Kropp och själ

Ensamhet och bråk med kompisar

2015-06-22 20:28 #0 av: fsigge

Jag har svårt att stänga käften så jag säger exakt vad jag tycker.
det var cirka 6-7 pers, alla mot mig eller jag mot dom.
De hade bestämt att åka till Liseberg efter avslutningen, De hade hållt det hemligt för mig. Deras ursäkter var att de hade frågat men att jag sa nej, vilket inte var sant då det inte ens inbjöd mig. Att de kommer inte ihåg om de frågade mig och de trodde jag hade annat för mig. Jag är inte en sån människa som klandrar sigsjälv typ "vad är det för fel på mig" Så jag vad jag tyckte till dem.

Lisebergsaken var inte viktig, jag hade ändå inte pengar till det, men det fick att inse hur dom behanlade mig.

Vi har gått i samma klass i 2-3 år. Sen start har jag bara känt att de stör sig på mig, eller att jag ör en börda för dom. Det kan vara för att jag har det rätt svårt med det sociala och förstår inte hur jag ska gissa mig till vad en människa me ar genom "kroppsspråk"..

Jag har alltid varit "galna Frida" som alltid skämtar och är inte rädd för att säga vad jag tycker. Jag har alltid blivit stämplad som det. Om det ör någon dag som jag känner mig nere är det ingen som bryr sig. Dom bryr sig bara när jag är på bra humör, när de har något att skratta åt. De gillar inte riktiga jag. Ingen skulle någonsin erbjuda sig att jobba med riktiga jag, de gillar bara när jag skojar. Att de inte fattar hur fake jag är?

Jag sa som det var till dom, att dom egentligen inte gillar mig, jag är en reservkompis. Hon som man kan vara med om ens bästa kompis inte är i skolan.
Det känns så jävla dåligt.
De har bett om förlåtelse och sagt att de kommer gilla den riktiga jag, de sa att de lovade. Men dom Haralddagen träffat den "riktiga jag".
Men jag vet inte ens om jag kan ta emot ett förlåt..
Jag vet inte ens om vi kommer någonsin återgå till det normala. Jag är inte säker om jag ens vill det.
Jag kan sitta själv i bamba, jag kan lyssna på musik mellan lektionerna. På helgerna kan man kolla på serier.. Jag behöver inte vänner. Det är tur att det är lov nu. Jag märker hur jag blir mindre och mindre beroende av människor. Vänner är för överskattat.
De ignorerar mig, tills dom behöver mig.

Jag hade ingen annan att vara med i skolan. Jag kunde inte vara med någon annan, så jag var bara tvungen att vara med dom. För att alla andra hade ju vänner.

är det någon som har suttit i samma sits som mig? Som kan ge mig några råd? Jag har inga problem att vara själv, men vad kan man göra på loven

Tack till er som har tagit sin tid att läsa detta. :)

Anmäl
2015-06-22 20:38 #1 av: [Lindis123]

Kan du inte vara med någon annan? Dom är ju inte riktiga vänner, du borde inte vara med dem som drar ner dig i skiten. Om du inte vill vara galna Frida, var inte galna Frida. Låter skitenkelt, men tro mig, jag vet att det inte är det. Det är inte skitenkelt att inte ha någon att vara med. Ibland får jag också den känslan att jag är ensam fastän jag har många personer som jag tror är mina vänner. Kan du inte börja någon ny hobby eller nåt sånt där du träffar nya, förhoppningsvis snällare människor!?

Anmäl
2015-06-22 20:43 #2 av: Katniss

Vad surt :/
Du kan alltid bli vän med personer utanför skolan.
Har du ett djur så har du ju även en vän i denne. :)
Har tyvärr inte fler tips att ge :(

R.I.P. Anton 💔
Anmäl
2015-06-22 20:54 #3 av: fsigge

Kanske inte var så tydlig med jag är inte heelt utan vänner. Jag har cirka 4st jag kan prata med ibland från min taekwondo-klubb. De bor en bit bort så vi måste bestämma i förväg om vi ska ses osv.

De börjar tycka jag är jobbig... Förra gången vi ses var jag mest ivägen och sånt.

Varje gång min pappa säger att han ska sjuta alla måsar för att de skiter ner hans bil blir jag fett arg.
Jag har mer respekt för måsar. För de dömer inte varandra. De låter mycket, men fortfarande bättre än människor. Så tycker jag med i princip alla djur.
Människor är komplicerade:(

Anmäl
2015-06-22 22:28 #4 av: _Fisken

Mina döttrar har mer eller mindre suttit i samma sits som dig - av och till. När jag som pappa ser tillbaks på det så ser det ut som en "fas" de gått igenom.  De kände sig utanför lite då och då. Ingen att "vara med" etc.
Du verkar vara en stark tjej så jag tror på dig.

Anmäl
2015-06-22 22:59 #5 av: [MARWAKE]

Är vi samma person eller? Känner igen mig helt... De flesta i min klass tucker inte om mig för att jag säger mina åsikter och tex om någon säger nåt fakta som inte stämmer säger jag emot och säger att det inte stämmer blir de sura på mig. Jag har också varit "galna Emma" som skämtar hela tiden och spelar lite crazy. Precis, ingen som bryr sig om man är nere... Men om nån annan är ledsen då blir det världens grej. De flesta vill bara jobba med mig för att jag kan väldigt mycket. De flesta i klassen känner inte ens till det riktiga jag. Lyssnar också på musik för mig själv mellan lektionerna

Men jag är glad för det :D Föredrar faktiskt att vara ensam. Jag sjunker in i min egna lilla värd, och där blir jag glad. Men nu på sistone har jag också börjat få lite mer vänner genom en förening.

Har dock inga råd eller men du kommer säkert få mer vänner, tänk på framtiden. Strunt i de i klassen, så ska de få se :D Så länge du är glad pch mår bra ;) Om inte får du väl hitta på nåt du mår bra av att göra :D

Anmäl
2015-06-22 23:40 #6 av: fsigge

#5 kul att veta att man inte är ensam. :-)
Många tror att deppig musik, gör en mer deppig. Fast det är ju som att sångaren eller musiken vet hur det känns.
Eminem is the shit!

Det är inte så illa att vara själv.
I början var det väldigt jobbigt. Man var så van vid att ha någon. Men det bara stressar mig numera! Nu har jag jättemycket tid att bara fantisera iväg från allt. Det är rätt nyttigt att vara ensam.

Jag vet inte vad jag vill komma med detta. Det är bara skönt att få skriva av sina tankar. De har varit därinne för länge..

Anmäl