Annons:
Etikettkänsliga-rummet
Läst 1247 ggr
Tokyo
2015-02-27 19:21

Smått deprimerad

Vet inte vad det är med mig, har aldrig känt mig så hopplös förut. Jag har väl mina anledningar, det är dock inget jag vill berätta om just nu, men egentligen är det nog inte anledningen att jag känner mig såhär. Det gör det ju såklart värre, men jag tror inte att det är den största anledningen till att allt började så att säga.

Jag tror att detta började någon gång vid jullovet. Jag åkte till London då, och don't get me wrong, jag älskar att resa, men av någon anledning "njöt" jag inte av resan så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag brukar också älska att hälsa på min syster, särskilt då det finns ett badhus där som vi alltid åker till, men samma sak där. Jag tycker knappt att det är kul längre. Att vara med kompisar, kanske ha en sleepover, tycker jag inte heller är så jätteroligt längre. Jag tänker mig typ att det ska bli kul, men när jag väl är där (eller när kompisen är hos mig) vill jag mest därifrån. Vill vara ensam. Dessutom är jag verkligen en sådan som ÄLSKAR julafton och knappt kan sova dagen innan för att jag är så exalterad, men jag längtade inte ett dugg till julen 2014. När dagen väl kom tyckte jag inte att det var roligt. Jag förväntade mig ju att det skulle vara lika roligt och spännande som alla andra år, men av någon anledning var allting bara "meh". Det var ju inte direkt tråkigt heller, det var ju aningen roligare än alla andra dar, men med tanke på att alla andra dagar känns gråa och sjukt tråkiga var det inte en superdag som det brukar vara.

Jag gör verkligen ingenting om dagarna, nu har jag sportlov och det enda jag har gjort är att ligga i sängen och typ tycka synd om mig själv, iallafall dom senaste dagarna. Det enda jag har gjort förutom det är att hälsa på min syster som jag nämnde tidigare, men som sagt tyckte jag knappt att det var roligt. Jag är bara uttråkad och trött hela tiden. Har verkligen aldrig energi till nåt. 

Det här betyder dock inte att jag inte skrattar och har roligt ibland, t.ex i skolan med mina hilarious friendos, men för det mesta är jag inte glad på riktigt. Bara för att jag skrattar åt något, kanske till och med skrattar hysteriskt, betyder det inte att jag är glad overall. Min humor är bara så bra, haha.

Men allt känns bara tråkigt och jobbigt, minns inte senaste gången jag kände mig pigg och glad helt ärligt. Och nu är det ju den här andra grejen jag inte vill berätta om som bara försämrar allting, tro förresten inte att det bara är en liten skitgrej, det är seriöst och jag orkar typ inte mer av den här skiten. Sen vet jag inte om det har något med saken att göra, men jag har gått upp i vikt till synes utan anledning under den eller de senaste veckorna. Jag väger ungefär 55 kilo just nu, vägde mig alldeles nyss. Min "normala vikt" (eller stabila vikt eller vad man ska säga, den jag vanligtvis ligger på) är runt 51-52 kilo, beroende på när på dagen jag väger mig osv. Senast igår (eller om det var i förrgår) vägde jag hela 57 kilo. Har aldrig vägt så mycket tidigare.

Vill också tillägga att förutom den här saken jag inte vill berätta har jag egentligen ingenting att vara såhär ledsen och nere för. Det är väl det som är grejen, det är ju svårt att göra någonting åt det när jag inte ens vet varför jag mår såhär. Har ingen bra anledning.

Känner att jag behöver någon att prata med, kanske någon som känner likadant.

Annons:
Hoseok
2015-02-27 19:39
#1

Jag ser bara två saker när jag läser igenom ditt inlägg:

Puberteten & Mänskligt. Det du beskriver, är något som vi flesta gått igenom när vi växt upp. Du berättar att du inte längre "längtar" till saker som du gjorde när du var yngre, typ julafton. Detta är något som jag kan realatera till oerhört starkt, och jag var själv ledsen över det ett tag. Men sen gjorde jag någonting av det. Jag gjorde julen till något annat, något som fick mig att må bättre. 

Jag vill att du ska tro på mig när jag säger att det du upplever är fullt normalt och något som nästan ALLA människor går igenom när de växer upp. Det känns skit under tiden det sker, och det kommer ske ett bra tag till och kanske resten av ditt liv, men sakerna man "växer ifrån" blir istället till minnen man kan lagra och må bra av i Framtiden. 

Men jag vill ändå tillägga att vissa av sakerna du skriver är symptom på att du kan ha en lätt form utav depression, precis som du själv säger. Har du testat att gå och prata med någon regelbundet, t.ex. en kurator på skolan eller ungdomsmottagningen?

Sen är det ju ibland bara skönt att skriva av dig, som du gjort nu.

Tokyo
2015-02-27 19:52
#2

#1 Jo, jag förstår att det är vanligt och att mycket av det har med puberteten att göra, tänker främst på att jag är trött hela tiden.

Jag har inte pratat med någon, och ja, det är verkligen skönt att bara skriva ner allt som finns i tankarna men som man aldrig riktigt får ur sig. Lite som ett alternativ till att prata med någon och få tröst, vilket jag kan tycka är jobbigt.

Hoseok
2015-02-27 19:54
#3

Ge det en chans att prata med professionell någon i verkligheten! De flesta är skeptiska till det, men vissa som ger det en chans tycker det hjälper.

hannaj98
2015-02-27 19:55
#4

Jag vet hur det är. Jag har haft depression ganska länge men känner äntligen att det verkar vara på bättringsvägen även om jag fortfarande har dagar då det känns sämre igen. Det är vanligt att man inte riktigt vet varför man känner som man gör. 

Med största sannolikhet så är det bara en kort fas, och på samma sätt som du inte vet exakt när och varför den kom, så kommer det antagligen försvinna. 

Även om jag vet att man hatar att höra det när man mår så, så måste jag bara säga. Även om det suger och känns jobbigt att gå ut och göra saker så är det det man måste göra. Försök göra sånt du brukar tycka om. I alla fall kortare stunder. Det är viktigt att inte "fastna" hemma i sängen, även om det känns bra för tillfället så gör det de bara värre i längden. Men jag vet att det är jobbigt. 

Skriv till mig i privat meddelande om du vill prata!

Tokyo
2015-02-27 19:59
#5

#4 Tack för tipsen, ska definitivt höra av mig om eller när jag känner för det.

[Jennifer_W]
2015-03-01 20:24
#6

Jag mår lika dant som dig. Har du kik eller nåt? Vi kandke kan prata. Jag behöver verkligen prata med någon som könner lika dant och som jag inte känner.

Annons:
Tokyo
2015-03-01 22:03
#7

#6 Har inte kik tyvärr, eller kommer snarare inte ihåg lösenordet haha. Slutade nämligen använda kik för typ ett år sedan.

Tokyo
2015-05-03 22:42
#8

Känner fortfarande såhär. Vet inte vad jag ska göra helt ärligt, är så jävla trött hela tiden. Ursäkta svordomen. 

Jag har tänkt på det och har kommit fram till att det har varit såhär lite längre än jag först trodde. Sen någon gång i november skulle jag gissa, kanske till och med tidigare. Drygt ett halvår alltså. Borde det inte "gå över" nu? Även fast jag vet att möjligheten att det inte bara har med puberteten att göra och det faktiskt är något lite mer allvarligt, som nån typ av depression, finns, så kan jag inte ta det seriöst. Antar att det är på grund av att jag inte har någon bra anledning att känna såhär, vad har jag för skäl till att helt plötsligt gå och bli deprimerad? Det kan ju inte bara hända tänker jag, helt utan orsak. Men jo. (Nu låter det som att jag bara antar att jag är deprimerad för att jag är "lite ledsen", vissa kanske kommer tycka att jag är dum som tror att jag är deprimerad när jag inte vet hur det faktiskt är att vara det, men så är det inte. Jag vet inte vad jag tror faktiskt, men jag antar att det finns olika grader av depression också, så bara för att vissa har det värre är det ju inte helt omöjligt.)

Någon som bara har några allmänna tips om hur man blir lite mer energisk och glad? Tvivlar på att det finns någonting som helt mirakulöst kommer göra mig "som jag var förut" igen, men det måste väl finnas något att göra som får mig att må lite bättre? Det är så irriterande att inte veta vad jag behöver ändra för att bli glad, jag vet ju, som jag har sagt tusen gånger, inte vad som orsakar detta.

Moalinn
2015-05-04 01:48
#9

Känner igen mig och har varit sån i ungefär 6 år nu. Går det över? Jag vet inte men jag har istället lärt mig att leva med det. Nej, jag har inte samma energi och glädje till att göra saker längre men jag har hittat de saker jag tycker är roligt, något som jag kan längta till och något som gör att jag går upp på dagarna.

Jag tror det viktigaste är att man inte bara sitter och hoppas på en förbättring men också att man inte stretar emot utan försöker istället bygga upp något nytt utifrån den situation man befinner sig i. Man måste inte ha en anledning till att må dåligt eller vara lite nere, ibland har man bara en period då man har ett svart moln som hänger över sig och så är det bara. Istället för att fundera på varför man mår som man mår så tror jag man istället behöver fundera på " vad kan jag göra för att må bättre". Vad gör dig glad? Vad har du för intressen? Tänk på de små sakerna i livet. Allt kan kännas pisstråkigt just nu så försök att hitta något som du kanske inte brukar göra men ändå tycker är kul och gärna hade velat göra lite oftaste, eller något i den stilen. Sen handlar det om att göra det också. För varje gång man pushar sig själv att faktiskt göra något så är det ett steg till att ha kontroll över det svarta molnet.

Vet inte om det hjälpte dig något eller om våra situationer ens är lika men jag hoppas att du hittar viljan och orken till att bli lite piggare och lite gladare!

Sajtvärd för Naturfoto & Musik
Medarbetare på Djurfoto

Halvdansken
2015-05-04 12:19
#10

Trötthet på vintern beror ofta på D-vitaminbrist. Prova med det, finns på Apoteket och hälsokosten. Jag tar året runt.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Luisa
2015-05-06 22:51
#11

Som #10 skrev så kan trötthet bero på D-vitaminbrist men även brist på andra vitaminer och mineraler. Kanske är värt att kolla dina blodvärden? Med tanke på att du skrev trötthet och viktuppgång så kan det vara bra att kolla så du inte har underfunktion av sköldkörteln (vilket också kan ge depression)

Upp till toppen
Annons: