Måste skriva av mig

(X) Dystra tankar

2014-12-24 03:07 #0 av: fladdy

Jag orkar inte mer. Min största rädsla är att sluta som min syster och det känns som att jag är på väg åt det hållet nu. Allt som händer är mitt fel, om nån startar ett bråk är det mitt fel, om ingen går ut med soporna är det mitt fel, om nån skriker är det mitt fel. Jag får hela tiden skulden för det mina småsyskon gör (och inte gör)  för att jag är störst.

Jag vill verkligen skada mig själv bara för att lindra den här fruktansvärda ångesten. Jag vill bara komma till en annan värld och bo med änglarna. Jag vill inte vara kvar här, jag vill ta med mig världens alla djur och fly någonstans. Åh, snälla snälla. 

År efter år blir allting bara sämre och medans alla är glada och lyckliga på jul och nyår sitter jag och gråter i min ensamhet. Jag vill bara ligga inne hela året och sova och aldrig vakna igen. Det känns som att jag faller djupare och djupare ner i ett mörkt, kallt och svart hål. Allting är förgäves, alla år av kämpande så orkar jag inte mer, ingen orkar mer. Det känns som att alla stöter bort mig, både min familj och mina vänner. Min bästis vet inte ens om mina sår på mina ben, jag skäms så fruktansvärt mycket. Hon är mitt allt och jag älskar henne så grymt mycket och jag är rädd att hon kommer hata mig när hon får se vad jag har ställt till med. 

Åh, vilken besvikelse jag är för alla. Jag vill bara må bra, att min familj ska må bra men jag drar bara ner dom med min besvikelse. Min syskon vågar inte säga vad dom tycker så jag får göra det år dom men inget blir bättre av att säga vad man tycker och tänker för det slutar bara i bråk och tjafs. Istället ska man sitta tyst och låtsas som att livet är underbart men det funkar inte så. Jag måste få säga det jag tycker annars exploderar jag, men öppnar jag ens truten så "gnäller" jag.

Min mamma jobbar inte ens men är borta hela dagarna, ibland också nätter. Sen skyller hon på att hon inte direkt sitter och fikar eller gör något annat trevligt. Nä, för det gör hon aldrig, hon gör aldrig något för sig själv och det blir inte mycket bättre av det. 

Jag ska inte skada mig mer, jag har lovat mamma, men hon gör det inte lättare av att ignorera mig och mina tankar. När spenderar hon ens tid med mig? Med någon av mina syskon? Hon har all tid i världen men är ändå upptagen jämt å ständig.

Så sjukt skönt att bara skriva av mig allt, jag hittar inte heller min dagbok så jag förmodar att någon har tagit den. 

Anmäl
2014-12-24 05:11 #1 av: [Quasadin]

Ta kontakt med någon, innan det är försent, BUP , UMO, BRIS, någon som du kan öppna dej för och lätta på den tyngd du har över dej.
Jag sitter lite i samma sits som du, så vill du får du hemskt gärna skriva till mig, om du känner att du vill skriva av dej ännu mera.

Men hursom, någon som kan hjälpa dej i första hand, självskadning ska aldrig gå överstyr, då kan det bli riktigt, riktigt farligt.
Du kan få anti deppresion som hjälper dej att må bättre, så vad du än gör, ta kontakt med någon psykolog t.e.x, sök hjälp innan allt går överstyr.

Anmäl
2014-12-24 10:45 #2 av: [EllenAlicia]

åh va jobbigt :( hoppas det går bra för dig i 2015! och sök hjälp som #1 pratat om

Anmäl
2014-12-24 11:23 #3 av: Halcyon

Usch så hemskt. Var stark och fortsätt kämpa, jag vet att det är svårt. Försök hitta en vuxen, en kompis eller kanske någon släkting och prata med. Världens styrkekram till dig och God Jul. 

Anmäl
2014-12-24 16:40 #4 av: Spenji

Hej! Jag skulle rekommendera dig att uppsöka um, där finns många förstående terapeuter som du kan tala med.
Det gjorde jag, satt en gång i veckan och bara pratade.
Ångesten och deppen släppte, vill också bara säga att om du mår dåligt så är det helt okej.
Man får må dåligt men det svåra är att säga, "nä nu behöver jag hjälp för att hantera mig själv" och sen uppsöka hjälp.
God jul, kära du, och lycka till!
MVH/ Spenji

Anmäl
2014-12-24 20:02 #5 av: fladdy

Hej, och tack för stödet! Jag kastade mina skadeverktyg för några veckor sen, sen dess har jag inte gjort illa mig själv och är väääldigt stolt över det! Även om dom tankarna kommer och går. 

Min kurator har fixat så jag ska få gå och prata med en terapeut någon gång i veckan. Men jag har sagt att jag vill göra det när läget är stabilt, dvs när jag har fått en kontaktfamilj. Så läget håller på att lösa sig fast jag känner ändå att allt är hopplöst då och då. Jag försöker blicka framåt när det blir jobbigt.

God jul!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.