# (X)Dödsångest Author: Anonym Hej, jag har på senaste tiden fått en fruktansvärd ångest över att jag en dag inte längre kommer att finnas mera, jag blir rädd av tanken och kan inte fokusera på annat. Några råd för att hantera detta? ## Comment 1 Author: Sindri Den där känslan kommer att komma i perioder i ditt liv. Vad som kan hjälpa just dig är svårt att veta. En stor tröst för mig var att läsa Douglas Adams Liftarens guide till Galaxen. En helt galen bok som gav mig perspektiv på hela tillvaron. En del säker tröst hos religionen, men det passar inte heller alla. Sedan kommer det att dröja länge, länge innan den dagen kommer, och vem vet, då kanske du tycker det är skönt att slippa oroa dig mer för barn och barnbarn, tillståndet i världen, miljön mm mm. Du tycker kanske det känns skönt att få glida iväg från allting. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag la till ett X i rubriken då det är ett känsligt ämne för vissa. ## Comment 3 Author: Uppkatten Jag brukar tänka att jag inte fanns långt tillbaka i tiden heller, och det var rätt OK det med. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Egentligen är det bara att ”finna sig” med det hela. Det är ett faktum du inte kan ändra på och en del av livet. Det finns många olika sätt att hantera den ångesten på, varav vissa nämnts i #1. Vissa finner även ett visst lugn av att ha mål medan andra kan bli stressade och känna att de inte hinner göra nog. Jag kan råda dig att prata om det med en vuxen eller kurator men även kanske försöka skifta tankarna och kanske öva på att leva i nuet och låta framtiden, framförallt den som först inträffar om väldigt många år eller decennier, vara just framtid. Jag själv har inte direkt dödsångest men jag känner ofta att ”tänk om jag inte hinner göra det jag vill”. Samtidigt är det bra att komma ihåg att man varken kan planera sin framtid in i minsta detalj så jag försöker att bara leva med det. Vilket låter väldigt mycket enklare än vad det är. Det är inte heller allt för ovanligt att känna ångest kring framtiden eller att livet någon gång kommer närmar sig sitt slut. Man får bara inte hänga upp sig på det hela och försöka antingen finna en mening eller se det från ett annat perspektiv. Viktigast är att man inte mår dåligt regelbundet på grund av det. Skriva ner sina tankar kan hjälpa det med. Även att försöka förstå vad exakt som orsaker denna ångest. Är man rädd för att ”överge” de man älskar någon dag? Rädd för att inte göra det man drömt om? Är man rädd för stt livet inte ska ha fått en mening? Etc. Att förstå lite exaktare vad ångesten baserar sig på kan hjälpa med att finns en lösning. --- #1: Hitchhiker’s Guide to the Galaxy är en underbar serie som är väldigt intressant att läsa. ## Comment 5 Author: Herveaux #0: Låt inte rädsla för det oundvikliga ta ifrån dig tid och energi du istället kan lägga på att leva här och nu. 😀 Jag säger också; försök att bena ut vad du är rädd för, vad det är med döden som stressar eller skrämmer dig. Bli bortglömd? Inte hinna göra allt du vill? Att döden är utom din kontroll och att du inte kan säga "Nej, nej, det är inte dags än!" och leva vidare? osv. osv. Jag är en riktig döden-nörd, älskar att prata om döden och framförallt att hjälpa folk att lindra eller komma över rädsla och oro inför döden, så vill du, eller någon annan, prata mer om det så är det bara att skicka iväg ett PM. (I PM kan man inte vara anonym.) ## Comment 6 Author: Anonym #5: jag är mest rädd för att jag inte vaknar, allt är bara svart, som en evig sömn ## Comment 7 Author: Anonym #5: hur har du hanterat det? ## Comment 8 Author: Herveaux #6: Som Uppkatten skrev i #3; vi fanns inte innan vi kom till världen och det var rätt OK det med. Nu slog min förkylda hjärna av så jag törs inte ge mig på att ge exempel på vilken religion som har vilken bild av livet efter döden men även om du inte är troende så kanske det kan ge en viss tröst? Att du inte kommer ligga och stirra ut i ett evigt mörker sen. Eller om du är intresserad av det övernaturliga så finns det många som berättar om hur själen går över till andra sidan där det ofta beskrivs att man får träffa på sina älskade som lämnade jordelivet innan man själv. #7: Hur jag gick från att vara dödsrädd till dödspositiv: I unga år (och större delen av yngre tonåren) var jag rädd för det mesta men livrädd för döden och allt som min hariga hjärna kunde koppla till det absoluta slutet. När jag vart äldre, nåväl, ung vuxen, så började rädslan och ångesten övergå till en nyfikenhet. Detta var inget jag jobbade med medvetet men jag är så tacksam för att jag började smyga mig närmare döden som jag tills då målat upp som ett stort, otäckt monster. Jag har länge varit väldigt intresserad av historia och folklore och är det någonstans det kryllar av död så är det i vår (kultur)historia. Det var med andra ord snårigt värre att läsa om eller se dokumentärer om hur folk levde förr utan att hamna öga mot öga med liemannen. Det var som att när jag väl börjat våga peta av mig skygglapparna så kunde jag se hur döden varit med och format så otroligt mycket i vår historia och i våra liv. Framförallt att det som döden berört inte bara är sorg och elände utan mycket är vackert och ja, *levande* helt enkelt. Jag fick också se fler sidor av döden, hur fint, hur fridfullt det sista andetaget kan vara, och *borde vara* för både folk och djur. Åren har gått och nu vid 35års ålder har mitt intresse ta mig tusan börjat övergå i en passion. Jag vill nu själv börja arbeta med något som berör döden. Planerna drar i mig åt lite olika håll men att bli samtalscoach och hjälpa folk med just dödsångest och sorgearbete vore otroligt givande. Sen finns det planer för ett par böcker och ett forum. Sen jag accepterade och vart vän med döden så älskar och värderar jag livet ännu mer. Desto mer dödspositiv desto mer levnadsglad. 🖤 Jag hoppas jag får ett långt, spännande liv men den dag det tar slut så är jag okej med det, men det får gärna dröja länge till.