Jag var rädd av mej och är än men inte så det syns längre då jag döljer det. Från 3-6 gick jag i vanlig klass med extra hjälp lärare där passade jag inte in alla va helt annorlunda jämfört med mej som älskar att vara själv hade en fejk vän då och sen i sjuan började jag i en klass där det var. En tjej och en kille tjejen där var kaxig mot mej. Sen i 8 slutade jag där och flyttade ett år i den klassen var det en tjej som mobbade mej och hon är fejk. Sen nu på gymnasiet så är jag fortfarande ut tittad sv. två tjejer i klassen och är fortfarande ensam varg gillar det eller älskar det. Den ända som får mej nära är mamma och älsklingen då min kille sen skolsyster :) Dom säger jag allt till går i särskola med !

#0 "Hade bara 5 vänner" Vadå bara? Det finns många som inte ens har 1 vän. Man ska vara glad för det man har.. 5 vänner är inte så "bara".

Gymnasiet, fy faan säger jag bara.

"Bara fem vänner" ? Det kallar jag inte som varken ensam eller mobbad.

…

Berättade inte ens allt. ._.

#3 Ajaj men det går säkert bra.

Inte så kul att vara hatad av resten av klassen, har blivit mobbad så säg inget och mobbningen handlade inte om vänner.

När jag började 7:an så blev jag mobbad av nästan halva skolan. Var hatad av min egna klass och kunde inte gå 10 meter i korridoren utan att bli kallad massa fula saker.
Överlevde hela 7:an och halva 8:an innan jag fick diagnosen Dysmorfofobi (BDD) pga all mobbning. Hände jävligt mycket efter det men det var iallafall i sjuan och åttan som jag kände mig mest mobbad och ensam, förlorade alla mina vänner förutom en |:

#8 Det var ju bra att du har en kvar..  Blev ledsen för dig fy vad stark du är. 😉

Är inte 5 st vänner ganska mycket? Fast det kanske beror på hur nära dessa vänner är, och hur hatiska dom andra är. Jag har haft 1 vän i skolan. Vi var 5 st tjejer i klassen när jag började 0:an. Två att stycken slutade i 4:an. Jag hade problem med familjen och det ända som jag hade var mina 2 vänner. Jag var på botten, vilket mina "vänner" visste. Helt plötsligt så sa min ena "vän" att jag var en mobbare, och hon sa det till alla i klassen och till sina föräldrar att jag mobbade henne ( vilket jag inte gjort ). Hennes föräldrar sa det till min mamma. När jag kom hem den dagen från skolan så tittade min mamma på mig och grät av besvikelse. Hon var den ända i familjen som jag hade en bra relation med, och min "vän" förstörde det nästan. Den dagen så stod jag och glodde på några tabletter, jag kände att jag ville dö. Jag hade aldrig fått för mig att ta dom, men känslan jag fick av att titta på dom… Allting lugnade ner sig, och allt om mobbning tystades ner… Denna vårterminen så sa hon att jag hade börjat mobba igen. Hon hade krossat mitt självsäkra o glada jag. Jag har bestämt mig för att byta skola nu till hösten :-) Alla har nog sin depphistoria :-)

jag skulle vara glad om jag skulle ha 5 äkta vänner. 

Mina 2 sista år på mellanstadiet var nog lite kaotiskt. Jag har just nu 1 vän. Tyvärr så valde jag och hon olika skolor att gå i från 7 till 9. Då hon inte gillade den skolan jag valde, och jag blev mobbad ute på stan av den andra skolans elever. Vill gärna gå där men vågar inte. Dessutom är den ena närmare. Den jag ska gå i är 15 km därifrån jag bor och den andra  ca. 1 km hemmifrån.

I slutet på 6:an så var mina 2 kompisar ( ena är kvar andra litar inte jag på 100% ) i bråk. Ena hade sagt åt min kompis att min kompis var en jä*la bit*h och att hon borde dö osv. det hörde jag henne säga. Jag sade det till min kompis då hon undrade om ena hade snackat skit om min kompis ( Jag vet det var fel av mig ) och så började striden. Det började med att min kompis sa det såklart åt fröken och då undrade vad jag hade hört. sa sanningen. Det slutade med att jag och min kompis är typ bestisar nu ( iaf jag vill det ).  Den andra är jag typ vän med igen. Fast litar inte så 100% på henne mera. 

sen har jag varit mest ensam nog mellan 5-6 då jag flyttade från finland till sverige. Blev bland annat mobbad för min brytning. Och hur jag ser ut. Som tur har jag tre kompisar jag kan nästan lita 100% på, som går i samma skola. 

kan nog berätta mer men orkar inte… xD

Får se hur det går när man börjar i 7:an.

Har 5 vänner och 2 äkta och 3 fake.

Har alltid känt mig lite utanför tills i 6:an, i min stad byter man skola efter 5:an, så 6:an är på högstadiet. Där fick jag världens bästa klass! Alla accepterar alla för hur dom är! Jag har ganska mång vänner, men bara 1 jag kan slappna av med och va mig själv. Det beror på mig och inte mina vänner, tänker mig aldrig för va jag säger och sårar lätt andra, så är jag med någon är jag alltid på helspänn och tänker igenom meningarna jag ska säga typ 5 gånger innan jag öppnar munnen. Men min bästis tar mig för den jag är, har känt henne hela livet, vi är ett udda par då vi tycker olika om allt och alltid tjafsar men vi har kul och älskar varandra

Jag har 6 st vänner. Dom bästa nånsin. Fast även om jag har vänner, så mår man ju ändå dåligt om man blir mobbad. Jag blev mobbad under 2 år (slutade precis eftersom det blev sommarlov och vi ska byta klasser). Det var tre stycken tjejer som mobbade mig. Dom sa tex. Bitch så fort jag gick förbi, spottade på mina kläder, tog mina saker, nån gång hörde min kompis (som inte är min kompis längre) att en av dom sa: Akta nu kommer djävulen in. Och av vilken anledning förstår jag fortfarande inte. Dom var med mig dom 3 första dagarna sen slutade dom att prata med mig och ensam stod jag. Jag fick nya vänner (5 stycken) men bara två visade sig vara bra. Träffade fler. Kommer aldrig att ångra den dagen då jag fick så många att vara med. Fast även om jag hade vänner, så mådde jag piss dåligt över dom som mobbade mig. Jag och mina vänner kommer nog att fortsätta bli retade för alla klasser hatar oss :/.

I lekis och fram till trean så hade jag en bästis, sen umgicks jag mycket med min kusin också. I fyran så typ frös jag ut mig själv. Det var vintern innan mina föräldrar skildes, och jag vet inte om det var deras bråkande som gjorde något, men jag ville helt enkelt inte umgås med någon. Och har man en gång blivit utanför, så är det svårt att ta sig tillbaka. Så under resten av mellanstadiet, så pratade jag bara med mina klasskompisar om det gällde skolarbete. Jag träffade mig kusin då och då, nån gång i månaden kanske. En kille i klassen hatade mig, för att jag var tjej, halvfinsk och smartare än honom. Så jag blev väl lite retad och så, och det hände att han fick med sig några av dom andra killarna. Hade jag berättat för lärare hade dom förmodligen klassat det som mobbning, men jag tyckte inte det var det så jag sa inget. 

I sjuan slogs vi ihop med parallellklassen. Jag träffade fem underbara killar. Vi satt och spelade kort och så varje rast. Vi pratade ingenting personligt eller något, utan vi bara var med varandra. Men jag var lycklig ändå. Utanför skolan träffade jag dom inte alls, dom hade dock varit vänner längre och umgicks nästan varje dag. I åttan så valde dom att byta skola, jag var dock för trygg och nöjd där jag var så jag stannade. Och gick tillbaka till att vara den ensamma, konstiga tjejen. 

Börjar andra året på gymnasiet i höst, och trots att jag har bytt klass så är det fortfarande så jag är. Ibland händer det att någon försöker umgås, men det blir liksom inte mer. Helt ärligt så är det ingen i min klass jag har intresse av att lära känna mer heller.  

Jag kan inte säga att jag har några vänner egentligen. Jag har min familj. Mina bröder, min syster och min kusin (som jag dock träffar allt mer sällan). Min mamma klagar och säger att jag måste träffa folk. Jag vet inte ens längre om jag är ensam för att jag trivs bäst så (vilket jag intalar mig), eller om jag bara är så socialt inkompetent att jag inte lyckas skaffa vänner. Min kroniska huvudvärk ställer till det lite också. Går jag i skolan så är jag helt slut sen och vill bara vara själv.

Så, jag har nog känt mig lite ensam större delen av mitt liv. Mer eller mindre i alla fall. Dock så trivs jag inte så bra med folk heller, jag tycker om att vara själv rätt mycket. Och det gör det svårt att få vänner.

"If peolpe are trying to bring you down, it only means that you are above them!"

#3 Eh nej, det gick inte särskilt bra och första tiden av gymnasiet bidrog till social fobi, stark ångest, självskadebeteenden, förvärring av min PTSD, OCD. Samt att det tärt mycket på synen på mig själv och det hela slutade med att jag hoppade av efter 1,5 år, läste andra terminen av 2an på distans och fick gå på folkhögskola sista året där jag pinade mig igenom i princip varje dag med tanken "det är i alla fall bättre än gymnasiet". Så nej, det gick inte bra. Jag kommer få leva med den här skiten livet ut, och jag gjorde aldrig ens fel.

Det var värst i 6:an för mig. Visst, jag hade många vänner men det är ändå inte så kul när nästan alla killar i ens klass klankar ner på en, kommer med onödiga kommentarer i både skolan och på nätet. Sänkte mitt självförtroende väldigt mycket. Men sedan blev det bättre i 7:an då vi bytade klasser och de som fortfarande försökte klanka ner på mig slutade för de insåg att jag inte brydde mig längre. :)

Bra att du inte bryr dig !!

f klass en äkta vän i samma klass hatad av resten av skolan bytte sen. 1an hatad av min klass plus dom två parallell klasserna plus en falsk vän bytte sen igen. 2an en falsk vän dom andra brydde sig inte om mig. 3-5an ingen brydde sig om mig. 6an dom hatade mig jag hatade dom tillbaka. under hela detta har jag haft och har två kompisar som är mina kusiner och en övrig vän samma som är den äkta vännen i f-klass. hoppas på bättre tur på högstadiet med vänner

ingen behöver bry sig var skönt att bara skriva av sig

Har varit med om värre… Kännde en tjej som inte hade några vänner, hon blev lurad att göra bort sog inför klassen, de spolade ner hennes kläder och sparkade isönder hennes cykel. Idag har alla i hennes klass bytat skola så hon går med de som ska börja åttan, (hon skulle börja nian idag). Så fem vänner är rätt mycket.

Två första veckorna på gymnasiet, kom till en klass som totalt ignorerade min existens. Gjorde allt för att stanna kvar, men bytte till slut linje och klass så blev det bra, så det är ingenting som rör mig i ryggen. :-)

Hon kanske menade att det var 5 personer som inte mobbade henne/var taskiga?

0-8. Flyttade till min ort när jag började förskolan/nollan och vart utfryst redan då. Under nian bytte jag skola och fick känna hur det kändes att vara omtyckt och det var underbart. Börjar i en superklass i augusti nu till gymnasiet.

Jag hade ingen vän i högstadiet i min klass.  Dom brukade inte säga något direkt, utan hörde dom viska eller så låtsades dom om som jag inte fanns..hade en vän på skolan men hon var inte där så ofta så satt mest ensam under dom 3 åren. Lärarna orkade inte bry sig. utan sa jag fick skylla mig själv som inte prata med dom…

När jag började på gymnasiet fick jag vänner.  Men ska börja universitet till hösten och är livrädd för att bli utanför igen..

Har alltid känt mig utanför & ensam under hela min skoltid. Har väl haft någon närmare vän några enstaka ggr genom åren och i sexan hade jag några vänner, men de sket i mig sen så de var inte direkt äkta… Var utanför under hela högstadiet, ingen pratade med mig och låtsades inte om att jag fanns. 

Blev även kallad saker osv i mellanstadiet, kan jag tillägga. Nu har jag typ en eller två närmre vänner, men de är inga jag umgås med lika mycket längre så man kan väl säga att jag inte har någon som jag är med eller pratar med särskilt ofta…

Jag har gått på tre olika högstadieskolor eftersom jag blev mobbad på två av dem. För att göra en lång historia kort så fick mobbarna mig att bli knäckt. Jag fick panikångest och en depression tack vare stress och folk som inte var så scyssta mot mig. Men nu ska jag börja gymnasiet till hösten och jag ser det som en möjlighet att  "börja om" eller vad man ska kalla det. 

Jag skickar styrkekramar till alla som har varit eller är mobbade och ensamma <3

MVH 

Wheels (Sally)

Ända sedan ettan har jag varit mobbad/retad varenda dag, man hör tjejernas elaka kommentarer… Killarna som bara bråkar med en, kallar en fula saker… Personerna som sparkar då och då, buffar och retas… Personerna som svär till en… Om det inte skulle finnas djur skulle jag inte vela leva, de ger mig nytt hopp varje dag och tröstar mig om jag är ledsen… Ska börja i fyran nu om några dagar, hoppas det ska ändras… Under denna tid har jag haft en vän… Och plötsligt dissade hon mig…

Hmm, när jag kände mig mest ensam sa du.. Från förskolan till femman, det blir 6 år av ensamhet då…

1:an=inga vänner och retad, 2-4:an=mobbad, 5:an forever alone.. :/

Jag går i 8:an nu och är väldigt ensam… Har varit utstött sen 6:an för då så började jag i en ny skola. Det är självklart jobbigt att inte ha någon vän alls, jag har seriöst inte 1 enda vän. Sitter ofta själv i korridoren…

Jag har aldrig blivit mobbad. Folk kanske snackar skit om mig bakom min rygg, men det struntar jag i. Tror många gör det utan att ens tänka på det.

I 4:an-6:an mådde jag väldigt dåligt. Har aldrig haft några äkta vänner i varken skolan eller någon annanstans, men då hade jag inte ens några "låtsasvänner" alltså knappt någon att bara hänga med så att säga. Ville jag ha vänner? Absolut. Jag trivdes inte alls med min ensamhet. Men alla snobbiga, dryga tjejer i klassen var inte såna jag ville vara vän med. Så jag klagade inte.

Nu är det väl bättre. Men jag har fortfarande inga riktiga vänner. Min ena kompis dissar mig helt och försöker bli vän med de hon definierar som "coola." Min andra kompis (jag har två personer jag brukar vara med i skolan) hänger med de mest knäppa killarna jag träffat. Hon har förändrats en del, men känner att jag kan prata med henne om vissa känsliga saker. Hemligheter och sånt. Det är jag glad för.

Jag kände mig mest ensam i 4:an-6:an dock. Nu är jag inte lika ledsen och kan t.o.m tycka det är skönt att vara ensam ibland. Men det går upp och ner, vissa dagar går det bra och jag känner mig glad. Andra dagar vill jag bara försvinna från jordens yta.

Usch vad jobbigt :( Låter dock nästan lite konstigt att du blev hatad av nästan alla i tre olika skolor om jag förstått rätt? Du har nog haft väldigt otur med skolor i så fall?  Jag säger INTE att det är ditt fel, men det är väldigt ovanligt att börja hata någon för ingen andeledning alls. Du kanske kan fundera på om du beter dig provocerande? Jag hade en klasskamrat som jag verkligen,  verkligen försökte bli vän med för att hon var ensam,  (hon klagade alltid på att ingen ville vara med henne eller tyckte om henne) men när jag var med henne gjorde hon inget annat än att spela på sin mobil. Dessutom blev hon skitarg om man hade en annolunda åsikt än hon och började skrika att man var korkad, idiotisk osv.. Tillslut, efter flera månader, gav jag upp.  Det sorgligaste var ändå att hon seriöst ALDRIG fattade att hon själv drev bort människor från sig. Hon såg på sig själv som ett mobboffer. 

Jag har aldrig varit hatad (vad jag vet, bryr mig inte om vad andra tycker) och entigt mig är en enda bra vän det man behöver. Men jag har alltid kännt mig ensam.

I förskoleklassen hade alla nästan gått på dagis tillsammans och var redan vänner,  dessutom var jag sjuk i precip hela första året.  I ettan-tvåan fick jag tre vänner :) Två av dem är fortfarande mina bästa vänner!

I 7-8 var vi ett gäng på fem tjej kompisar :)

Jag flyttade i nian, och även om jag älskade min nya klass (så go stämning och alla var jättetrevliga) så fick jag ingen vän där direkt….

Nu går jag på online gymansium i tvåan och har ju inga nya vänner. (fast det känns som om jag kanske börjar bli vän med min systers kompis)  Så mina vänner från stället jag bodde förut och mina syskon är allt jag har! Jag kan känna mig lite ensam ibland, men jag vet att egentligen är jag inte det. Jag har ett par riktigt  nära vänner, även om jag bara kan träffa dem ett par gånger om året. 

Men snälla…. klaga inte om du har en vän! Det är allt som behövs. Finns så många, som är ensama på riktigt och inte har någon de kan lita på. jag tror faktiskt att nästan alla männsiskor känner sig ensamma. Och ibland kan man känna sig ännu mer ensam om man är med andra än om man är själv.