# Negativa tankar Author: [Borttaget] Hej, jag är "ny" på det här forumet.  Jag har inte känt något behov av att prata ut med någon om mitt liv förut, speciellt inte på internet. Men nu känns allt helt fel.  Jag är oftast glad och positiv till livet som det är. Men nu börjar jag bli riktigt less på andra som kommenterar hur jag är och vad jag gör hela tiden. Jag försöker ofta hjälpa andra och försöker finnas till för andra, men när jag behöver hjälp är det ingen där. Nu innan skolstarten och den långa vintern får jag oftast dessa bakslag, som om nån sparkar på mig hela tiden.  Jag har väldigt svårt att lita på andra, rädd för att dom ska sprida det jag säger. För det ser jag ju hur andra förlitar sig på vänner, men ständigt blir värsta pratämnet.  Just nu så känner jag mig mest oönskad och ensam, som en ända stor utgift för mina föräldrar. Dom klagar jämt på hur dyrt det är med mina intressen, basket och kaniner. Basketen kostar inte många kronor, medlemsavgifter och nya skor. Resten gör jag själv, spelar för att rensa ut allt. Slippa tänka. Kaninerna kostar till viss del ganska mycket. Men jag betalar det mesta själv eller betalar tillbaka. Kaninerna för mig är det mest avslappnande och mest glädjespridande i mitt liv. Jag förstår verkligen inte, är det meningen att jag ska skippa mina två enda brinnande intressen för att återgå till att rita och måla för att jag mår dåligt? Nu kanske det bara känns så för stunden, men när jag känner så här allt oftare så undrar jag verkligen.  _Visste inte vilken grupp jag skulle välja så är det i fel grupp, ändra._ ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag kan inte säga att jag har varit i precis samma sits som dig men nästan likadan. Det med att du hjälper alla och ingen hjälper dig när du behöver det, där känner jag igen mig. Det jag kan säga först är att du ska börja tänka på DIG. Bara DIG! Vad vill du? Vilka vill du vara med i din vänskapskrets? Det är det bästa jag gjorde i mitt liv. Jag sa till mina fd. vänner att de kunde dra åt helvete och jag bytte skola. Menar inte att du ska göra det men gör det du känner att du behöver! För att du ska må bra! Jag tycker inte att du ska sluta med basket och dina kaniner. Bara du visar att det är det du vill och säger hur du känner till dina föräldrar. Prata ekonomi med dom och försök visa att det inte kostar så mycket som de tror! Du måste må bra och det är det som räknas! Klart visar det sig att de/ni inte har pengarna till det så kanske det är en annan femma men bara ni pratar. Hoppas jag hjälpte lite. Och välkommen förresten! 😃 ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1 Det är ju det. Jag tänker på mig själv och vad som får mig att må bra, att hjälpa andra får mig att må bra men när dom vänder sig bort och blundar när jag vill ha hjälp känns allt så hopplöst. I min närmsta vänskapskrets är vi 5 tjejer, två som är hästtokiga = håller ihop mest, två som är helt pojkfixerade = håller ihop mest och så är det jag, kanintokig basketspelare som bara hänger med.  Känner mig mest i vägen när jag är bland andra människor eller att jag känner mig ensam fast jag sitter och pratar med vänner.  Jag kanske bara umgås med fel människor just nu. Men jag har väldigt svårt att försöka lära känna nya människor. Mina vänner jag har just nu har jag känt sen dagis eller första året på förskolan. Det känns lättare att gå till dom än att försöka mig på nya människor.  Jag pratar med mina föräldrar om mina intressen hela tiden. Men när jag nämner kaninerna så byter dom oftast ämne, eller så får jag bara tråkiga kommentarer om dom. Basketen säger dom inte så mycket om men jag känner av pressen när jag alltid får kommentarer som "du snittar 10p per match, men det och det måste förbättras". ## Comment 3 Author: [Borttaget] #2 Det med kompisarna känner jag igen så väl... man känner sig nästan som en "svans" efter dem. Om du inte känner att du kan gå ifrån de just i denna tid i ditt liv så kommer den dagen om de nu är fel vänner. Finns det någon i din klass eller i ditt basketlag som du kanske kan börja småprata med? Eller som du kanske har småpratat med inann eller kan skratta ibland? Går det kanske att säga till dina föräldrar att du blir sårad av deras attityd och att de inte förstår att du verkligen tycker om det. Jag tycker det är väldigt tråkigt att de inte försöker förstå 🙂 ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3 Det är ju det också att jag "umgås" med mitt basketlag jämt. Men jag hamnar ändå på sidan om. Som om jag inte riktigt platsar in. Samma sak med min klass, jag hänger med typ. Jag har skrattat, varit glad och skjutit tankarna åt sidan dom senaste åren. Men när jag tänker efter om hur det verkligen är så blir jag bara så negativ, inser att jag egentligen inte passar in eller trivs som jag skulle vilja. Att jag inte har något vettigt att prata om med mina vänner. Det har blivit så allt oftare. Jag berättar något, ingen orkar lyssna, jag slutar prata och sitter tyst istället.  Min mamma försöker förstå, det ser jag på henne. Hon försöker sitt bästa men hon tror hon känner mig, som om hon bara har den bra versionen av mig och inte den som kan vara ledsen.. Pappa är det väl som är värst och det blir värre. Han vill inte förstå, han vill bara att allt ska vara bra. Han förstår inte mig, inte vad jag vill och även om jag berättar det för honom så försöker han bara blunda. Men dom är ju trots allt mina föräldrar, jag älskar dom ändå. Bara önskar att dom kunde förstå och försöka se **mig** som jag är istället för det jag var. ## Comment 5 Author: [Borttaget] #4 Tror det är så att du har vuxit ifrån dina klasskamrater speciellt :/ Jag kan såklart inte säga att det är så men jag tror det. Du kan ju försöka "trycka" dig in i basketlaget även ifall det kan vara svårt. Man klarar bara en viss del av att trycka ner känslorna eller skjuta de åt sidan. Man orkar inte efter ett tag och då kommer allt på samma gång. Du har säkert massa vettiga saker att säga, bara de som inte lyssnar! Men skönt att veta att hon faktiskt försöker! Det kan vara svårt för en förälder att se sitt barn växa upp och förändras, även dåligt som bra, så är det svårt för dem. Försök prata med din mamma då kanske, ta en fika och bara prata med henne som mor och dotter 🙂 Detta är såklart bara exempel och du får själv känna efter vad du känner är bäst!