Kropp och själ

Ingen framtid

2015-04-16 21:53 #0 av: tötenöten

Hej, jag är en tjej på 16 år. Går just nu Ekonomi 1 på gymnasiet, dock så har jag anpassad studiegång och läser bara 4 kurser. Detta eftersom att jag tänkte hoppa av skolan helt i julas på grund av psykisk illamående, utbrändhet et.c. Dock lyckades mina lärare och föräldrar få mig att fortsätta läsa.

Jag har från i julas då med nöd och näppe klarat av skolan, ligger dock på 50-60% frånvaro. Detta på grund av mitt psykiska mående och jag klarar helt enkelt inte av någonting alls. 

Det är tänkt så att jag ska börja om ettan efter sommarlovet, dock ska jag flytta till pappa som bor långt ifrån och kommer då alltså inte gå kvar på samma skola. Sökningen började idag och jag vet fortfarande inte vilken linje jag vill gå.. 

Och just nu är det så att jag verkligen vill hoppa av skolan igen, jag klarar inte av en enda dag utan sammanbrott på grund av skolan, och nu den sneaste tiden ligger min frånvaro på nästan 75%. 

Till saken hör att jag inte tror att jag kommer klara av att börja om skolan på minst 2 år. Och då är jag ju 3 år äldre än mina klasskamrater. Om jag ens får börja på gymnasiet om jag är så gammal? 

Jag känner att jag verkligen inte har någon framtid, jag kommer aldrig bli frisk från detta och kommer aldrig kunna få ett jobb jag kan arbeta med. Kommer aldrig kunna försörja min familj. Vet inte vad jag ska ta mig till. 

Förlåt för lång konstig text, behövde skriva av mig..

Anmäl
2015-04-16 22:10 #1 av: Kneko

Du får börja gymnasiet senast året du fyller 20. Jag var 20 år när jag tog studenten.

Jag vet precis hur du känner, men grejen är att det är inte kört. Det finns så många vägar du kan ta om du inte klarar gymnasiet, oroa dig inte. 

Anmäl
2015-04-16 22:16 #2 av: Paxxie

Jag kände ungefär likadant när jag var i din ålder: jag klarade inte alls av skolan på grund av flera år av psykiska problem och var helt övertygad om att det aldrig skulle bli bättre. Jag skulle behöva leva på bidrag hela livet för hur skulle jag, som inte ens orkade gå upp ur sängen de flesta dagarna, någonsin kunna ha ett riktigt jobb? Det fanns inte ens någonting som jag ville plugga utan allting kändes bara jobbigt och fel.

Det här låter jätteklyschigt men det blir bättre. Du kommer inte känna såhär hela tiden. Man förändras mycket under tonåren och ju äldre du blir, desto bättre kommer du bli på att hantera ditt mående. Jag kan fortfarande känna mig helt överväldigad av allting ibland, men nu vet jag hur jag ska handskas med det för att kunna leva ett "normalt" liv ändå.

Det är givetvis bra om du orkar kämpa på och fortsätta plugga, men gymnasiet är inte den enda vägen som existerar. Det finns både folkhögskola och komvux som du kan studera på när du är redo, om du känner att det är alldeles för mycket nu och inte vill börja gymnasiet igen senare. Jag är 20 år nu och kommer bli klar med min universitetsbehörighet + extra behörigheter inom några veckor, utan att någonsin ha satt en fot på gymnasiet.

Du skriver inte så mycket om ifall du får något stöd, bortsett från anpassad skolgång. Har du någon psykolog eller liknande att prata med? Är dina föräldrar verkligt införstådda på din situation? Det absolut viktigaste är ju att du får hjälp för ditt mående och får det stöd du behöver. Jag är osäker på hur det är när man går på gymnasiet, men under grundskolan finns det iallafall möjlighet att bli sjukskriven av psykolog. Du skulle också kunna undersöka om det går att läsa någon/några kurser på distans, ifall det är själva fysiska närvaron som du upplever som jobbig.

Men ja, det jag vill lyfta är att du inte alltid kommer känna såhär. Saker förändras. Även om allting är skitjobbigt just nu och du inte orkar göra någonting så betyder inte det att du inte kommer vara glad och ha massa energi i framtiden. 

(Oj vad långt det blev, haha.)

Anmäl
2015-04-16 22:27 #3 av: tötenöten

Jag får stöd av (BUP), kuratorer på skolan m.m. Har en otroligt underbar handledare också. Mina föräldrar är så pass insatta i situationen som de möjligt kan vara, skulle säga att de är mest insatt näst efter mig.

Kommer från en ekonomiskt besvärad familj och är livrädd över att få behöva gå på komvux eller liknande eftersom det kostar så mycket, och vill absolut inte ta csn-lån då det är det som förstört min mammas ekonomi helt. 

Dock så kan jag säga att jag är väldigt besviken på BUP i denna situation. Har ingen vilja att leva, självskadebeteende, många diagnoser som jag inte fått hjälp med och de har ändå skrivit ut mig eftersom "jag ändå ska flytta till sommaren". Tar sömnmedicin och antidepressiva som är utskrivna från BUP, det hjälper dock inte. Har testat många olika antidepressiva och de hjälper som längst i en månad. 

Anmäl
2015-04-17 00:48 #4 av: vallhund

#2 Tänkte också på folkhögsskola.

TS, har du funderat på att jobba några år o sedan gå på folkhögsskola? På vilket sätt har CSN lån förstört din mammas ekonomi?

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2015-04-17 12:25 #5 av: tötenöten

Hon har haft långa perioder med sjukskrivning och arbetslöshet då hon inte kunnat betala. Sedan när hon får jobb tar de typ 30% av lönen

Anmäl
2015-04-17 14:25 #6 av: Aleya

#5 dock kan man skriva till csn eller prata med dom och be att få lånet nedsatt till en lägre summa.

låt dig inte hämmas av det som händer dina föräldrar. Jag förstår om det kan vara skrämmande, min mamma hade inte ens studerat gymnasiet. Och när jag ville gå på komvux var hon motsträvig.

Gymnasiet är iaf bra att ha i bagaget. Gå någon linje du tänker kan vara riktigt kul. Det gjorde jag.

Ta kontakt med nya psyk och hör vad du ska göra.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-04-23 19:22 #7 av: Larissa

Känner verkligen igen mig i allt du skriver!

Jag ska också börja om 1an nästa termin pga. känner att jag valde fel linje och har haft anpassad studiegång denhär terminen pga. depression och ångest, så läser bara 4 kurser men jag klarar typ inte av ens det heller.

Är borta sjukt mycket för att jag helt enkelt inte orkar eller för att jag mår illa/kräks/har otroligt ont i magen pga stress och ångest.

Har även fått otroligt dåligt immunförsvar av ångesten/stressen/depressionen så jag är sjuk hur ofta som helst.

Känns bara som att inget i mitt liv funkar och att jag aldrig kommer kunna gå ut gymnasiet och aldrig kunna "starta" mitt liv.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.