Nä nu måste jag skriva av mig lite, vill inte ha en massa uppmärksamhet eller kommentarer där det står "Du klarar det, fortsätt kämpa!" "Stay strong" "Du är vacker precis som du är!".Nä jag vill bara ha nån som lyssnar, lite som Momo från "Momo eller kampen om tiden" om ni nån gång läst den… 

Jo asså, jag vill inte längre gå förbi en spegel eller kliva upp på en våg, jag menar hur kan man vara så jävla fet och ful och äcklig? Blickarna i korridoren känns som knivhugg i låren. Har aldrig varit den där söta, snälla tjejen som alla älskar, nej jag har alltid varit den där som går sin egen väg och har sin egen stil och står upp för vad man tror på och gillar. 

Men när jag började sjuan förändrades allt, blev mobbad och deppig, började skada mig själv och gråta när ingen hörde. Alla trodde att allt var som vanligt, ända tills jag överdoserade och hamnade på akuten sen psyket och hela skolan fick reda på det. 

Jag vägrade gå tillbaks så jag bytte skola och gick där lite av och till i nån månad, men sen åkte jag in på ett psyk tre timmar bort pga självmordstankar, var där i två veckor och sen hemma på permission och åkte in  igen pga en överdos. Då skrev de ut mig. 

Jag  blev osäker och hade ingen att prata med, när jag var inlagd så hade jag en äldre kille som jag kunde prata om allt om, sen åkte han hem och jag blev deppig som fan och kort efter det var det som jag åkte hem på permission. Efter att de vägrade lägga in mig igen var jag hemma i nån vecka och sen åkte jag tillbaks till skolan efter min "lunginflamation". 

Går nu på antidepp som är nån jävla bullshit, fuck my life liksom. Sätter på ett jävla fake smile, så länge jag ler märker de inte skriket i mina ögon, så länge de inte kan se mina sår stör det dem inte. Så länge de  inte kan se problemet är det enklare att bara låtsas att det inte finns.

Allt jag säger är som tomma ord, de har ingen mening, de finns bara där för att jag inte ska börja skrika, för att ingen ska höra monstret inom mig skrika, för att ingen ska höra hans törst av att få slita dem i stycken.

Han är som en röst i mitt huvud, han säger vad jag ska och inte ska göra, han lånar mig sin styrka när jag inte har någon kvar, i utbyte mot att han får stanna i min kropp. Lite som The Nine Tailed Fox från Naruto .

Nu skär jag min kropp full med ärr som aldrig går bort. Jag skär när alla sover. När ingen kan höra mig gråta. När ingen kan se mig. 

Det är väl inte så konstigt om hon vill ha  långärmat på sig tänker de. Det är väl inte så konstigt om hon inte är hungrig, hon sa ju att hon redan har ätit. 

Jag är inte rädd för monsterna i mörkret, jag är rädd för monstret inom mig. Jag är inte rädd för monstrena i mörkret, för bland dem passar jag in.