# Någon hjälp... Author: Anonym Jag vet inte riktigt vat jag ska börja... Men på senaste tiden har allting börjat kännas värre och värre för varje dag som går! Jag är en 16 årig tjej och går första året på gymnasiet. Under hela min uppväxt har jag haft svårt med det sociala. Svårt att hitta vänner, svårt att hitta min plats, svårt att veta hur jag ska göra för att passa in. Jag passar nog helt enkelt inte in! Under låg- och mellanstadiet och vissa delar av högstadiet blev jag psykiskt mobbad. Det har satt sina spår, jag har svårt att ta mig till skolan och stannar gärna hemme 1-2 dagar varje vecka. Nånting jag kämpar med och det går framåt! När jag var liten hade jag knappt några vänner. Jag var nära vän med några tjejer när jag var liten, men de bytte skola när vi skulle början trean. I trean och fyran var jag till stor del helt ensam. I femman och sexan var jag med några yngre tjejer. När jag började högstadiet kändes allting väldigt bra, jag trodde allt skulle bli bra, att jag skulle få många vänner som uppskattade mig för mig! Jag fick nya vänner, men de uppskattade aldrig mig, trots att jag tog deras fighter mot mobbare och andra problem. Ändå snackade de bakom min rygg och frös ut mig... I åttan så började alla killarna i min klass leka någon slags "lek". Det hela gick ut på att jag var en källa till något slags virus, och den som nuddade vid mig blev smittad. Sedan skulle de smitta varandra. Jag var aldrig med på leken och det var verkligen jättejobbigt. Jag försökte prata med min lärare ang. detta (något jag aldrig vågat när jag var liten) två gånger, men hon avfärdade det bara genom att säga "ja de är så barnsliga" eller "strunta i dem de är så barnsliga". Efter ett tag gick det över av sig själv. Nian var helt okej, och jag såg verkligen fram till gymnasiet. Nu kanske alla de drömmar som inte gick i uppfyllelse i högstadiet äntligen bli verklighet? När jag började gymnasiet valde jag att försöka umgås med alla i min nya klass, detta gjorde att jag blev lite utanför eftersom jag aldrig kom in i ett gäng utan bara fanns i bakgrunden hela tiden. När jag väl hittat det gäng jag trivdes bäst i så kom jag inte in i gänget på "riktigt" förren vid December ungefär. Jag trivs bra i mitt "gäng", och jag känner att jag aldrig passat så bra in någonstans. Vi har verkligen kul tillsammans! Problemet är att innan lovet fick jag veta att två av dem jag umgås med har snackat skit om mig. De har sagt att jag "är konstig" och att jag "har ett hetsigt humör". Jag har verkligen inte ett hetsigt humör! En av dessa tycker jag egentligen inte om, huvudsakligen för att hon alltid är kylig mot mig. Men den andra tjejen hade jag verkligen kommit nära de senaste månaderna. Att hon pratar illa om mig sårar mig mest. Men det verkliga problemet ligger egentligen hos det psykiska hos mig... På senare tid har jag börjat tänka mer och mer på saker och jag känner mig bara mer och mer värdelös för varje dag som går. Det enda som får mig att fortsätta är att jag fortfarande hoppas på förbättring. Men även det känns som det håller på att dö ut. Jag tänker mycket på saker som hänt förut, att det ska börja hända igen. Att mina vänner inte kommer vilja umgås i huvudtaget med mig till slut. Jag är också orolig för många människor jag älskar. Jag vet att många personer som står mig nära också har psykiska problem. Min syster, min pappa, flera nära kompisar bl.a en av mina bästa vänner. Jag skulle verkligen göra allt för dessa människor, få dem att må bra, men jag vet inte ens hur? Och det känns som om jag faller, faller dem också, och jag orkar snart inte mer. På senare tid har tankar om självskadligt beteende också dykt upp och jag vet inte hur länge till jag kan klara mig. Jag vill inte skada mig själv men det känns snart som om det är den enda utvägen från smärtan. Det känns som om mörkret tar ett rejält tag om mig, och jag behöver verkligen hjälp! Jag har börjat gå till skolkuratorn, men jag behövde verkligen få ur mig allt nu! Jag vet att det blev långt, så ett stort tack till dig som orkade läsa! <3 ## Comment 1 Author: Benne Jag känner igen mig i det mesta du skriver, dock går jag bara i sjuan. Jag har också väldigt svårt med det sociala och det finns många som lämnat mig p.g.a det och varje gång gör det lika ont men då något sånt händer så brukar jag prata med min lillsyrra och hon brukar lyssna för hon förstår att jag mår dåligt, nu vet jag ju inte hur det är i ditt fall eftersom du skriver att din syrra också har problem men du kan prata med mig i pm om du tycker det skulle kännas bra. Så jag finns där :) ## Comment 2 Author: [Borttaget] Fy fan! hatar skolor där de inte gör något åt mobbning! jag har det också jobbigt i skolan just nu, men lärarna försöker iaf fixa det.