2015-04-26 00:44 #0 av: [Smegon]

När jag började sjuan på en ny skola vågade jag nästan inte prata med någon. Jag hade mina två bästa kompisar med mig när vi började i en ny klass, vi kallar dem Lina och Emma, så det gjorde trots allt inte så mycket. Grejen är den bara, att nu i åttan så har det börjat spela roll. Emma bytte skola i slutet av sjuan, och även om jag och Lina har hållit ihop sedan dess visste jag redan när Emma sade att hon skulle sluta, att saker och ting inte skulle vara detsamma. Jag började på Emma och Linas skola i femman, och trots att jag gick nästan två år i den klassen lyckades jag aldrig riktigt passa in bland de andra tjejerna där. De var som om de tyckte att jag inte var en av dem, eftersom jag började långt senare. Hursomhelst, Lina var ju en självklar del av det gänget, även om jag och hon gick i en annan klass nu. Det började liksom med att tjejerna från friskolan bara sa "Hej Lina" när vi möttes i korridoren. Jag tänkte inte på det speciellt mycket i början, men nu skulle jag ljuga om jag sade att det inte svider. När Lina är sjuk eller bortrest går jag själv i skolan. Så har det varit enda från början, men när jag är sjuk är Lina med en av de andra tjejerna i klassen, eftersom de känner varandra genom fotboll. På så sätt har hon liksom kommit med i gänget av tjejer i vår klass, och precis som med dem andra från friskolan hamnar jag liksom i Linas skugga. Tjejerna i klassen kan säga "Sätt dig här Lina" när vi ska sätta oss i klassrummen. Då känns det konstigt att gå med och sätta mig vid tjejernas bord, men minst lika pinsamt att sätta mig själv någon annanstans. Det känns liksom som om de inte vill ha mig där, och det gör bara att det känns ännu dummare att börja prata med dem nu. Det är bara så sjukt jobbigt att gå till skolan, och bli typ ignorerad hela tiden. Något som också känns jobbigt är att jag vet att Lina skulle kunna passa in i den där större gruppen. Hon är ju med dem när jag är sjuk, och jag är bara rädd att hon är med mig för att hon känner att hon måste vara det liksom. Jag är inte den som syns och hörs mest, och om det då kommer någon som tar otroligt mycket plats som de flesta tjejerna i min klass gör, blir jag lätt överkörd. Om jag och Lina sitter i uppehållsrummet med tjejerna från friskolan t.ex. och jag plötsligt säger något, så är det antingen så att ingen svarar, eller så ser dem på mig som om jag skulle sagt något jätte konstigt. Kanske är det bara något jag får för mig, men det känns som om de önskar att jag inte fanns. Och den känslan gnager varenda dag, både i skolan och hemma. Saken är den att jag har växt mycket psykiskt mellan sjuan och åttan. Jag vågar prata mycket mer nu än då, och jag är ganska säker på att om jag skulle börja på en ny skola, eller om Lina skulle göra det, skulle jag klara mig ganska så bra ändå. Jag kanske skulle kunna vara med ett annat "små-gäng" i min klass, men jag kan inte vara det när jag är med Lina. Det låter så sjukt dumt och egoistiskt att säga, men för mig är det viktigt att man håller ihop som ett team. Om någon av tjejerna i klassen eller från friskolan säger något till Lina, följer hon liksom med dem och tappar bort mig någonstans på vägen. Självklart skulle jag ju kunna följa med jag också, men det är inte så roligt när dem inte ens ser på mig. Kanske borde jag avrunda här. Känns som om jag bara svamlar annars. Om någon bara kunde ge mig lite tips om vad jag kan göra för att ta mig ur den här situationen och passa in, lite råd, så skulle jag vara så sjukt tacksam!Hjärta