Första dagen i skolan förra året hade jag massa vänner. Inte så snälla, men jag hade iaf vänner.Jag hade även en bästavän, som vi var väldigt nära. Första terminen gick, och med dagarna kände jag hur jag drogs bort från alla. Min bästavän och jag är nu som främligar-fast-i-samma-klass, och jag har bara få vänner kvar. Jag har en bästis, men hon går i en annan skola och vi träffas inte alls ofta. Tjejerna i våran klass är typ uppdelade i två delar, en är den stora gruppen, den gruppen som flesta tjejerna är med i, och den andra gruppen är en grupp som är utstötta av den stora gruppen, som jag är med i. Varje dag går jag till skolan, och aldrig mår jag bra av det. Jag är även väldigt "stängd" av mig, vilket menas med att jag inte gillar att dela med mig om mina känslor, men mina föräldrar har ändå lyckats höra detta av andra föräldrar, och de vill såklart få mig att må bättre. Mina föräldrar är väldigt stöttande om detta, men jag mår ändå inte bra. När tex jag kommer in i vårt kapprum, tittar grupp 1 (vi kan kalla första gruppen "grupp 1" och andra "grupp 2") inte ens på mig. Men när nån från deras "grupp" kommer in, så säger de hej och skrattar och blir jätteglada. Man känner sig väldigt oviktig när de gör så. Om man pratar med dom, är det som att DOM bestämmer om dom ska låta oss in, eller undvika oss. Jag har även sett en annan tjej i vår klass försöka komma in hos dom, men man ser hur de bildar en liten "ring" och låter henne stå utanför den. De avbryter henne när hon pratar (om hon ens FÅR prata) Ibland har några av dem ett party, som de bara bjuder in några på, och de säger " vi får inte prata om detta i skolan, men jag tänkta att vi kunde göra detta, detta och blablabla" och liknande. Jag vet inte vart denna texten går, det kändes bara skönt att skriva av mig.