Annons:
Etikettmåste-skriva-av-mig
Läst 1273 ggr
MynonaE
11/5/14, 9:21 PM

(X) Depression, aptit, ätstörningar osv.

Detta kommer kanske bli ett långt inlägg men jag uppskattar verkligen om någon vill läsa och hjälpa mig ändå. 

Det är såhär att jag har alltid varit aktiv, frisk, haft mycket kompisar och generellt varit en glad och frisk tjej. Men förra året drabbades jag av en depression och det är inte gått över ännu. Har ingen diagnos men jag är 99,9 % säker på att det är en depression. När detta hände blev jag mycket inne, följde inte med mina kompisar ut, sluta med alla mina fritidsaktiviteter, började skolka, hade svårt att äta och sova osv. Började även bråka med min mamma fruktansvärt mycket, vi har gått från att ha en bra relation till att kanske inte ens säga ett ord till varandra på två-tre dagar trots att vi bor under samma tak. Jag har även ätstörningar men ligger på en normalvikt och fungerar helt okej fysiskt trots att jag har mycket jobbiga tankar. 

Nu till problemet. Mina föräldrar och speciellt mamma är väldigt oförstående med psykiska sjukdomar och de blundar för problemet totalt. I början när jag inte ville gå till skolan blev hon arg och sa att jag var misslyckad tragisk, hemsk, sorglig, pinsam och så vidare. Men nu orkar hon inte bry sig när jag inte kommer upp ur sängen. Ibland får hon ett utbrott och skriker att jag ska rycka upp mig och skaffa kompisar och röra på mig och äta som jag ska men hon verkar inte förstå att jag har kompisar, det är bara det att jag inte orkar träffa dem lika ofta och jag är med alla i skolan när jag är där, men när jag kommer hem är jag så utmattad att jag inte orkar träffa de igen sedan på fritiden. Hon förstår inte att jag vill äta men min aptit är borta och det är en ansträngning att ens gå upp och göra mat. Hon förstår inte att jag ångrar mig att jag slutade på fotboll och vill träna, men att jag inte klarar pressen från det.

Hon skyller på att jag mår dåligt därför att jag slutade träna, slutade äta och slutade träffa kompisar. Jag vet att det är tvärtom. Jag slutade träna, äta och träffa kompisar därför att jag mår dåligt. 

Jag vet att jag behöver hjälp med min depression och kanske få medicin så att jag börjar fungera igen. Och jag har berättat en gång att jag tror att jag har en depression. De blev väldigt besvikna och tyckte att jag var "tragisk" när jag sa det men ringde senare till BUP i den närmaste kommunen eftersom att vi inte har det här. På BUP sa de att vi skulle kontakta vårdcentralen och få en remiss dit först eftersom att när inte BUP finns på hemorten måste man göra så. Men saker är den att efter detta så ringde mina föräldrar aldrig vårdcentralen och det tar inte tag i det. 

Jag vet att jag borde göra det själv men jag tycker att det är jobbigt och skulle vilja att de gör det. Men jag vill inte tjata då de alltid blir arga på mig för att jag mår dåligt så jag skäms över att säga de till dem. Mamma säger till mig flera gånger om dagen "du ligger ju bara där", "kan du sluta skämma ut oss, du är så lat och misslyckad", "vad hände med dig? förut var du normal, nu är du bara tragisk,"  och "du är hemsk, sorglig, äcklig, ett misstag osv."

Detta gör att gör mår ännu sämre. Får faktiskt ont i hjärtat när de säger såhär till mig. Men jag vet inte vad jag ska göra? Ska jag be dem ringa till vårdcentralen ändå? Typ tvinga dem? För jag vill verkligen inte göra det själv, alla dessa elaka ord de har sagt till mig gör att jag skäms över att må dåligt så jag vill helst inte behöva ringa själv.

Hjälp mig snälla. Det skulle betyda så mycket, ni förstår inte ❤️

Annons:
Lia
11/5/14, 9:59 PM
#1

Det känns som att din mamma har större problem är du 🤔 Hoppas innerligt att du får hjälp på BUP, men även att någon hjälper henne att förstå! Det hon gör mot dig är fruktansvärt och hemskt! Styrkekramar!

MynonaE
11/5/14, 10:13 PM
#2

#1 Tack så himla mycket för stödet! Men för att få hjälp på BUP måste jag först få en remiss dit från vårdcentralen här där jag bor. Och jag antar att jag måste ringa dit men det känns väldigt jobbigt just nu. Vill väldigt gärna ha hjälp och när mina föräldrar ringde BUP blev jag otroligt lättad för att jag äntligen skulle få hjälp, men trots att BUP sa till dem att ringa vårdcentralen så gör dem inte det… Känns nästan omöjligt att ringa dit själv för jag skäms fruktansvärt mycket över det 😕

Lia
11/5/14, 10:19 PM
#3

#2 Prova med UMO! Om det finns en psykolog där kan denne sätta diagnos på dig. Om inte annat kanske de kan slussa dig vidare?

Det är inte lätt att må dåligt. Jag har varit djupt deprimerad i 5 års tid. Jag tycker inte heller om att ringa samtal, ofta gråter jag i telefonen. Men jag började på UMO och fick göra ett test för att se om det skulle kunna vara depression, sen fick jag med mig papperna till BUP. Dock kan det ju se annorlunda ut nu.

IceTee
11/5/14, 11:04 PM
#4

Gå till din kurator! Det går snabbast och hen kan hjälpa dig vidare

Medarbetare på Skor iFokus

MynonaE
11/5/14, 11:18 PM
#5

#3 Ja, jag har läst att man kan gå dit så det är väl ett alternativ även om det också känns jobbigt. Är det bäst att ringa eller bara sätta sig och vänta? Har varit där och skaffat p-piller en gång och då var det bara att gå dit men jag vet inte?

#4 Målet är ju att få en diagnos och helst även medicin då jag tror att det hjälper mest. Men även samtal och sånt vore ju bra. Men en kurator kan väl inte ge en diagnos? Vart tror du att hon skickar mig vidare om jag går dit? Alltså kommer hon att ge en remiss eller bara ge mig ett råd att gå någonstans? För om hon kan skicka en remiss är det ett alternativ att gå dit absolut.

Lia
11/5/14, 11:20 PM
#6

#5 Det bästa vore ju att ringa, men om det känns jobbigt så kan du nog gå dit bara och be om en tid :)

Annons:
ostbollen
11/6/14, 7:31 AM
#7

Jag skulle be mina föräldrar igen tror jag, men om det känns jobbigt kan du be någon annan anhörig att ringa? Har du testat att prata med någon i släkten om det? Om du nu har någon förstående släkting eller någon vän som du fortfarande håller kontakten med? Hoppas det löser sig, ge inte upp! ❤️

Upp till toppen
Annons: