Att överleva högstadiet

Med inspiration från andra fina artiklar här på TiF har jag bestämt mig för att dela med mig av MIN historia. Jag vill gärna att ni medlemmar känner mig på en mer personlig nivå och därför får ni mer än gärna läsa vidare om mitt egna lilla helvete under högstadiet. Löpseldel - 13-åriga Tilde.

6:an - fjortisperioden

När jag började 6:an hade jag min ett år äldre syster som förebild. Hon hade precis börjat högstadiet och kom med massa skräckberättelser om fjortisar, slagsmål och äldre killar. Allt lät så spännande och nytt! Självklart var jag och mina tre bästa vänner, tvungna att testa på stilen som min syster och hennes bästa vän hade; fjortis. Ja, okej, nu för tiden är det väl kanske inte en stil, men på den tiden gick det ut på att ha urringade tröjor, alldeles för mycket smink, samt stringtrosor som gick över byxkanten (med andra ord; inte speciellt charmigt).

Jag hade ganska bra självförtroende på den tiden och med den stilen. Fick uppmärksamhet från äldre killar och hade så himla roligt med mina kompisar. Alla våra äventyr med att försöka verka äldre än vi var och att vara ute sent på kvällarna.. Jag riktigt längtade till högstadiet!

Men så kom vi till tiden då vi skulle söka in till ett högstadium och välja de personer vi ville gå i samma klass som. För mig var det det en självklarhet att mina bästa vänner skulle stå på den listan. För en av vännerna var det en självklarhet att den inte skulle inkludera mig.

Högstadiet - Det gick nedför

Trots "kompisen" som hade svikit mig så höll vi ihop ändå, alla fyra. Vi började högstadiet och visst var det kul och spännande, men på något sätt var det inte för mig. Jag kände att jag inte passade in och min taskiga kompis - vi kallar henne för Malin, hon gjorde inte saken bättre. Konstanta kommentarer om mitt utseende; "du har alltid svart på dig", "dina toppar är kluvna", "vad konstigt du har sminkat dig", "fan vad ful du skulle vara i kort hår", ja det var inte direkt en bidragande effekt till självförtroendet. 

Det blev så illa att jag hatade att gå i korridorerna, för jag ville inte att folk skulle kolla på mig. Jag kände mig så ful, så äcklig, hemsk. Ja, jag hatade faktiskt mitt utseende. Jag hade så dåligt självförtroende att när en kille kallade mig "söt" så trodde jag att han drev med mig.

Malins svek och taskiga kommentarer gick i perioder. Ett tag hatade hon mig, sedan hatade hon vår kompis "Elin" och sedan mig igen. Man visste inte riktigt var man hade henne. Elin och jag var riktigt nära vänner för vi hade bott på samma gata hela livet. Och sen fanns också "Jonna" där, som jag alltid kunde lita på och som jag hade som allra roligast med. Jonna var Malins bästa vän och vi andra var bara "extravänner" för henne, speciellt jag. Jag var utbytbar. 

Början på Helvetet

Helvetet började i 8:an. Mina kompisar hade gått från att se ut som fjortisar till att verkligen bete sig som fjortisar. Vi hade alltid varit en del av de coola tjejerna och för att vi skulle stanna i den positionen så skulle vi såklart festa med de äldre killarna. 

Första gången det var fest var jag "sjuk", andra gången "skulle jag ha gäster", så det gick inte lång tid innan mina kompisar började inse att jag inte ville uppnå samma sak som de ville. Jag såg bara ingen mening med att supa då jag inte tycker om smaken av alkohol, men tydligen gjorde detta mig tråkig. På grund av mitt självförtroende som var så lågt så ville jag ännu mindre gå på fest med massa främmande människor. Men istället för att prata med mig om det, så började mina vänner sedan åtta år tillbaka ignorera mig.

Det började när vi skulle hem från skolan en dag. Tre av oss bodde då på samma gata och gjorde alltid sällskap. Den dagen cyklade de en annan väg och jag frågade vart de skulle. De svarade att de skulle på stan och cyklade sedan iväg. Jag stod kvar ett tag med min cykel och bara kollade efter dem. De hade inte ens nämnt för mig att de skulle göra något efter skolan. Jag kände mig sviken, som om min närvaro inte betydde något.

När jag kom hem den dagen loggade jag in på Lunarstorm (det var dåtidens Facebook, trust me!). Vi hade alla skrivit varandras namn på våra profiler, som ett tecken på vår vänskap. Vad ser jag då? Jo, de hade tagit bort mig från sina profiler - och som vän på lunar.

Jag ringde Elin och frågade om jag hade gjort något som hade fått dem att ogilla mig. Hon svarade att vi skulle prata om det i skolan. Det gjorde vi inte. Vi pratade inte alls.

De följade veckorna sa de inte ett ord till mig. De ignorerade mig helt, kollade inte ens på mig, som om jag inte var värd att befinna mig i deras synfält. Däremot hörde jag viskningar, fniss bakom ryggen.

Det allra värsta var att det inte var nog för dem att ignorera mig. De skulle också vända alla andra kompisar emot mig. Alla från vår umgängeskrets slutade umgås med mig, som om jag hade en smittsam sjukdom.

Ensam är stark

Jag var ofta borta från skolan. Orkade inte gå dit. Jag låtsades vara sjuk för att slippa sitta ensam på lektionerna, ensam i matsalen och ensam på rasterna. Slippa deras viskningar eller elaka kommentarer bakom min rygg. När jag väl gick till skolan så mådde jag så dåligt när jag kom hem igen så gled jag bara ned för dörren till mitt rum och brast ut i gråt, varje dag.

Det jobbiga är att min lärare var den som var där för mig. Hon hade varit med och haft ett riktigt snack med tjejerna, när de berättade att de inte gillade mig längre och inte såg någon framtid för vår vänskap. Läraren var den som sa att de inte var värda mig och att jag förtjänade så mycket bättre! Min mamma då? 

- "Du kanske borde ändra dig lite, om det är därför de inte gillar dig längre." Att höra det från sin mamma är bland det hårdaste att ta (hon har för övrigt sagt till mig att jag inte är vacker också). Att jag inte duger som jag är och att jag inte ska stå för mina åsikter och den jag är... vad för slags mamma säger så till sitt barn?

Jag var ensam. Jag hade ingen. Inte ens min egna mamma var där för mig. Ändå skyllde jag aldrig det hela på mig själv. Det var inte mitt fel att de tyckte jag var tråkig för jag inte föll för grupptryck. Jag borde inte hata mig för att jag älskar mig nog att stå upp för mig själv. Det var min logik.

Idag

Jag ångrar inte en sekund vad som hände under högstadiet. Visst var det hemskt att förlora mina bästa vänner, vi hade ju trots allt känt varandra sedan lekis, men det var värt det. Jag är stolt över mig själv att jag inte föll för grupptryck, att jag inte försökte vara någon jag inte var. Jag är så glad att jag vågade och klarade av att gå igenom de månaderna av helvetet. Visst kanske det inte är någon stor grej för vissa, men för mig var detta en av de hemskaste upplevelserna i mitt liv.

Trots det, att vara utfryst, mobbad och helt ensam, det var värt det för att bli den jag är idag. När man ser mig nu skulle man nog knappast tro att jag hade så dåligt självförtroende att jag inte kunde ta en komplimang. Right? ;)

Nåja. Vad jag vill ha sagt med den här onödigt långa texten är att man ska alltid våga vara sig själv, våga säga nej och våga stå för det man tror på - i alla situationer! Visst kommer du att få massa skit för det, men det är alltid värt det i slutändan. 

Du är den viktigaste personen i ditt liv. Värdera dig själv och framför allt, älska dig själv. Ingen kan göra det åt dig. ♥

Du är otroligt stark Man ska älska sig själv och aldrig lägga värde på hur andra ser en själv.

Har varit med om något liknande, att bli utfryst helt plötsligt som om vi aldrig talats vid, det var sjukt jobbigt då men nu är jag glad över att det hände. Fick några vänner genom det och då menar jag VÄNNER. 

Det är starkt att stå upp för sig själv speciellt när det känns som om hela världen är emot en. 

#1 Tack :) och det håller jag helt med om. Man ska vara sig själv och så länge man själv trivs med den man är så spelar de andra ingen roll!

#2 Usch vad jobbigt! Jag jag fick också riktiga vänner efter det som hände. Faktiskt blev jag vän med "töntarna", som mina gamla vänner brukade kalla dem. Jag blev dessutom bästa vän med en tjej som "Malin" brukade snacka skit om.  Dock hade jag kompisproblem igen efter gymnasiet, men det har löst sig nu. :)

Ja det är det verkligen! Jag ser verkligen upp till alla starka människor! 

På min tid var "fjortisar"  folk som vek ut sig, använde idomin på läpparna, ton med brunkräm, och ett väldigt onödigt språk som inkluderade en massa "w" och de snackade nåt i stil med : assåwww om jag äh söt kommentera då. På bdb. Jag tror att fjortis började lite "mjukt" med de du skrev, och sen förvärrades genom åren. Men jag har inte sett så mycket sk fjortisar på sinstone, om man utgår från vad det var för nåra år sedan. Tre på en månad. Innan såg man dom varje dag tycker jag... Sen så fanns det så mycket spekulationer kring vad en fjortis egentligen var, om det var någon som var fjorton, någon som betedde sig som en, eller någon som klädde sig som en, eller om det var allt i ett. Så finns det egentligen något fast svar vid vad en fjortis egentligen är? då alla alltid sagt olika till mig under min uppväxt så känns det som något som är upp till var och en :o

#4 Jadu.. Jag är ju född 91 och när jag var 13 så var man fjortis efter hur man klädde sig, samt att man var uppkäftig och trodde man var bättre än andra, i princip.  När jag gick i 9:an började folk med de vita läpparna, för mycket brun utan sol och ofta kycklinggult blekt hår. Så det har nog ändrats en hel del under årens gång.

Är det du på bilden Tilde? :)

#6 Haha ja, från när jag var 13, så den är 9 år gammal snart (damn I'm old!!)!

#7

Söt :3

så stark du är kram 

Det var verkligen starkt av dig att gå din egen väg trots ett enormt tryck från "kompisarna". Jag kan förstå att det annars är lätt att bara följa med strömmen och bli en person man egentligen inte är, bara för att passa in, bara för att få vara med.

Jag bytte skola mitt i högstadiet och kom inte riktigt in i det nya kompisgänget. Jag hade inte så mycket gemensamt med dem. De var intresserade av smink, fester och äldre killar, medan jag mest tyckte om att teckna och läsa böcker. Trots det var de faktiskt väldigt snälla mot mig och bjöd med mig till fester och tjejkvällar. Det fanns dock tre riktiga fjortistjejer i klassen. De var elaka mot allt och alla. Jag var för det mesta förskonad av någon anledning (kanske för att jag var mer än huvudet längre, "den smarta i klassen" och som mest suckade och höjde på ögonbrynet åt dem), men det fanns en kort period då de kallade mig saker och kastade skräp på mig under lektionerna. Trots att det inte var så allvarligt så satte det faktiskt djupa spår.

#6 Vilken bild, ser ingen bild?

Tänkte fråga om du har pratat med dem någon gång nu senare i livet?

Hade en bästa vän i 5 år... hon förändrades på dedär sättet du skriver. Man blir fjortis osv och så hänger man på och hon ville va med äldre personer speciellt killar. Men jag satte stopp för det tillslut i slutet av 8an när jag blev tsm med min nuvarande kille. Att jag vågade det var för att jag hade honom annars hade jag varit helt ensam... har inga föräldrar som bryr sig och tar mig på allvar inte ens nu när jag är 18 år. Var väldigt ensam i skolan sen dess eftersom han och jag gick inte i samma skola då. Alla vänner jag och hon hade tillsammans var ju från början hennes och det bröts ju också. Så hade verkligen INGA då, inte ens vänner utanför vårt umgänge. Skolkade endel men tog igen det snabbt och försökt få kontakt med de snälla klasskamrater jag hade men ingen visa speciellt intresse för mig. Det är ju svårt att hänga på ett nytt gäng eller vad man ska säga. Hade också folk från innan på den skolan som mobbade mig och var utfryst så gjorde det inte bättre direkt. Så fick härda ut i 1år och pluggade upp betygen somfan tills jag äntligen fick börja gymnasiet. Är väldigt glad att min pojkvän finns kvar hos mig fortfarande efter över 3 år och det nya umgänget man har 

Har pratat med henne några gånger på facebook men det har typ bara vart snack om hur man har det nu osv sen inget mer. Tror vi inte ska bli vänner igen för hände mycket mer saker än det bl.a. att hon snodde saker av mig.