Måste skriva av mig

Gråta inför andra

2015-04-07 22:43 #0 av: Foooer

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva nu, eller varför ja skriver detta här. Jag måste bara få skriva ut lite..

Jag gråter inte inför andra, inte inför mina närmsta kompisar och inte framför mina föräldrar. Även fast jag känner hur tårarna bränner i ögonen så låter jag verkligen inte mig själv gråta. Egentligen vet jag inte varför. 
Jag är inte en sån person som ofta börjar gråta, jag gråter mest när det blir för mycket med allt eller som nu, när någon som jag älskat går bort. 

Min häst avlivades, idag. Inför mina vänner och föräldrar har jag under hela dagen varit helt som vanligt, oavsett om jag känner hur jag bara vill bryta ihop i bussen, när jag är med familj och i skolan. Jag och min mamma var igår, sent på kvällen och hälsade på vår häst, för sista gången. På vägen hem började min mamma gråta medans jag låtsades som inget. Hon frågade om jag inte var ledsen och jo, självklart var jag det. Men jag kan inte kan gråta inför andra, vilket dem nog inte om. Jag gråter i mitt rum, i duschen och alla stunder jag är själv. Det kanske är skönt att ha någon att gråta med, som förstår allt. Men jag vet inte riktigt hur det känns eller vad jag hade tyckt om det eftersom jag inte gråtit inför någon sen jag var ungefär åtta år(nu femton år) men gillade det inte ens då.  Dock med ett undantag, under en begravning. Jag försökte så gott som möjligt men jag kunde verkligen inte hålla undan tårarna. Det var den värsta känslan, mina föräldrar satt bredvid och med massor annat folk bredvid. Jag kände mig så genomskinlig och ynklig.

Jag kan tycka det är skönt att bara kunna hålla tårarna inom sig och sedan släppa ut ensam, men samtidigt vill jag kunna visa att jag faktiskt är jätte ledsen över vår häst och att jag bryr mig. Känner mig alltid väldig känslokall i situationer jag ¨borde¨ gråta i, som jag vill gråta i, men ändå inte gör det för att jag inte gråter inför folk. 

Jag skulle vilja ha kvar spärren mot tårarna i vissa situationer, men vid tex sorg måste jag ändå kunna visa känslor för iallafall min familj. Det är så sjukt jobbigt att behöva se ut helt som vanligt när känslorna skriker inuti. Just nu tror väl mina föräldrar att jag inte alls är ledsen över vår häst när jag egentligen fått hålla mig hela dagen för att visa det, men i ensamhet skakar i tårar. Jag vet inte hur jag bete mig vid sorg, utan att behöva visa mina känslor...

Anmäl
2015-04-07 23:04 #1 av: Scorpio97

Jag är lika, även om jag inte är lika bra på att hålla in gråten. Jag gråter ganska lätt, men hatar egentligen att gråta inför andra människor. Jag vet att jag i många situationer säkert har blivit uppfattad som känslokall för att jag inte grät eller inte visade något speciellt. Jag grät exempelvis inte när min mormor hade dött, och jag vet att min mamma tyckte det var väldigt märkligt. Däremot grät jag när min pappa gick bort, av den enkla anledningen att det inte gick att hålla inne. Men kan jag välja så gråter jag hellre när jag är ensam. För min del är det för att jag inte gillar när folk tycker synd om mig och det är något jag är medveten om.

Men det beror ju på hur det är för dig. Vill du egentligen gråta, men är orolig för hur du kommer känna dig? För det är ju inte bra om du håller inne gråten bara för att du känner dig genomskinlig och ynklig annars, det är trots allt med familj och vänner man "ska" dela känslor, både lycka och sorg. Och det är inget ynkligt eller fel med visa sin sorg. Att aldrig visa sina känslor kan bli väldigt jobbigt i längden. I den situationen kan det vara en idé att prata med en kurator/psykolog, och prata om sina känslor. Min kurator är faktiskt den ende som jag kunnat gråta inför utan att vilja dölja det. 
Däremot om du känner dig mest nöjd med att inte gråta inför andra människor, ska du såklart inte göra det. Min familj vet att jag har svårt att visa känslor, så dom förstår att jag kan vara ledsen fast jag inte visar det lika tydligt som vissa andra. Du kanske ska försöka förklara det för din familj och vänner? 

Jag beklagar sorgen. Det är väldigt jobbigt att förlora någon man älskar.

//Jessie

Anmäl
2015-04-08 08:12 #2 av: Kaninernasbästa

Jag har att jag gråter helatiden! Det är jättejobbigt. För att jag hade 2-4 fel på mattediagnosen storgrät jag så min lärare snackade med mig efter lektionen, grät för jag saknade min kanin, och det har inte bara hänt en gång, för att jag inte hade en miniräknare... Jag vill kunna dölja det mer, men det går bara inte

Styrkekramar

Anmäl
2015-04-08 13:20 #3 av: Foooer

#1 Tack så mycket! Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag tycker det är så svårt att gråta inför andra. Men jag har svårt att visa känslor för andra överhuvudtaget. Jag kan tycka det är jobbigt ibland när jag fyller år eller på julafton när jag får paket bara för jag inte vet hur jag ska visa att jag blir jätte glad och att jag är jätte tacksam. Jag vill inte att folk ska uppfatta mig fel, att visa glädje kanske känns så självklart för alla men för mig blir allt fel. Det känns som jag måste tänka ut hur jag ska reagera när jag ser presenten under tiden jag öppnar det. Iallafall så beror det nog på det, att jag inte vill att folk ska tro att jag inte är tacksam, eller att jag gråter för allt. Det är ju egentligen inget konstigt med tårar men för mig känns det bara fel. Jag vill inte gråta när någon ser mig. Men i sånna situationer där jag kanske ''borde'' gråta känns det nästan fel att jag inte göra det. Jag vill inte gråta när de är där, men jag vill gråta bara för jag borde göra det. Men jag är som dig skulle jag tro, ända gången jag gråter öppet är när jag helt enkelt inte kan hålla inne det, som under begravningen. Jag försökte göra allt för att inte gråta, men ändå gjorde jag det. 

Jag gråter inte så ofta heller, bara om det hänt något stort eller om det blivit för mycket små saker. Eftersom jag alltid bara gråter i ensamhet blir det inte så att jag gråter för allt, utan håller ut tills bägaren rinner över. Mina kompisar säger ibland att de nog aldrig har sett mig gråta, så jag antar att jag med årens gång blivit ganska bra på att hålla känslor inuti mig. Men jag har aldrig varit en person som vill visa känslorna, så det har bara fortsatt under alla år.

Jag vill nog bara allt ska bli rätt, inte vara för ledsen, men inte för normal. Sen vill jag inte att någon ska tycka synd om mig när jag är ledsen. Tycker någon synd om mig så blir det för mycket känslor. Jag tror helt enkelt att jag vill undvika att visa och uttrycka mina känslor, och jag vill egentligen helst inte prata om någon annans känslor heller. Det är för svårt. Jag vet inte vad jag borde säga eller göra i situationer där mycket känslor finns. Därför håller jag mig nog borta från det, tyvärr eller inte tyvärr vet jag inte, men för mig känns det nog ändå bäst att gråta ut i ensamhet.

#2 Ja, det är nog svårt i båda situationerna! Man vill ju inte värka vara känslokall, men man vill kanske inte gråta hela tiden. Jag tycker detta är supersvårt och vet inte själv vilken av ''typerna'' jag egentligen skulle vilja vara, men man är nog ändå den typen som passar bäst in på sin personlighet! Tack så mycket och kram!

Anmäl
2015-04-08 13:44 #4 av: Scorpio97

#3 Jag har också väldigt svårt för jul och födelsedagar. Jag brukar medvetet överdriva lite. Sen vet min familj som sagt om att jag har svårt att visa känslor, och dom förstår att jag är glad även om jag inte kan visa det. Däremot har jag inga problem att prata om andras känslor, tvärtom brukar jag få höra att jag är en väldigt bra lyssnare. Ska man prata om andras känslor kan jag liksom skapa en distans till det och se på det mer teoretiskt eller vetenskapligt.
Men jag har väldigt svårt att veta hur jag ska trösta andra. När min mormor dog, så var min mamma och syster väldigt ledsna (jag hade dock ingen nära relation med min mormor). Och att hantera deras känslor var faktiskt mycket svårare för mig än vad det var att hantera mormors död. Jag ville trösta, vara där och hjälpa, men jag visste inte hur. Jag vill ju helst vara ensam med min sorg, och då blir det väldigt svårt att hjälpa någon som vill ha stöd när dom sörjer. 

Men det är naturligtvis inget fel med att inte gråta. Vi är helt enkelt olika. Vissa gråter för allt och ingenting och har inga problem med att visa det. Andra gråter aldrig, eller bara i ensamhet. Precis som att vissa föredrar choklad och andra lakrits. Det är inget fel med något av det. 

Men om man känner att man blir missförstådd, att personer nära en tror att man inte är glad/ledsen bara för att man inte visar det, så kan man behöva prata om det. Har man då svårt att prata om känslor, så kanske det vore en idé att skriva ett brev där du förklarar? Att berätta om mina känslor är i alla fall lättare för mig om jag får skriva istället för att prata. Då kan du berätta att du inte vill visa känslor/gråta bland människor, men att det inte betyder att du inte är ledsen. Precis som du förklarade det för oss på det här forumet. 

//Jessie

Anmäl
2015-04-08 18:42 #5 av: Foooer

#4 Tack så jätte mycket för tipsen, jag ska försöka testa det så gott det går! Mina närmsta vänner vet om att jag har svårt med presenter eftersom jag sagt det när jag känt att det varit jobbig. Sen tror jag även att mina föräldrar mer eller mindre listat ut att jag iallafall inte vill gråta framför dem eller framför några andra. 

Jag kan prata om andras känslor till viss del. Mina vänner har sagt att de tycker jag är en bra lyssnare. I min personlighet är jag ganska lugn så jag tror att det är det som gör att de tycker så! Men är det någon som gråter blir allt fel. Jag vet inte hur jag ska bete mig, vad jag ska göra eller vad jag ska säga om jag ska trösta någon. Det är så sjukt jobbigt för mig att se någon av mina vänner eller någon i min familj gråta, och jag inte kan trösta de på något bra sätt. Dem vet iallafall om att jag alltid finns där om de vill prata, och att jag försöker så gott jag kan. 

Men jag antar att jag får träna lite på det, jag vill ändå att de känner att jag verkligen försöker hjälpa de även fast det kanske inte går så jätte bra. Dock tror jag att jag alltid kommer vara en person som inte vill prata om sina egna känslor och som alltid försöker dölja tårar. Men jag tror det hör in i min personlighet. Jag vill inte få för mycket uppmärksamhet, lagom är lagom helt enkelt! ;) 

Anmäl
2015-04-08 21:00 #6 av: [Lindis123]

Jag har också svårt att gråta inför folk, mina vänner
brukade förut typ försöka få mig att gråta, dom trodde inte jag kunde gråta elr nåt. Tur att dom har slutat med det nu. Jag gråter inte för jag känner mig väldigt svag, och sen hatar jag när folk är medlidsamma..!

Anmäl
2015-04-08 22:06 #7 av: Foooer

#6 Ja, det är nog väldigt många som känner igen sig i detta skulle jag tro! Jag kan nog hålla med i det, en av grejerna varför jag inte gråter framför folk är att det känns som jag är svag. Som att jag gråter för allt och att jag bara gråter för att folk ska tycka synd om mig. Nu gråter jag ju inte inför folk men när jag verkligen inte lyckats hålla inne tårarna på tex. begravningar så vill jag inte att någon ska komma och tycka synd om mig. Skulle jag nu gråta skulle jag helst bara springa därifrån eller bli helt genomskinlig så ingen ser mig, att blir tröstad eller trösta är nog inget för mig.. ;)

Anmäl
2015-04-09 11:16 #8 av: [Horse24]

Jag kan inte heller gråta inför andra. När jag var lite yngre så var det väldigt lätt. Jag var en sån där unge som gråter över allt haha X).

Om jag är ledsen nu så stänger jag in mig på mitt rum och bara släpper ut allt. Det känns bäst så, men jag kan även känna mig väldigt ensam då. Som att jag vill ha tröst av någon. Inte bara sitt för mig själv och böla. Oftast vill jag dock sitta själv.

På skolavslutningen i 6:an så grät alla. Lärare, elever, till och med några föräldrar. Det var sista gången vi skulle ha ett sånt underbart arbetslag, såna bra lärare. Folk frågade varför jag inte grät. Men jag kunde bara inte. Jag var rädd att jag då skulle stå där och störtböla, medans alla andra bara snyftar lite. Det blev inga tårar där inte.

Sen har jag haft väldigt svårt att lita på folk sen typ vintern förra året. Har berättat en massa grejer om mig själv, som jag ångrar oerhört mycket. Känner mig inte säker någonstans. Jag har bara två IRL vänner. Två. Och de är inte mycket till vänner. Den ena hänger med de knäppaste killarna i klassen, den andra har dissat mig helt och hänger med "de coola." Det var så hon kallade dem i alla fall.

Jag skulle vilja få tröst av någon, men jag har inte hittat denna någon ännu.

Ledsen för värsta långa texten X).

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.