Annons:
Etikettkropp-och-själ
Läst 1735 ggr
Onslow
2015-03-12 20:31

(X) Varför ljuger jag alltid?!

Det här kan bli långt, men jag ska försöka hålla mig kortfattigt. X:et i rubriken är eftersom det står om lite otrevliga saker och sådär.

Jag är en helt vanlig tjej på snart 17 som ljuger om i princip alla småsaker. Ingenting stort och viktigt såklart - men det kommer alltid fram en massa små lögner som jag knappt ens märker när jag säger dem. Det håller på att göra mig helt knäpp. Kan lova att jag är helt ärlig i det här inlägget, dock. 

Jag har genom hela mitt liv varit väldigt ensam och deprimerad. Min bror har både grov ADHD och grov Aspbergers vilket gjort att han dels under min uppväxt krävt all uppmärksamhet från våra föräldrar, och dessutom att han kan få riktiga utbrott och slå mig och hotas. Redan från när jag var liten var jag riktigt krävande, på dagis klängde jag på dagisfröknarna och skulle styra och ställa hemma och där, det spelade ingen roll, jag ville alltid bli sedd och alltid bestämma. Gissar att det kommer från min bror. 

När jag började skolan hatade de andra barnen mig för att jag alltid rättade dem och alltid ville vara bäst på allting. Blev mobbad av en kille i klassen och hans gäng, de kallade mig fula saker och retades och spottade på mig, men jag stod på mig även om jag mådde väldigt dåligt.

När jag började i fyran kände jag mig alltid utanför och som att jag aldrig förstod de andra barnen. Blev diagnosticerad med Aspbergers, men kände aldrig att den passade mig - fick senare, mot sjuan där, veta att diagnosen var helt fel och att "social ångest" passade betydligt bättre in på beteendena jag hade. 

Jag var fortfarande krävande och behövde konstant bestämma och styra allting, så barnen i klassen tyckte illa om mig då. De tyckte jag var dryg och elak.

Och det var då jag började skada mig själv och deppade ner mig totalt. Det fortsatte ett par år, och i åttan och nian pluggade jag hemifrån då jag mådde så dåligt att jag inte orkade annat. Under den tiden var jag ofta självmordsbenägen i perioder. 

I slutet av åttan träffade jag ett gäng vänner - några barndomsvänner till mig som gick i samma skola hade ett gäng tighta vänner. De gillade mig och vi blev close. Träffade en kille i gänget, och vi blev nära vänner mot mitten av nian, alltså i början av 2014, och han spelade mig totalt och jag blev jättekär och han ville bara ha mig så han kunde förlora oskulden vilket aldrig blev av. Efter att han och jag "gjort slut" blev det en galet stel stämning i gänget. 

När jag började gymnasiet kände jag att det var dags att starta om och jag träffade en ny kille som jag är tillsammans med nu (snart ett halvår tillsammans nu!) och stressen + att alla andra i klassen gjorde det gjorde att jag började röka. Mina gamla vänner hatade mig för det och gjorde allvarligt en 180 på en vecka och slutade prata med mig över huvudtaget och behandlade mig som luft även när jag pratade med dem face to face. Otroligt omoget. 

Fick nya vänner, superhärliga vänner som jag verkligen kan vara mig själv med. Jag känner verkligen att jag kan vara det - högljudd och glad och kaxig. Problemet är att jag ljuger om allt. Jag driver inte, alla småsaker ljuger jag om. Och inte till det bättre.

Jag säger att jag har legat på sjukhus för min depression, vilket inte stämmer då jag totalt vägrat sjukhus även om jag blivit erbjuden att bli inlagd, eftersom jag egentligen skäms. Jag säger att jag festat en massa, vilket är bullshit då jag fick smaka min första alkohol för bara några månader sen och aldrig varit på en riktig fest, bara chillkrök på nyår och tjejkvällar då vi delar en flaska vodka. Jag säger att jag rökt sen jag var 14, vilket också är bullshit. Jag säger att mina mobbare slog mig, vilket också inte är sant då de alltid bara varit på mig med ord och spott och ibland knuffar in i väggar och skåp, eller så jag ramlat. Jag kallar killen som jag strulade med ett par gånger för min "gamla pojkvän". 

Jag har inte berättat om panikattackerna som hindrar mitt liv, eller om att jag spenderat de senaste åren med att skada mig själv, vilket jag nu bytt ut mot rökningen. Jag har nämnt min anorexi, men inte att den triggas av siffror och kalorier och hur sjuk jag brukade vara i hemlighet. Jag berättar inte något sånt. Jag målar bara upp en bild av mig själv för att passa in. 

Jag berättar samma saker till min pojkvän, som är den närmsta jag har - och det har gått så långt att jag själv nästan tror på det jag säger. Jag vill inte vara såhär, men jag vet inte hur man backar nu - mina vänner och jag känner inte varandra väl nog för att bara kunna glömma nått sånt här, och min pojkvän kommer lämna mig eftersom vi har kommit överrens om att aldrig ljuga för varandra…

Hjälp. Snälla. Jag vet inte vad jag ska göra åt det här. Jag gissar att lögnerna kommer för att jag vill passa in och samtidigt skydda mig själv, och även om de är rätt harmlösa ligger de konstant och gnager. 

Hatar det här. Någon som varit i en liknande situation?

Vänliga Hälsningar Lina

Poesiblogg - Tumblr

Annons:
Aristarcos
2015-03-12 20:48
#1

Kanske dags att träffa en kurator eller psykolog…. och få rätsida på ditt liv. Du kommer få svårt i arbetslivet om du inte byter väg, för när lögnerna upptäcks, så kommer folk ha svårt att lita på det du säger. 

Du gör det säkert för att få samma uppmärksamhet som din bror fått. Men det är inte rätt varken emot dig själv eller dina vänner.

Nelley
2015-03-12 21:18
#2

Du kanske har mytomani?🌈 http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Mytomani

IceTee
2015-03-12 22:44
#3

Det känns som att du inte trivs med vem du egentligen är och kännes att du måste låtsas vara någon annan, och gör det omedvetet! Jag tror som #1 att det vore bra att prata med någon

Medarbetare på Skor iFokus

Wellcraft
2015-03-12 22:44
#4

Jag tycker inte det låter som mytomani.

Snarare låter det som du behöver mycket bekfräftelse och inte är tillfreds med dig själv, det kan ha att göra med att dina föräldrar tydligen satte din bror i fokus under din uppväxt, men också din tidigare situation vad gäller det sociala.

Du måste prata med någon vettig vuxen som lyssnar, förstår och som du kommer överens med, därifrån kan hen hjälpa dig med en lösning.
Att du inte kommer "fungera i arbetslivet" ska du strunta i, arbetslivet är inte det viktigaste-  utan ditt liv öht är viktigt just nu, då du är så ung så ska du försöka lösa problemet & ta en dag i taget, inte oroa dig över kommande arbete.
Du sätter din tillit på spel, vilket du absolut inte kan rå för.
Sök upp ett proffs som är villig att hjälpa dig, BUP & UM har en del vettiga psykologer.
Vill du inte gå och prata med någon så har BRIS en chat öppen vissa tider.

Lycka till

Häst, Vardag & Hund
nouw.com/WallHund

Upp till toppen
Annons: