# Hjälp mig, vart vänder jag mig? Author: KalasKnas Hej! Jag är en nästan helt normal tjej på 18 år men jag känner mig alltid stressad, sur och irriterad. Med få undantag. Ibland kan jag börja gråta utan anledning och vissa dagar kan jag inte ens gå till skolan för att jag känner mig så sänkt. Jag har ofta ont i magen eller huvudet när jag känner mig deppig.  När jag kommer hem efter skolan sitter jag ensam på mitt rum för jag orkar inte umgås med min familj. Av någon anledning går dom mig på nerverna - konstant. Jag vill verkligen inte vara sur och otrevlig för dom är alltid snälla och trevliga mot mig men jag kan bara inte kontrollera det jag säger, eller hur det låter.. När mina föräldrar frågar om skolan, killar och ja livet i allmänhet så känns det som att dom försöker tränga sig på och lägga sig i så jag avfärdar dom direkt genom att bli arg men sekunden efteråt så ångrar jag mig, fast det säger jag aldrig... Vissa dagar kan det kännas som att hela världen är emot mig och då kan jag ligga och störtböla i flera timmar men jag kan nästan aldrig komma på en specifik anledning till varför? Det är värst när jag är uttråkad eller sysslolös, det hjälper att jogga eller gå till stallet då men när jag sedan kommer hem så börjar det igen. Jag började må dåligt när jag var 14, jag blev mobbad, uthängd och utfryst av en kille i min klass och efter ett tag så var jag mobbad och utfryst av alla och mina kompisar högg mig i ryggen gång på gång. Självkänslan var lika med noll och jag slutade i princip äta. 160 cm och 38 kg när jag gick ut nian. När jag började gymnasiet träffade jag en person som förändrade mitt liv totalt. Hon drog upp mig ur skiten, jag tänkte inte ens på att det var jobbigt att äta när jag var med henne men allt tog en drastisk vändning när hon gjorde sitt tredje självmordsförsök och blev flyttad till ett fosterhem i uppsala (jag bor i stockholm). Jag var helt förstörd och sökte tröst hos ett ex som behandlade mig som skit. Han introducerade mig för droger och jag fortsatte efter att han dumpade mig så nu röker jag på nästan varje dag för att dämpa ångesten och för att tänka på annat. Jag skar mig första gången när jag var 15 och senast för ca 3 veckor sedan. I övrigt är det inget dåligt som pågår i mitt liv just nu, jag har en häst, en pojkvän och fantastiska kompisar men ändå så måste jag låtsas vara glad? Jag saknar att skratta så mycket att jag inte får luft, jag saknar att se fram emot saker för just nu känns det bara som att jag gör samma sak varje dag och bara väntar på att något ska hända. Jag har ingen ork, motivation eller lust att göra någonting.Jag vill bara vara mig själv igen.. **Vart ska jag vända mig?** Eftersom jag är över 18 kan jag inte vända mig till BuP ## Comment 1 Author: jossa5 Näe, men det kan hända att din psyk har en ungdomssektion där dom har ungdomar upp till 25 år. Men det låter som att det skulle vara bra för dig att träffa någon att prata med, som kan hjälpa dig att förstå och komma underfund med lite grand av livet. Har varit, delvis i din sist. Gått på BuP, psyk, psyk igen, och till slut klickade det och jag fick en underbar tant att prata med, samtidigt som det var en awesome person som hjälpte mig upp ur allt. Dock är ju livet inte ens dans på rosor, så har ju fortfarande dåliga dagar/svackor, men det är så mycket bättre än för 4 år sedan. Jag har nu varit skär-fri i 3 år. Men gör så, ring till ditt psyk och hör med dom. Alternativ ungdomsmottagningen, dom brukar kunna hjälpa till att hitta rätt iaf. :) Lycka till! ## Comment 2 Author: [Borttaget] För att bli hänvisad till rätt ställe kan du vända dig till din vårdcentral. Dels så har oftast vårdcentralerna psykologer eller kuratorer på plats som du kan prata med, och dels kan du bli remitterad till rätt person. Det finns även psykiatriska öppenvårdsmottagningar du kan testa. [Kika här](http://www.vardguiden.se/Hitta-vard-och-omsorg/Hitta-vard-och-omsorg/?q=&ct=Psykiatrisk%2bv%25c3%25a5rd) om du hittar något i din stad. Du kan även kika runt bland privata psykologer och terapeuter i din stad. ## Comment 3 Author: Ratlings Det finns ju vuxen psyk och unga vuxna du kan vända dig till! Lycka till!