# My BIG problem Author: Mli.H Hej, jag heter Mli och har ett stort problem! Jag hoppas ni orkar lyssna jag behöver råd: Jag är 15 år och min lillebror är 13. För 3 månader sen bestämde sig mamma och pappa för att skilja sig. 1 månad senare fick jag reda på varför. Pappa hade skaffat en annan tjej. Den 9/12 2013 flyttade mamma till en liten lägenhet 20 min bort från pappa som bor kvar i vårt gamla hus. Veckan efter vi flyttat träffade jag pappas nya flickvän. Hon var typ där när vi skulle komma och bo hos honom. Vi fick ingen som helst förvarning. 2 veckor senare då vi åter skulle bo hos pappa sov hon över här! Och 3 veckor senare berättade pappa att hon nu bor här!  Detta är en väldig kortfattad version om vad som hänt men grejen är att det är rätt jobbigt! Vad jag än säger till pappa så lyssnar han inte. Inte ett dugg. Karina heter tjejen som tydligen bor hos oss nu men jag har ingen aning om hennes efternamn. Faktiskt så vet jag nästan ingenting alls om henne. Detta är skit jobbigt och jag vet inte vad jag ska göra då pappa inte lyssnar! 😢 ## Comment 1 Author: Mli.H 12/1 2014 Micke förstår inte hur mycket skada han gör. Vårt hem är inte vårt hem längre. I alla fall inte vårt som i familjen \*\*\*\*\*\* hem utan som i Micke och Karinas. Allt som jag kände till är borta. Allt från att vi äter i tv-rummet till att vi inte längre har vår vanliga mjölk utan den Karina brukar dricka. Alla krukor är förbytta. Inte ett spår av mamma finns kvar. Bara mitt och Antons rum är sig likt. Jag kan inte bjuda in mamma för att titta på råttorna, hon skulle inte komma då Karina bor där. Jag vill inte gå ut till Pepsi för då måste jag passera Karina, möta hennes blick och återigen påminnas att hon nu är min "styvmamma". Utbytt mot min riktiga.  Micke sårar mig. Jag förstår inte hur han inte kan fatta att gör oss illa. Att han tar bort känslan av trygghet. Också det att jag inte kan fly ifrån huset och bo hos mamma. Varje dag måste jag hem till pappa för att ta hand om djuren. Jag älskar dom för mycket för att kunna lämna dom. Hade dom inte funnits där, hade inte heller jag det. Det är det ända som faktiskt håller mig kvar.  Jag har försökt att prata med honom, nämnt hur lång tid det borde ta innan jag är beredd på att hon kan flytta in, att det går för fort och hur jobbigt det är att alltid ha en obehaglig känsla i magen när man går hem. Aldrig veta om hon är där eller inte. Känslan av att vara ovälkommen i sitt eget hus. Trots allt jag har sagt har han inte lyssnat, eller också har han inte brytt sig. Det sårar mig allra mest. Att han varken har pratat med oss, lyssnat på oss eller frågat oss om vår åsikt eller vad vi tycker om allt det här.  Han ber oss inte leva så här, han tvingar oss.  //Emmelie  _Ett brev jag gav till pappa (Micke) för att försöka fånga hans uppmärksamhet. Inget resultat. Mina 2 råttor och min utomhuskanin Pepsi bor hos pappa och jag kan därför inte fly till mamma. _ ## Comment 2 Author: [Borttaget] har du pratat med din mamma om detta...jag kan tänka mig att hon mår dåligt av detta med men att prata med henne kanske kan hjälpa...om du inte redan gjort de då...asså fy vad träligt 😕 ## Comment 3 Author: giffan Men fyyy! Vad säger din mamma om detta? har du pratat med henne? Någon måste det ju finnas som du kan prata med. Karina kanske oxå skulle behöva veta hur du känner... Har du provat tala med henne. Egentligen inte din uppgift, men om din pappa inte bryr sig kan det ju vara en början.. Jag tror att många vuxna lever i sin egna värld och inte förstår hur barnen känner, bara vi har ett bra liv så har barnen det med typ. Men vill dom inte lyssna så skulle jag nog iaf rekommendera dig att ta upp det med skolkurator eller liknande, då måste dom kontakta din pappa och tala om hur du känner och att du inte mår bra. ## Comment 4 Author: Josse5233 Fy vad jobbigt :( 🌺 ## Comment 5 Author: Avicularia Din far har väll rätt till att vara lycklig? Han har sitt eget liv också och ALLT ska väll inte kretsa runt barnen, va lycklig för hans skull. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 han hade ju faktiskt kunnat förbereda henne på detta! verkar inte ens som att de har blivit presenterade för varandra... ## Comment 7 Author: Calcifer Jag säger att det är nog en blandning mellan vad alla andra säger och #5 säger. Ja, jag förstår att det är hemskt jobbigt för dig att saker helt plötsligt har förändrats. Men din pappa är en egen individ, med egna känslor, och egna drömmar. Karina gör förmodligen honom lycklig och han har all rätt att vara lycklig. Jag förstår att du tycker det gått fort, men frågan är om du hade känt annorlunda om han hade väntat eller om det som stör dig är just att hon inte är din mamma? Jag har själv haft både styvmammor och styvpappor och personligen har jag mest tyckt det varit underbart. Man får en extraförälder som kan hjälpa till, och vill man inte se dem som förälder går det fint att se dem som en vän.  Mitt råd till dig är att ge din pappa och Karina en chans. Han mår förmodligen skit just nu speciellt eftersom du visar hela tiden att du inte vill ha henne där. Alltså, din pappa ska ju inte antingen tvingas stanna i ett äktenskap där han inte är lycklig eller leva ensam resten av livet för att du inte vill acceptera att ibland förändras saker. Ibland slutar människor vara kära i varandra och ibland hittar de nya människor som gör dem lyckliga. Då får man stötta så gott man kan. Så stötta din mamma och stötta din pappa, de har det förmodligen inte lätt någon av dem. ## Comment 8 Author: [Borttaget] självklart ska alla få vara lyckliga men han hade kunnat säga att karina skulle vara där bara förberett med det lilla och gjort det liiiite trevligare från början. det är ju inte meningen att hon ska smyga runt hörnen i huset för att hon känner att det är spänt och obehagligt... ## Comment 9 Author: Calcifer #8 Detta är en ny situation för alla inblandade, hennes pappa är mänsklig och gör också misstag. Han visste förmodligen inte hur han skulle göra överhuvudtaget. ## Comment 10 Author: Mli.H #7 Jag har pratat med pappa ofta om hur jag känner och sagt att det i alla fall borde gå 3 månader innan det är hyfsat okej att hon flyttar in. Som sagt känner henne inte ens. Första gången jag träffade henne var också veckan jag flyttade till mamma då jag gick hem till pappa innan skolan för att hämta grejer så stod hon där i nattlinnet.  Jag kan inte heller lämna hemmet då mina djur håller mig fast vilket gör att även när det blir riktigt jobbigt måste jag stanna.  Jag är okej med att Karina är hos oss under veckan jag är hos mamma men det känns jobbigt att hon är här dom dagar jag är hos pappa. ## Comment 11 Author: Mli.H Det som ändå gör mest ont är att varken jag eller lillebror har något att säga till om. Ingenting alls! Känslan av att vara totalt maktlös i sitt eget hem.  Dom håller också på att göra om huset tillsammans måla om och annat. Vilket gör att jag känner mig som en gäst i mitt eget hus. ## Comment 12 Author: giffan #5 Som förälder så är man skyldig att se till barnens bästa, sen kan man ha lite olika uppfattningar om vad som är bäst. Men att någon ny flyttar in utan någon förberedelse kan inte vara bra för någon.. Utom pappan då som verkar konflikt rädd och inte vågat tala om att så är fallet. hade räckt att han satt sig ner och sagt "nu är det så här, att karina kommer flytta in, vi ska bo ihop" då hade han iaf sagt något. Att hon bara finns där verkar för mig ganska underligt.. Sen är det säkert ingen som inte vill att ens föräldrar ska vara lyckliga. Lyckliga föräldrar är oftast bättre föräldrar... tror jag iaf. ## Comment 13 Author: giffan #11 jag tycker du ska tala om för karina hur du känner, kanske hon faktiskt lyssnar. Och då menar jag prata med henne. Bli inte arg å skrik "du förstör mitt liv osv" för det hjälper sällan.  Säg till henne att jag vill prata med dig... bestäm en tid, gå ut å gå en promenad eller träffas någonstans där du känner dig trygg. Då kan du våga prata ordentligt. Och gör det utan din pappa. berätta för henne att ni inte fått veta någonting, tala om att du tycker det är okej med deras förhållande, men att ni gärna vill känna er delaktiga. jag tror att det mesta löser sig bara man kan tala med varandra. Hur ska dom som är förälskade upp över öronen ens kunna tänka att ni inte är med på samma tåg?? Deras tåg är nog ganska enkelriktat just nu, allt dom gör e ju bara jätte bra... Om du förstår hur dom tänker.. Tufft ja, men kommer säkert kännas bättre sedan. ## Comment 14 Author: [Borttaget] Jag reagerar bara på att flickvännen flyttar in utan att barnen ens har fått lära känna henne! Så skulle jag aldrig göra mot mina barn... Eller jag hade inte ens skaffat en ny pojkvän förrän jag hade gjort slut, men ändå.  Barnen är nummer ett i alla föräldrars liv (borde vara i alla fall) och därför bör deras välmående prioriteras framför en ny flick/pojkvän. De du kan göra TS, är väl bara att försöka prata med alla vuxna i situationen, din mamma, din pappa och även den nya flickvännen. Har hon inte ansträngt sig för att lära känna dig och din bror? ## Comment 15 Author: Calcifer #7 Fast tre månader? Alltså, jag förstår som sagt att det gått för fort, men tycker du verkligen att det är mer okej för dig att ge din pappa en tidsgräns där det är ok att hon flyttar in, men inte före det? ## Comment 16 Author: oh-la #15, fast det kan jag nog faktiskt tycka är helt okej. att föräldrar skiljer sig kan vara ganska traumatiskt, framför allt om det komme rlite plötsligt. det blir en helt ny familjesituation för alla att anpassa sig till. barnen får liksom bara hänga på och ska försöka reda ut sina nya roller och vänja sig vid en helt ny vardag. att mitt i detta släpa in en ny kvinna och bara kallt meddela att hon ska bo hemma nu skulle kännas väldigt konstigt för mig. inte nog med att min gamla trygghet slitits upp, jag ska helt plötsligt från ena dagen till den andra leva med en helt främmande människa. att vänja sig vid en skillsmässa tar tid, och visst ska man inte missunna någon något. pappan kan ju inte hjälpa att det blev som det blev, menj ag tror verkligen att man får köra med lite finlir och faktiskt ta hänsyn till att situationen är väldigt ny och laddad för alla, och att en ny kvinna helt plötsligt bara flyttar in i den sorg som jag förutsätter att barnen kanske känner, och ska dela vardagen i något som redan är helt upp och ner är helt fel. det finns ju inget som säger att dessa två inte kan vara särbos ett tag till och kanske låta kvinnan träffa barnen i lugn och ro istället för att bara köra på. den som kanske genomgår den minsta förändringen här är ju pappan, och då kanske han bör försöka lugna ner situationen lite och låta det lägga sig innan han snurrar tilld et ännu mer. ## Comment 17 Author: Calcifer #16 Som sagt, pappan har kanske inte gjort helt rätt men han är bara människa och situationen är ny och annorlunda för alla inblandade. Det är förmodligen ingen som vet vad som är rätt sätt här. Sen vet ju ingen hur länge pappan kanske varit grovt olycklig, detta kanske är första gången på flera år som han känner sig kär, lycklig och trygg? ## Comment 18 Author: oh-la fast lycklig kan han vara även som särbo under en period. ma har ett ansvar också när man begär ut skilsmässa, det finns ju faktisk andra individer i den här historian som inte kan påverka alls, alltså barnen. då kanske man får nöja sig lite med att faktiskt kunna leva med sin nya kärlek, om än inte under samma tak. allt måste inte ska på samma gång, och framför allt inte när man har barn emellan. han behöver inte avsluta relationen, men jag tycker det är otroligt själviskt att in te kunna ta det lite lugnt och låta alla få landa i det nya innan man ber sin nya kärlek att flytta in. bara det är en otroligt stor omställning för alla inblandade, och att göra det i en redan förvirrad och kanske skuldtyngd situation, som det ofta blir, även för barnen, tyker jag inte är försvarbart. det finns snällare sätt att göra saker på som innebär att pappan får leva i den nya relationen som han önskar och samtidigt ge barnen rum att landa och kanske lära känna den nya kvinnan i små steg. inte för att man helt plötsligt är tvingad eftersom hon bor under samma tak. det måste vara en fruktansvärd situation för barnen mitt i all förvirring som redan är. ## Comment 19 Author: Calcifer Gissningsvis är situationen inte lätt för någon inblandad. ## Comment 20 Author: Revolt Förstår inte hur vissa kan skriva typ "sluta gnäll, låt din pappa var glad allt kretsar inte kring barnen." Så barnen ska stå ut och må dåligt i hemmet för att låta pappan ska vara lycklig? Han kan väl vara lycklig även om han har förberett det lite och lyssnat på vad barnen känner? Det går alltid att göra saker lite mer annorlunda så det passar alla. Hon behöver inte flytta, de kan väl bara göra det lite mer annorlunda. ## Comment 21 Author: Calcifer #20 Mig veterligen har ingen sagt "sluta snäll, allt kretsar inte kring barnen"? Personligen tycker jag som sagt att det inte direkt var det bästa han kunde ha gjort, men jag som är lite äldre och har rätt mycket erfarenhet kan säga att det inte alltid är enkelt för någon inblandad, att man ibland hanterar saker fel och ibland blir människor ledsna. Det är liksom... ingen som är "elak" eller så, men det blir fel bara. Om pappan nu inte lyssnar på vad barnen säger är den bästa lösning faktiskt att man som barn gör sitt bästa för att lära känna nya tjejen. Det behöver inte vara "rätt", men det är ju bättre än att fortsätta må dåligt. Förmodligen är allt inte lätt för nya tjejen heller, som såklart vill att det ska kännas som hennes hem när hon nu bor där, men samtidigt förmodligen inte vill förstöra för barnen heller och kanske inte riktigt vet hur hon ska bete sig. Mitt tips är att prata med alla vuxna inblandade, förklara dina känslor men utan att lägga skuld på någon för då brukar folk tyvärr dra öronen åt sig. ## Comment 22 Author: Mli.H Jag vet inte om ni riktigt förstår. Jag vill att pappa ska vara lycklig. Han får gärna träffa henne, hon får gärna vara här, bara inte hela tiden. Allt är så påtvingat! Jag kan inte välja om jag vill träffa henne eller inte. Jag kan inte välja om jag vill bo hos pappa eller inte. Jag kan inte gå ner i tv-rummet, köket eller i trädgården utan att må dåligt. Jag kan inte komma hem utan en obehaglig känsla i magen. Jag har ingen lust att lära känna henne för att hon är tänkt att bli min styvmamma. Medan jag är borta renoverar Karina och pappa om huset, spelar ingen roll vad vi tycker om det så är det.  Kort sagt: Varken jag eller lillebror kan säga till om någonting! Ens hem är någonstans där man kan pusta ut vila men för mig är det tvärt om.  Det är svårt att beskriva detta då ni inte ser helheten. Men grejen är att detta inte är frihet, tillsammans blir allt ett fängelse. Trots att jag har mina djur här, trots att jag bott här sen jag var liten, trots att det är ett stort och vackert hus vill jag bo hos mamma i den lilla lägenheten med 3 rum. **Det ända som håller mig kvar är mina djur, resten är värt att lämna** ## Comment 23 Author: Calcifer #22 Problemet är att det fungerar annorlunda i vuxenlivet. Alltså, varför de renoverar gissar jag är för att det ska kännas som Karinas hem också. Det måste vara jättejobbigt för henne också att bo i ett hem som förmodligen påminner väldigt mycket om er mamma, dvs hennes pojkväns förra fru. Jag säger inte att din pappa gjort allt rätt, men jag tror att du skulle må mycket bättre om du accepterade att det är så här det ser ut. Då kan du börja lära känna Karina och på så vis hitta en plats för henne i ditt liv där du inte känner ångest och dylikt. Jag har som sagt också haft flera styvföräldrar så jag vet hur det känns och hur det kan vara, men ibland får man inte som man vill och då måste man hitta ett sätt att leva med det. Jag har haft styvföräldrar jag inte gillat, men det finns inte så mycket man kan göra. ## Comment 24 Author: [Borttaget] Har du pratat med din mamma om hur du känner? Kanske det går att ordna så att du kan ha djuren hos henne och bo där istället, åtminstone tills det har lungat ner sig och du har vant dig lite mer vid tanken på att det bor en ny person i huset. ## Comment 25 Author: Calcifer Sen tror jag att om din pappa vet om att enda anledningen till att du ens åker dit är för att du har dina djur där så är han nog rejält ledsen över det. Gissningsvis känner han det som om han måste välja mellan en kvinna som gör honom lycklig och hans barn. Detta kommer låta jättetöntigt, men en film jag tror du kan behöva se är Alla Älskar Alice. Den handlar väldigt liknande om din situation, och den ger perspektiv på saker och ting, saker som du kanske inte tänkt. Ett förslag är att du ber att din pappa och hans tjej kollar på den med dig. Den kan nog ge alla en tankeställare kring hur det känns för alla inblandade. Låter säkert fånigt, men det är ett genuint tips och jag tror genuint att det skulle kunna hjälpa. Problemet i en sådan här situation är oftast att folk har svårt att se situationen från andras ögon - och då menar jag alla inblandade, det är absolut ingen personlig pik mot dig specifikt. ## Comment 26 Author: Mli.H Jag ber inte pappa att välja mellan mig och Karina. Jag ber han att lyssna på mig och respektera mig. Jag förstår att han älskar henne och jag är okej med att dom någon gång flyttar ihop, jag tycker bara att 1 månad efter skilsmässan är för snabbt. Dessutom första gången min lillebror träffade henne var när pappa sa att hon skulle flytta in. ## Comment 27 Author: Calcifer #26 Jag känner att jag inte kan säga mer, då det känns som om du inte är redo att riktigt lyssna. Önskar dig lycka till. ## Comment 28 Author: Moalinn Har inte läst alla kommentarer men jag förstår inte riktigt problemet? Är det för att ni helt enkelt inte gillar läget att en ny människa träder in i ert liv? Du har sagt att du inte känner hans flickvän, men varför inte ta tid och lära känna henne istället för att sitta och trycka på pappa som antagligen inte kommer slänga ut henne i första taget? Jag hade bara gjort det bästa av läget. Visst, pappan har inte gjort rätt och det är en svår situation men jag tror att man kanske ska ta en sak i taget. Utgå från situationen du står i nu. Lär känna flickvännen, känner du att det blir för mycket så gå undan. Bara för att hon är i huset betyder det inte att ni måste sitta och snacka 24/7. Du kan också berätta för henne hur du känner. På så sätt kan hon förstå hur du tänker och ni kan hamna på samma planhalva istället för att stå som två fiender. ## Comment 29 Author: Portie Jag har varit i ungefär samma sits, enda skillnaden är väl att det var pappa som flyttade till lägenhet och mamma bodde kvar i villan ute på landet. Träffade pappas nya "vän" (som han kallade henne) några veckor efter separationen. Och ja i början kändes det väldigt jobbigt för jag visste att mamma hade det extremt jobbigt då (hon blev lämnad själv med tre barn och ett hus så det är förståeligt). Men vi barn hade tyvärr inte så mycket annat att välja på än att acceptera läget och försöka lära känna pappas nya. Och ja det tog tid men tillslut så lärde man sig att umgås med henne, vi kom inte alltid överens men jag accepterade ändå henne liksom. Efter några år så tog det slut mellan dom och någon vecka efter så kom en annan tjej in men då kändes det inte lika jobbigt för då var man "van" vid det. Dock så tycker jag att det gick väldigt fort för dom, dom köpte hur bara några få månader efter att dom träffats. Det höll som förväntat inte alls länge och nu lever pappa själv igen och det tycker jag han kan behöva ett tag nu. Det är nog jobbigt för alla parter kan jag tänka mig, barnen, föräldrarna samt deras nya partners så man får göra sitt bästa för att försöka acceptera läget. ## Comment 30 Author: [Borttaget] Jag orkade inte riktigt läsa ALLT som alla skrev här men som jag sa innan så tycker jag att det är lite respektlöst av din far att bara hipp som happ ta in en ny person i huset utan att ni fått träffa varandra under bättre förhållanden...jag tror det hade varit mycket lättare för dig om din pappa sagt idag kommer en tjej som heter karina som jag tycker mycket om och jag vill du träffar henne...inte att du bara ska komma hem och så står en (För dig) främling i bara nattlinne mitt i allt.  om din pappa ändå vet att du kommer varje dag för att ta hand om dina djur så är det väldigt bra att Förbereda! Och även det för Karinas del...visste hon att du skulle komma. Kanske kryper hon runt hörnen rädd att göra dig upprörd.  Faktiskt om du vill så tycker jag att du ska prata med Karina. Förklara lite hur du känner att det gick fort och att du inte va beredd på att plötsligt se en ny person i huset och att du kanske hade velat träffa henne på ett mer officiellt sätt som en middag eller nått där ni alla hade kunnat prata och lära känna varandra mer. Tror både karina och din pappa skulle få upp öronen mer om du tog upp det på ett lugnt och moget sätt och bara förklarat.  bara min åsikt...