. ♥
Man ska älska sig själv och aldrig lägga värde på hur andra ser en själv. 
