# Aldrig tillräcklig... Author: 01jmjm4 (vet inte om det här är rätt kategori, men det har ju för mig blivit extra jobbigt nu precis innan tonåren såå) Jag känner mig aldrig tillräcklig. I skolan har jag inga vänner. En lärare som inte fattar hur det känns att slå sig, att vara ledsen. En lärare som alltid gör så jag har nära till tårarna, varje gång jag ser honom. Folk retar mig. Det har börjat nu på senare tid speciellt. De säger fula ord till mig. Killarna retar mig hela tiden. Så fort jag säger eller gör något är det fel. Jag har fel kläder, jag är aldrig glad, jag är kaxig (?!), jag är rik, jag är tystlåten, jag är ett irriterande moment, jag är för kort o.s.v.... Hemma har jag en bror som slåss och säger fula ord. Mamma och pappa jobbar på det, så inget varken ni eller jag kan göra något åt. Men jag är rädd för mitt egna syskon. Jag är rädd för mamma och jag är rädd för pappa. Jag vågar inte sjunga för mamma för att hon alltid kommenterade att jag sa fel ord när jag var liten. Jag vågar inte säga emot pappa eller säga vad jag själv tycker. Det känns som att mamma och pappa alltid är snälla mot brorsan men elaka mot mig. Min brorsa gjorde fel, så han fick väga upp godis (vi väger nämligen upp hur mycket godis vi får på en helg) på morgonen, som man då inte fick. Så då tog han allt han vet att jag gillar för att retas. Då frågade jag mamma om vi kunde åka och köpa en påse med det jag gillar och då tyckte hon att då kunde jag cykla in till stan själv och köpa det för mina egna pengar. Samma sak när jag skulle låna böcker på biblioteket. "Om du vill det, cykla in själv då! Eller gå dit efter skolan". Det kanske bara är jag som inbillar mig, men det känns som att mamma bara bryr sig om brorsan. Även om han gör fel är han mer värd än mig. Och samma sak i skolan. Han skriker, retas och äcklar sig i skolan, men han har massa vänner ändå.... Förlåt, var bara tvungen att skriva av mig. När jag läst på internet står det att man brukar känna så i tonåren. Men om det är någon mer som känner som jag, kommentera gärna! Känner mig så ensam.... ## Comment 1 Author: Sjöstjärna Jag förstår att det känns jobbigt, försök att inte klumpa ihop allt jobbigt och tänka på det samtidigt utan att istället ta en sak i taget och se om du kan tänka på det på ett annat sätt eller göra något för att förändra det. När det gäller din bror och dina föräldrars sätt att vara mot dig och mot honom så tror jag att du kanske missuppfattar situationen. Kan det inte vara så att din bror kräver så mycket av dina föräldrar eftersom han ofta gör fel och ställer till problem att de måste lägga mycket tid och uppmärksamhet på honom för att överhuvudtaget få det att fungera, samtidigt som du är så skötsam och pålitlig att de vet att de kan lita på att du klarar dig själv och gör det du ska utan att de bevakar dig? Jag föreslår att du berättar för dina föräldrar att du känner dig åsidosatt, som om de inte bryr sig om dig utan bara din bror, för förmodligen är de inte medvetna om att de sårar dig, de gör bara så gott de kan. ❤️ ## Comment 2 Author: arandeira Jag kommer ihåg att jag kände mig precis som du gör när jag var mellan 12-15 år. Min syster var en ängel som fick allt hon pekade på och mina föräldrar behandlade mig väldigt orättvist. Nu (är 17) när jag tittar tillbaka på de åren kan jag se att jag hade överdrivit mycket av vad de gjorde och att jag ibland, själv, var roten till varför de behandlade mig som de gjorde. Precis som #1 säger kanske dina föräldrar ser dig som mer ansvarsfull och därför får du cykla till biblan själv - något din bror kanske absolut inte skulle få? Osv.  Men jag vet inte hur din relation till dina föräldrar ser ut, det kanske är precis som du beskriver det. I vilket fall som helst tycker jag att du ska prata med dem; de älskar dig och vill inte såra dig. Säg vad du tycker är fel och säg hur du vill att ni ska lösa det, jag tror att de mer än gärna lyssnar på dig! Man ska inte behöva vantrivas hemma.  Det här med din skola, prata med dina föräldrar. Skolan ska vara en trygg plats där man lär sig saker; om man inte känner sig trygg kommer du inte lära dig något. Du spenderar mycket tid där och du har rätt till att må bra i skolan. Prata med dina föräldrar om dina klasskompisar och den här läraren, kanske de kan föra det vidare? Hur dumt det må vara kan föräldrar ibland få mer gjort än barn, eftersom de är vuxna (vilket jag tycker är helt fel, barns åsikt borde betyda lika mycket).  Du är absolut inte själv om att känna såhär. Jag kände så när jag kom in i puberteten, mina kompisar brukade klaga om liknade saker också och jag vet att min lillasyster (som nu är 13) känner precis likadant. Det betyder inte att du ska behöva må dåligt: communication is the key! Lycka till <3 ## Comment 3 Author: 01jmjm4 Jag har rätt bra relation till mina föräldrar. Men nu på senare tid har jag börjat bli, liksom lite sådär misstänksam. Känns som de älskar min bror mer än mig. Har försökt att prata med de. Men precis som ni säger så är det nog så att min bror kräver extra uppmärksamhet. Jag klarar nästan allt själv och redan när jag var 10 (som brorsan är nu) så klarade jag av att ta bussen hem och vara själv hemma. Efter att jag började lits på mamma och berätta allt för henne så slutade jag också bråka. Min bror vågar inte visa när han är ledsen. Istället är han elak mot oss andra. Börjar ju i sjuan i höst, så det är bara några dagar kvar med denna lärare.