Annons:
Etikettmåste-skriva-av-mig
Läst 605 ggr
Bluishfire
12/30/14, 10:43 PM

Håller på att gå itu (X)

Jag har försökt och vända och vrida på min situation nu sen jag tog studenten.
Sen 2012 har jag mått enormt dåligt fysiskt, illamående, smärta, trötthet och feber. Kortfattat, hade problem med maten och nu 2014 fick jag diagnosen IBS.  Utöver detta har jag även social fobi & panikångest, och alla triggar varandra ständigt.
Jag tog studenten 2013, blev arbetslös som alla andra men fick ett sommarjobb som senare ledde till timanställning. Jag är kvar på samma ställe men får kanske ett arbetstillfälle i månaden, max.  Måste ändå vara tillgänglig 24/7, vilket tär på mig.

Jag fyllde 20 iår och har fått enorm press hemifrån att spara och ta körkort. Eftersom jag inte fått mycket jobb med min utbildning så ville jag själv läsa upp extra kurser och läsa vidare (djursjukvård). Men pressen växte hemifrån att jag skulle flytta ut snabbast möjliga och det var inte godtagbart att chansa och faktiskt satsa på mina drömmar, för det skulle tydligen aldrig gå.

Istället så fick jag mellan allt som gav mig jobb direkt efter, inget annat. Allt som var säkra kort. Ganska självklart då tänkte jag, men för att orka plugga måste jag väl ha en vilja också?

Jag la mina tankar åt sidan och tog utbildningen min far ville. Min mor sa strikt nej, du kommer ångra dig. Men jag sökte, kom in. Blev intervjuad och kom in på en av 30 antagningsplatserna. Just då var jag glad, tänkte att det kanske var intressant ändå även om jag redan vid första ögonblicket sa NEJ, detta är ingenting för mig.
Men ger det mig jobb så får jag väl försöka, tänkte jag.

Nu har jag pluggat i snart fyra månader. Trodde att intresset skulle växa, trodde att det skulle gå ändå för hur lätt är det egentligen att få jobb? Juste..
Somnar på lektionerna trots att jag någonstans ändå vill lära mig, får sedan svårt att plugga in flera kompendier 100+ sidor till varje tenta och grupparbete på det.
Jag kan fånga mig själv mitt under antecknandet och undra vad tusan jag har där att göra.

På senaste har jag känt mig deppig, orklös och jag som har fått en kronisk diagnos har ju ändå inte mycket ork. Vet inte om det är mina IBS spöken eller om jag faktiskt har gått in i ännu en svacka. Allting går liksom ihop i varandra. Smärtan, febern, illamåendet och den ständiga "snälla låt mig bara sova, jag orkar inte mer!" känslan.

Jag kommer aldrig göra något dumt, det är inte det. Men orken är slut nu.
Jag har ständigt sagt att jag är en stark människa, men nu dunkar jag huvudet i väggen och vill bara någonstans långt härifrån.
Vill bara hoppa av men hur ska jag då lösa alla krav och all press? Ugh..

Annons:
[VampireGirlElvira]1
12/31/14, 8:55 AM
#1

Det är bara att ta en dag i taget. Hela min värld rasade samman när jag fick veta att jag har Crohnes (fick veta det sedan mars i år, och nu med IBS, fick veta det för två månader sedan.) Jag har haft magont sedan när jag var 15 år. Men det är bara att försöka att ta det lugnt med utbildning och allt. (Jag vet att det är ett måste, men att ta hand om din kropp går alltid först.) Jag har nyss fyllt 28 och vet du vars jag fyllde min födelsedag? Jo, på akuten. Känns pissigt för att jag, min man och min svärfar var ute och åt en god middag på en restaurang, och så fick jag världens j***a krampattack i magen, så jag fick åka upp till akuten och spendera min födelsedag där. Man kan inte planera allt som man har planerat. (Känns jobbigt det vet jag.) Och min man och min svärfar har planerat det sedan en månad tillbaka att vi skulle fara till en finrestaurang och sedan gå och bowla, men det blev aldrig så. Så mitt råd till dig är att ta det lugnt och ta en dag i taget även om man vill göra det man helst vill göra. För mig så har det som jag vill göra, det har raserat för mig. Kan knappt gå ut på en snabb promenad någon längre. :( Men men…. Man kan inte göra så mycket åt det förutom att ta medicinerna och att ta Remicaden.

Upp till toppen
Annons: