# Hjälp mig!
Author: Chippers

Känner att vår familj är i en risig situation just nu och vet inte vad jag ska göra ![Gråter](http://tonaringar.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter")! Mår inte bra alls och har inte gjort på flera flera år. Mår väldigt psykiskt och fysiskt dåligt och jag vill bara försvinna långt långt bort.... ! Känner mig inte värd ett skit.  
  
Jag är 18½ år. Syrran blir 21 om 3 månader. Brorsan är 22 och hans flickvän som bor hos oss är 21. Hon har bott här i kanske 1  år.  
  
Nu till saken. Ingen av oss gör något. Ingen pluggar, ingen jobbar och har bara gått hemma i flera år.  
Förutom flickvännen som nu studerar på distans och betalar hyra. Brorsan går till soc ibland och får  också pengar  typ 5000 varje månad, så han betalar hyra också då päronen kräver det (har inte han pengar betalar flickvännen dubbelhyra). Hur han sen får pengarna spelar ingen som helst roll.  
  
VÄrst är det med min kära syster, hon är helt insnöad på rummet sitt. Pratas om både i familjen och bland släkt och har gjort ett bra tag då hon vägrar träffa släkt och inte har en enda vän. Hon är isolerad från typ allt och alla bortsett från att hon är uppe ibland (hon har rummet i källaren). Hon hoppade av i 2 ring pga av att hon blev retad eller iaf inte trivdes med eleverna. Riktigt synd. Hon har med lite uppmuntran och prat med mig delat ut ett fåtal (5-10 st?) kortfattade CV:n enligt henne själv. Ingen har dock hört av sig så nu är det förstås samma visa igen.  
  
Själv då. Har ingen utbildning, inte ens från grundskolan, gick aldrig klart nian, skolkade hela åttan och nian så har inget därifrån. Inte heller gått gymnasiet. Dvs varit hemma i 2-3 år. Dock har jag gjort saker VARJE dag i 1-1½ år. Rastat 2-3 hundar mån-fre samma tider. Fått 2000-3500:- minst varje månad. Har velat göra nå't plus att jag har djur jag måste betala. Har dock avslutat hundjobben och slutar om några dagar, då jag inte tänker ge mig själv något val, ut och göra något riktigt eller ta livet av mig... kan inte ha det såhär länge till, för jag bryts ner för varje dag som går.

Allt är en enda röra... min släkt tror att jag pluggar, och att jag ahr ett år kvar. JA, jag har ljugit för att jag skäms över mitt patetiska lilla liv.  
  
Vi har för snälla föräldrar. Tyvärr blir det ju en enorm björntjänst dom gjort oss. Det vet dom om. Inget händer trots att jag flera ggr pratat med mamma om hur stort problem det är. Känns som om de väntar och tror att tiden snart kommer.. att allt löser sig av sig självt. Hur stor är sannolikheten utan gränser eller krav?  
Skyller dock inte på dom. Det är våra liv. Vi som styr, och tyvärr har vi blivit förslappade och kommit utanför samhället. Ingen av oss har bra självkänsla eller har någon motivation.  
  
Är riktigt, riktigt rädd för att någon av oss snart inte orkar längre. Jag är själv på gränsen, tro det eller inte, att ta mitt eget liv. Mitt liv hänger på en väldigt skör tråd och det känns ändå som att ingen bryr sig om vad som händer med mig.  
  
Vad skulle ni ha gjort om ni vore i min situation?  Har ni några råd eller tips till mig?

## Comment 1
Author: Salladshataren

Om jag vore du, så skulle jag ta itu med grundskolan och gymnasie. Åtminstone grundskolan. Grundskolan går och läsa på komvux, prata med en studievägledare!

För idag är det så otroligt viktigt med utbildning. Tror du kan också gå på IV eftersom du är 18, men är inte säker. Där blandas det med praktik och teori, har jag för mig. Du får gå på gymnasie t o m du fyller 21 år.

## Comment 2
Author: Chippers

Jo, jag vet att utbildning är otroligt viktigt. Men jag vägrar sätta en fot i skolan igen. Om jag ska plugga får det vara på distans, och bara gå dit för tentor osv...

## Comment 3
Author: emelie1223

du siter i en svår sitvation men långt ifrån omöjlig.själv går jag på iv då jag inte fick g i matte svenska eller engelska och ska gå där ett år till troligen 2.

## Comment 4
Author: fia-mia

#2 Ska du komma någonstans MÅSTE du ha en utbildning, du har nog inget val

## Comment 5
Author: Chippers

#3 Okej, går det att gå iv på distans också?

#4 Nej, jag har nog inte det :/ men som sagt.. tänker inte gå i skolan som förut igen. Utan isf plugga hemma...

## Comment 6
Author: ellinorrasmusson

Visst att det är sjukt jobbigt att gå i skolan, men finns det ingen du kan kombinera skolan med? Går själv på gymnasiet och när jag gick i högstadiet var jag fruktansvärt skoltrött, visserligen har jag alltid haft lätt för att lära, så betygen var det inget fel på.

Valde en specialinriktad linje inom hästar, och nu går skolan ganska lätt. Har praktik tre dagar i veckan, och är i skolan två.

## Comment 7
Author: 91Marran

jag skulle ha försökt komma in på en skola som nummer 6. När du går på Iv så gäller ju samma sak. skolan två dagar i veckan och praktik tre dagar. Tycker man att skolan är jobbig, så är jobb mycket värre.

## Comment 8
Author: ttss

Det finns distansutblidningar där man gör allt över nätet, även tentor m.m. Man får komma cirka 1 dag om året till skolan och göra lite praktiska saker. Tranås distansgymnsium är stället jag pratar om, visser liggen kan du inte läsa grundskoleämnena / IV där, men på sofia distans kanske det går?

## Comment 9
Author: maria93

det låter som om du behöver någon slags peppning. Det gäller bara att resa sig upp och ta tag i saker. du har varit hemma i 3 år.. skulle du inte känna dig extremt stolt om du återvände till skolan och klarade av allt du är rädd för? klart att du klarar detta! Som du säger, det är ditt liv och ingen kan stå ivägen för dig. Tänk när du står där, med din färdiga utbildning och kan göra precis vad du vill!

## Comment 10
Author: Chippers

Tack för era svar.  
  
Jag har ännu inte kommit någon vart... har provjobbat men det sket sig, dock inte mitt fel.  
  
Tänkte boka in ett möte med en studievägledare, OM jag bara orkar ta tag i det!...  
  
Vet inte hur det här kommer sluta... mår skit.  
Just nu tänker jag bara att jag ska ta mitt liv och samlar mod till detta. är ändå värdelös och bidrar inte med något... fan jag är snart 19 år och har inte ens betyg från GRUNDSKOLA! Har inte ens vart ute på äventyr o upplevt saker som man gör eller har gjort i den här ålder.

## Comment 11
Author: Moa-16

#10 Det är aldrig försent att plugga upp sina betyg. Jag är övertygad om att du fixar det, om du bestämmer dig för det!

Du är ung, det är inte bråttom. Plugga först, försök hitta ett jobb du trivs med. Sen när du börjat tjäna pengar kan du resa eller ja, göra det du nu vill! Tänk ut ett mål, blir lättare om man har någt att se fram emot.

Försök tänka positvit fast det är svårt. Ta en dag i taget. Lev i nuet & tänk inte för mycket på vart andra i samma ålder är i livet! Du är inte ensam fast det kanske känns så. 

Lycka till!

## Comment 12
Author: Emaljoh4

Hitta ett mål som Moa säger - Men glöm inte delmålen!

Det är iallafall vad jag tycker... Jag måste ha små mål/delmål för att lyckas, det peppar mig mer än att ha ett mål som kräver mycket för att uppnå..

## Comment 13
Author: Chippers

Jag vill ändra på mig, må bättre och komma någonvart. Men det är något som sätter stopp. Och jag vet inte hur jag ska göra.  
  
Jag har bestämt mig flera gånger för att börja plugga, eller jobba.  
Jag började gymnasiumet för 2 år sedan, och gick i max en vecka, sen gick det inte. Slutade bara. Efter det tog jag kontakt med en studievägledare och besökte en skola, som jag skulle börja på, men det gick inte det heller, sket i allt. Efter det har jag istället sysslat med hobbyjobb, gå ut med hundar, vara djurvakt, och har alltid haft något litet varje dag. Sedan, efter 1 år kanske, innan sommaren 2010, sa jag till alla att jag ska plugga, och inte kan rasta deras hundar längre. Hade sökt in till IV på spånga naturbruk. Kom in. Dagarna innan jag skulle börja, fick jag erbjudandet om jobbet, och tog det, och sket i skolan. Sen sket sig jobbet. Och nu har jag varken eller.  
  
Och som någon skrev, om jag inte klarar skolan, hur ska jag då klara av att jobba? Och visst, det skulle jag absolut kunna, om jag fick jobba MED djur där jag verkligen trivs, och inte ha så mycket socialt umgänge med människor, men det jag kommer på är djurskötare, veterinärassistant, jobba på ett stall/gård (helst egen med mina djur), eller hjälpa djur på något sätt, allt detta går ju inte att skaffa utan utbildning, erfarenhet, eller pengar....  
  
Jag vill plugga, men jag vet ju att jag bara skiter i allt efter ett tag, men inte varför. Lat? Ansvarslös? Deppig? Dåligt självförtroende? Antagligen.  
  
Varför är jag värd att leva på denna jord, om jag bara tar? Och inte bidrar med något? Allvarligt? Jag är egoistisk hur jag än gör.  
  
  
Och en sak till, jag har tagit en dag i taget i typ 4 år nu, levt i nuet för att överleva, men till slut kommer spökerna ikapp en... försöker förtränga allt det negativa och se framåt, men fan det går ju inte!  
  
Jag är nog för svag.

## Comment 14
Author: [Borttaget]

Huvudsaken nu är att du tar hand om dig själv och vad du vill. Du kan alltid finnas där dom stöd och med kärlek till dina syskon, men om du inte mår bra och gör det du vill, så hur ska du någonsin kunna ha ork/kraft att hjälpa dina nära och kära?

Tänk efter vad du tycker är KUL och vad du verkligen vill göra.. gör det! För om du är glad och får positiv energi av det du gör, så kommer du även att kunna ge andra av din överskotts-energi.

Livet är ibland så enkelt som det låter; Gör det som är kul (ej destruktivt) och lev livet.

## Comment 15
Author: Hyeonmu

Jag har liknande erfarenheter själv. Positivt är i alla fall att du har haft motivationen att komma ut med hundarna. Du är inte helt insnöat super-deprimerad. Tro mig, det gör skillnad.

Men jag håller med #14 i högsta grad. Lyssna på henne för det är väldigt sant. =)

Jag förstår sen inte hur man som vissa har gjort ens kan komma med KRAV till någon som uttryckt i ett så långt inlägg att den mår dåligt. SKIT i om "man inte kommer någon vart utan skola i livet" vad fan spelar det för roll vart du kommer _sen_ om du inte vill och orkar _nu_? Jag vet. Tro mig, jag vet. Jag gick hemma och bara _var_ i ett år. Jag försökte ta livet av mig. Och jag orkade FAN inte tillbaka till skolan. Att sedan få saker som att det skulle gå åt helvete om jag inte gick i skolan slängt i ansiktet drev mig bara djupare in i depression och säkert också dig. Du är **_inte_** värdelös för att du inte passar vårat samhälle. Långt ifrån!

Det är okej att inte vara klar med grundskolan än. Det är okej att bara ta ett tag. Det är _okej_ att vara svag. Om du har snälla föräldrar - Toppen! Då har du kanske en temporär sponsring i pengar. Hitta nåt kul, något riktigt kul och gör det. Gärna som nämnts här i tråden något som får dig att känna dig stolt över dig själv. _**Sen**, när du faktiskt mår bättre,_ kan du se till skolan. Kanske bara en liten bit i taget. Kanske specialanpassat, eller distans. Kanske kvartstid. Kanske tentor. Ta inte på dig för mycket. Det är inte alls konstigt om du inte klarar skola eller skolarbete efter att ha gått hemma länge, man blir ovan och det kan bli för mycket.

Men lev inte bara för dagen. Lev _i_ nuet, men _för_ framtiden. Och sätt som nämnts upp mål. En bra vän är också guld värt. Saknar du en kan jag ställa upp. ;)

Men det **_är_** svårt. Jag kan inte påstå något annat. Jag kan bara ge de tips och råd jag själv försöker leva efter och hoppas att det kanske kan hjälpa.