# Trivs inte Author: Anonym Hej! Det är så att jag verkligen inte trivs hemma men vet inte hur jag ska göra. Jag ska bli 17 iår och vill bara flyta hemifrån bo ensam i en lägenhet... Anledningen till att jag inte trivs är många olika anledningar, den största är nog det att min mamma och jag bråkar nästan varje dag och jag litar inte för 5öre på henne. Jag bor nästan jämt när jag är hemma i mitt rum medans jag hör resten sita där nere och skrattar och har trevligt men om jag kommer ner blir stämningen helt anulunda. Jag bor väldigt ofta hos min bästis och hennes föräldrar vet mer om mig än mina. Jag vet att dom skulle finnas för mig om jag behövde men jag klarar inte av att dom styr mitt liv och får mig att må sämre än vad jag refan gör. Det är väldigt sälan jag kommer hem utan att ha ångest för jag vet att det kommer bli bråk mellan mig och min mamma och både min pappa oxh lillebror mår dåligt av det. Jag älskar dom det är inte det men jag vill ibte leva med dom vi har fel personkemi kan man säga... Vet inte vad jag ska göra för jag står snart inte ut längre... vill bara bort! ## Comment 1 Author: Wand Jag förstår precis hur du känner. Först och främst så får du prata med din mor, hon är din mor och kommer förstå.  Sedan får ni försöka komma fram till en lösning. Kanske kan dina föräldrar hjälpa dig med att söka lägenhet och så kanske du kan leta efter deltidsjobb så du kan flytta? Eller så kanske ni kommer fram till någon annan lösning? Föräldrar är bra att ha, alltid. De förstår en, och de hjälper en. Du måste helt enkelt prata. ## Comment 2 Author: Anonym #1 Alla föräldrar förstår inte, jag kan inte ens säga att jag älskar mina föräldrar. Inte ens längst inne! Vissa säger att de hatar sina föräldrar osv, men innerst inne så älskar de sina föräldrar. Jag kan dock inte säga att jag känner något för mina föräldrar alls. Mer eller mindre hat. / Inte TS ## Comment 3 Author: Wand #2 Fast nu har ju TS sagt att hon älskar sina föräldrar, men inte kommer överens med dem.  Om man "hatar" sina föräldrar så är det en sak. Men om du nu "hatar" dem så antar jag också att du itne bor med dem och inte håller någon kontakt med dem? ## Comment 4 Author: Anonym #3 Har inget val. Är inte myndig och kan inte flytta härifrån förrän jag har slutat gymnasiet så. Det är bra att TS tycker om sina föräldrar! ## Comment 5 Author: Wand #4 Det är klart att du har ett val. Om du inte tycker om dina föräldrar och inte vill vara med dem så kan du pallra dig iväg till soc och förklara exakt hur du känner.  Jag skulle aldrig kunna leva med någon som jag inte älskar, oavsett om det är mina föräldrar eller inte. Jag har svårt att tro att du gör det med. ## Comment 6 Author: Anonym #5 Jag bryr mig inte särskilt mycket. Känslan mot de är mer neutral än att jag hatar de, känner helt enkelt inget för de alls. Men väntar på att kunna flytta! ![Glad](http://tonaringar.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Man kan bo med någon man inte tycker om, så länge man är för sig själv, i sitt rum. Det är jag i stort sett alltid, inga problem. Då är det ju bara jag där. Men nu ska jag inte ta upp TS tråd något mer. På återseende! **Ni är värdefulla allihop!** ## Comment 7 Author: Anonym Jag vet inte om jag älskar dom eller inte om jag gör det är det långt inne... (formolera mig nog lite fel) Att prata med henne om att få en egenlägenhet skulle nog inte hjälpa ett dug för vi två klarar inte av att prata om något alvarligt utan att börja bråka :/ ## Comment 8 Author: [Borttaget] #7 Jag tror säkert att du älskar dom. I din ålder så är det jobbigt att bara växa upp, ta mer ansvar på alla plan, samtidigt som man har ettmindre känslokaos inom sig. Då är det inte lätt att koncentrera sig på ifall man älskar sina föräldrar eller inte, speciellt om man anser att dom bidrar till känslokaoset. Föräldrar glömmer ofta bort att lyssna på sina barn och bara pladdrar på om hemmets regler osv osv Du skulle kanske må bättre av att ha egen lägenhet, eget arbete, så att du skapar dina egna rutiner och känner att du har kontroll över ditt liv på ett annat sätt. Men med det följer ett ännu större ansvar för dig själv än du har nu, så att allt inte spårar ur. När du känner att du har mer kontroll över både ditt liv och dina känslor, så kommer du kunna känna kärleken till din familj mer. Man kan bildligt säga att känslokaos är som att stå i en storm. Du försöker hålla greppet om marken för att stormen vill få dig att tappa greppet , du drar igen kappan pga kylan, blundar för regnet. Allt för att klara stormen oskadd. Om då någon börjar intervjua dig samtidigt om något obetydligt... \-Ja då har man ju bara lust att ryta till: -Håll kä-ten! Jag är upptagen. Kram och lycka till ## Comment 9 Author: Anonym #8 jag vet att det skulle bli massa ansvar att flyta hemifrån och känner att kan ta det. Under en prao vecka bodde jag och en kompis i en lägenhet och jag tyckte det var underbart att ha eget så man fick göra som man vill. Har bara problemet att jag ska övertygga min mamma.... ## Comment 10 Author: DwarfNome Om man har möjligheten att söka till ett gymnasium lite längre från hemmet, och bo på internat tills man blir 18 kan det va en ide. Kan vara ett sätt att inte bo med föräldrarna utan att kapa kontakten helt eller så de blir arga på en. Hade jag tänkt göra. ## Comment 11 Author: Anonym #10 jag går redan på gymnasium och det är en bit. bort förra året bodde jag hos några släktingar där men jag vill inte bo där iår igen...