Panik av en dröm?

På den senaste tiden har haft haft minst tre (fyra totalt sedan vi flyttade hit) tillfällen då jag vaknar ur en dröm med panikkänslor. Drömmen är alltid att något/någon på ett eller annat sätt har tagit sig in i vårt sovrum - de behöver inte göra något i drömmen utan bara det att de är i rummet får mig att vakna helt livrädd med flyktinstinkt och faktiskt så rädd att jag nästan gråter när jag fumlar efter lampa eller dörrhandtag. Jag är helt darrig och okoordinerad (hittar aldrig det jäkla handtaget [vi har mörkläggningsgardiner så det blir kolsvart under natten]) och det känns som om jag kommer att dö om jag inte tar mig ut. Är upprörd och darrig ett bra tag efteråt också.

Har aldrig haft såna uppvaknanden förut... Kan det bero på stress? Kan tilläggas att jag faktiskt inte är rädd för inbrott då jag känner mig väldigt trygg i vårt hus.

Dessa "mardrömmar" händer oftast tidigt om natten, någon eller några timmar efter jag somnat. Hittad detta om sömnparalys på Wikipedia: "Vissa människor kan få hallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys, s.k. hypnagoga och hypnopompa hallucinationer. Dessa kan bestå i skräckfyllda känslor av att någon är i rummet eller vid sängen samtidigt som man själv inte kan röra sig." Brukar ligga och stirra på det som är i rummet ett tag innan jag flyr, men vet inte vad som är dröm och verklighet där, om jag är vaken eller ej när jag "ser" personen eller vad det nu kan vara.

Någon som lider av sömnparalys? 

Jag har sömnparalys väldigt ofta. Det är oftast alltid detsamma, jag ser att någon står och stirrar på mig i rummet och oftast pekar den på mig, pratar med mig eller skrattar åt mig. Ibland har det gått så långt att jag upplevt att någon stått över mig och viskat hotfulla saker.

Det kan säkert uppstå av stress, för mig handlar det om övriga psykiska problem. Jag vet tyvärr inte hur man kan "minska" det, men jag upplever att det hjälper att prata om det!

#1 För mig är det samma men de säger inget. Står antingen vid sängkanten eller precis ovanför mig.  Riktigt creepy! Funderar på att prata med någon om det, i alla fall om det fortsätter. Extremt jobbigt att vakna helt livrädd och inte kunna sova på ett tag efter det.

Tycker du ska prata med någon om det. Blir det så jobbigt att det förstör din sömn så kan du nog få hjälp "kemisk väg" så att säga, fast det är ju inte det optimala kanske, man vill ju helst lösa det på annat sätt. :)

Jag brukade ha det väldigt ofta efter att jag flyttade in i min egna lägenhet. Jag trodde att jag vaknade, och då stod det en mörk figur vid fotänden av sängen och stirrade på mig. Jag var helt övertygad om att något hade brutit sig in och jag kunde inte röra mig över huvud taget, även om jag faktiskt kände mig trygg i lägenheten och inte var orolig för inbrott eller så.

Ibland var det t.om. så illa att jag "tvingade mig själv att vakna" bara för att hamna i ännu en dröm där precis samma sak hände. Det där kunde hålla på i 3-4 steg innan jag faktiskt vaknade på riktigt.

Det slutade efter att jag en natt i drömmen bestämde mig för att låtsas att det var min dåvarande pojkvän som stod där, och att han kröp ned i sängen och höll om mig. Att omfamna den läskiga varelsen som stod där istället för att vara rädd för den. Sedan dess har jag inte haft några problem alls, och det har nästan gått 2 år :)

#3 Ja kanske. Får nog testa naturmedicin annars... Vill inte proppa i mig andra sorters piller i alla fall. Men vem pratar man med först? Sin husläkare? Skolkurator?

#4 Vilken tur att du kom över det! Skönt att höra!

Tror inte jag kan låtsas att det är min sambo dock.. Vet att det inte är han och jag är liksom vaken i huvudet och ser något som egentligen inte finns och reagerar på det. Men jag ska testa nästa gång, det är ju såklart värt ett försök 

Jag har haft "lättare" sömparalyser, som jag snabbt kan ta mig ur. Tror att det kan ha ett samband med stress eller rädslor för min del. Får det alltid första natten jag sover själv när min sambo är borta.

Jonna Jinton skrev ett långt blogginlägg om sina sömnparalyser och det har fått många kommentarer från folk som upplevt samma sak. Kanske kan ge lite tröst? Det kändes bättre för mig efter att jag läst det, fick mig att känna att jag inte är ensam  i alla fall :)