# Det vore bättre om jag inte fanns...
Author: A-Girl

_Jag är en flicka på snart 15 år. Jag bor i Småland med min mamma. Jag har inga kompisar utanför skolan. Det här inlägget kommer troligtvis bli lite rörigt, men jag vet inte var jag ska börja, så nu kör vi....._

Min mamma har varit tillsammans med en kille i ca 1 år, och nu i sommar skulle vi alla ha flyttat ihop. Men för några dagars sedan ''fick han nog'' och vad det verkar som lämnade oss, pga av **mig**. Dom får tjata och gnälla på mig varje dag för att jag inte bäddar sängen - jag tycker det är onödigt då jag ändå kommer skrynkla till den igen. För att jag ibland inte borstar tänderna - kan jag förstå. Att jag inte går ut med hunden ofta nog, vilket jag faktiskt gör. För att jag har smutstvätt på mitt golv istället för en påse eller liknande. För att jag inte städar rummet, lägger in kläderna i garderoben - dom ligger ju bra på soffan, enkelt att bara ta på sig ju. Snozar för länge - det gör jag faktiskt. Inte säger ''tack för maten'' och ''tack'' - jag tänker inte på det, vet inte varför. Inte pratar/svarar, mamma tvivlar på att jag ens skulle skrika om jag blev överfallen - när jag är med kompisar är jag den som pratar mest, har helt enkelt inte lust att svara på det dom säger. För att jag äter/dricker för mycket choklad/cola - men jag får köpa kola och fanta utan problem.  

Det är bara hemma jag är så här, borta säger jag tack och liknande. Jag önskar jag kunde flytta till min faster, där skulle jag och min hund vara lyckliga och inte vara till besvär.  

Sen är det säker mer men jag orkar inte tänka på vad det mer. Jag borde kanske rymma, ta livet av mig eller nåt, det skulle ju vara bättre för alla om jag inte var här, i deras liv. Jag är ju bara till besvär....

## Comment 1
Author: Hamsterlycka

Låter som väldigt typiska familjeproblem. Tycker dock inte det låter så allvarligt som att du skulle behöva ha självmordstankar..? Hm. Jag har själv många av dessa problem hemma och får ofta höra mina föräldrars tjat, men inte ser jag det som nått stort.. hur ska jag säga.. problem. Det är liksom så det är hemma. Men varför börjar du inte säga tack för maten, bädda sängen, slänga tvätten i tvättkorgen osv, istället för att bara låta det vara? För på din text verkar det inte så farligt, enligt mig, men jag har ju ingen aning om exakt hur du har det hemma. Men alla barn får höra tjat från sina föräldrar, tro mig. Föräldrar som inte tjatar och bryr sig är ofta inte så roliga att ha att göra med. Har du försökt prata med din mamma om dina känslor osv? Har ni en bra relation i övrigt? Känns det bättre så kan du ju gå till skolsköterskan eller något.  
  
Hoppas det löser sig för dig! :)

## Comment 2
Author: [Borttaget]

#1: Alltså, ursäkta men man ska aldrig säga för vad eller för inte vad det är okej att ha självmordstankar för. Antingen är man känslig eller inte.

Och TS. Varför flyttar du inte till din moster? Om du inte trivs hemma så tycker jag absolut du ska prata med din moster om att du inte trivs hemma och fråga snällt om du kan få komma bort ett tag, alltså fly till henne och bo där ett tag.

Lycka till! Finns alltid på pm.

## Comment 3
Author: Hamsterlycka

#2 Sa jag nånstans i texten att det _inte var okej_? Jag ser då inget sådant, utan vad jag skrev var, och nu citerar jag: "_Tycker_ dock inte det låter så allvarligt som att du skulle behöva ha självmordstankar..?"