# Jag och matsvårigheter, skola och andra problem.. Author: KaiPon Vet att jag länge haft svårt med maten. Ibland kan jag gå en hel dag utan att känna mig hungrig. Nu när jag tar mediciner (Concerta) som gör att jag tappar aptiten äter jag kanske bara en, max två, gånger per dag. Inte för att jag äter mycket annars, det händer väl ibland, men inte ofta. Jag vet inte varför det är så svårt med maten, det bara är så. Jag hatar det, för jag vet att jag, pga mobbning, fått riktigt svåra ätstörningar innan. Kunde gå länge utan att äta sådär speciellt mycket, ibland åt jag kanske en-två apelsiner i veckan, och då även utan hunger. Vill verkligen inte hamna tillbaka i det, då jag verkligen inte mådde bra av det, men kan sammtidigt inte tvinga i mig mat för då mår jag bara illa och i vissa fall spyr jag ganska snabbt efteråt. Ibland väljer jag frivilligt att inte äta, dels som ett straff och dels som en belöning. Jag gillar att vara hungrig ibland, för hungern hindrar mig från att tänka för mycket. Sammtidigt så känns det bra att straffa mig själv med att inte äta de få gånger jag faktiskt blir riktigt hungrig också. Vet att jag dessutom har extremt svårt att äta om jag hinner bli för hungrig. En tugga och jag mår illa. Vilket inte heller är trevligt. Mina matproblem har dessutom länge irriterat mamma. Jag är sällan hungrig då hon har gjort mat, och detta har lett till ett antal bråk mellan oss. Och då jag redan innan har lätt för att bli deppig hjälper inte detta. Jag har även andra problem, så som daglig ångest och social fobi, vilket gör att äta i tex skolan (där jag för övrigt inte har några vänner) blir extremt jobbigt för mig. Tröstäter gör jag ibland också. Idag till exempel åt jag inte riktig mat förrens vid halv nio på kvällen. Och då var det mest för att jag inte ville att mamma skulle oroa sig. Mådde illa redan innan jag ens började äta, men lyckades få i mig det mesta i alla fall. Jag har nu på senare tid även lagt märke till att jag ofta är trött, och jag vet att jag alltid sovit mycket. Sen håller jag mig helst för mig själv och lever lite smått i en egen värld. Har dessutom förut hamnat i att skära mig själv, även om jag slutat nu. Hade varit fri från det ett längre tag (några år) men började för någon månad sedan igen. Har dock nu hållt uppe med det, men kan inte lova att jag är helt fri från det än. Impulsen att göra det finns kvar, speciellt då min ångest är som värst då det på något sätt hjälper mig då, om ens bara tillfälligt. Känner mig nästan för att helt sluta in mig i lägenheten, hoppa av skolan och bara sitta inne på mitt rum och dega, leva helt i hikikomori, dra mig undan från allt socialt liv. Känner att jag inte passar in någon stans, samt att jag känner att det är nåt fel på mig som kanske inte ännu är upptäckt. Vissa har sagt att jag ibland, speciellt i situationer jag tycker är obehagliga, visar upp tecken på autism eller liknande. Även skolan är jobbig för mig numera, då jag nu går i en skola där jag inte känner nån och känner mig allmänt som en.. Utomjording nästan. Dels kanske beroende på att jag verkar vara ensam om att gilla Japan i den utsträckning jag gör. Nu så här på nyår sitter jag inne på mitt rum och kollar på japanska dramor istället för att vara ute och titta på fyrverkerier eller liknande. Jag umgås inte ens med min mamma, just för att jag inte känner att jag är speciellt social just nu. Trött har jag varit hela dan också. Trött har jag varit nästan varje dag den senaste månaden, oavsett hur mycket eller lite jag sovit. Jag vet inte vad som är fel på mig, men ibland käns det bara som att allt är fel, och att jag då har så pass extrema fobier som jag har hjälper inte saken. Vet inte hur många fobier/rädslor jag har, orkar inte räkna upp alla nu, men det är inte lite precis.. Vet inte varför det blev sån lång text, hade i början bara tänkt skriva om mina ätsvårigheter, men sen gled det iväg antar jag.. Kände mig bara tvungen att skriva av mig, antagligen i hopp om att lätta mitt hjärta såhär på nyår och allt.. ## Comment 1 Author: djurifrihet Tycker du det är stressigt att resa? Du kan kanske boka en tågresa till en stad i närheten och åka dit över dagen (på en helg så du inte skippar skolan). Gå på bio där eller nått annat och sen åker du tillbaka hem. Att få komma ut och se nya saker gör iaf mig glad och man får inspiration och andra perspektiv på saker. Då kanske du kan få lite aptit :) Att du är trött har du nog listat ut att det beror på att du äter för lite. Om till exempel hjärnan inte får tillräckligt med sömn fortsätter vissa delar av hjärnan att sova medans man är vaken. Då kan man inte fatta vissa beslut just för att det är den sovande hjärndelens område. ´De kanske är nå sånt som gjort att du får vissa fobier..men ja vet ingentign de är bara jag som spekulerar...Men om du äter försvinner tröttheten ska du se :) Åk ut på en liten resa, det behöver inte vara långt men bara man får se nått nytt. Det blir kul så kanske du får lättare att äta sen :) Om du gillar Japan kan du ju testa att laga till en japansk rätt. Jag har märkt att man är mycket villigare att äta mat om man själv har lagat den:) ## Comment 2 Author: KaiPon #1 Hade tänkt fara in till Örebro och träffa en kompis till veckan, tror jag. Men har även varit hos en kompis över julen. Men vi får se. Annars är jag inte så förtjust i att resa alls, speciellt inte med andra människor, pga social fobi, och ibland kickar klaustrofobin igång också.. Att vara ute gör dock tyvärr inte mig speciellt glad, utan gör mig mer bara spänd och så samt ger mig ångest, men jag jobbar på att förbättra det ^^ Jag har dock varit trött även då jag åt ordentligt, har så länge jag minnas alltid varit trött, är pigg som mest kanske bara några timmar även då jag äter och sover som jag ska.. Har aldrig tänkt på det förut, har lixom märkt det de senaste månaderna och när jag tänker tillbaka så kan jag nog inte minnas en tid då jag var pigg större delen av dagen, inte ens som liten. Haha när jag far in till Örebro ska jag dra till Akane Sushi, favvostället att käka på, och jag vet att jag kommer käka som tusan då, haha. Men jag vet inte, jag känner mig bara så fel och vilsen. Har nog aldrig riktigt kännt att jag hör hemma nånstanns, utan håller mig hellre på mitt rum, ensam, med dramor, musik, berättelser.. Vet inte varför. Brukar ofta sitta och fundera vad som är fel med mig, när jag hör om alla berättelser om fester och partyn och än det ena än det andra som alla går på, medans jag sitter här hemma, instängd i mitt rum och fördjupar mig i min drömvärld. Jag vet att jag är i behov av att komma ut, men jag vill verkligen inte gå ut utan anledning, just för att det skapar en sån oerhörd ångest för mig, och jag har ändå ångest dagligen som det är.. ## Comment 3 Author: pernillaa Jag känner igen mig själv jättemycket i dig som jag var som tonåring. Du är välkommen att skriva privat till mig så kan vi prata lite så kanske jag kan hjälpa dig lösa lite. När jag gick i låg- och mellanstadiet missade jag hela lunchrasterna pga att jag satt i matsalen och försökte trycka i mig maten. Vi fick inte välja storleken på våra portioner själva och var tvungna att äta upp allt. Tillslut gömde jag maten i en stor vas i matsalen. Jag förstod aldrig varför jag var så annorlunda men har idag diagnosen ADHD och bipolär typ 2. Var 25 när jag fick diagnoserna.