Annons:
Etikettfamiljen
Läst 2132 ggr
juliahs
2015-08-05 01:07

Rädd för min pappa

Okej, jag vill bara inleda med att detta är mitt första inlägg här på iFokus så jag är inte 100% säker på hur allt fungerar och så men jag ska försöka göra mitt bästa

Jag är 16 år och hela mitt liv fram tills att jag var 13-14 så har min pappa haft alkoholproblem. Det krävdes inte att han drack mycket för att han skulle bli full och bli helt konstig och säga massa konstiga och elaka saker, mest till min mamma och storebror men också till mig. Mina föräldrar är inte skilda så han brukade passa på att dricka extra mycket när mamma var borta över kvällen. Jag har ett vagt minne från när jag var kanske 6 år och mamma var borta. Pappa hade druckit en hel flaska rödvin och glömt bort att laga mat till mig och min bror. Jag minns att jag satt och lekte på köksgolvet tills att han plötsligt gick mot mig och puttade ner mig och satte sina knän i mina armhålor och typ "gnuggade" dem eller vad en ska säga. Det var absolut ingen våldtäkt men när jag började gråta av smärta bara skrattade han. Sen minns jag inget mer av den kvällen. Vi har aldrig haft någon särskilt bra relation till varandra. Han var alltid upptagen med min storebror då pappa var tränare i min hans fotbollslag. Det enda jag minns att pappa och jag brukade göra tillsammans någorlunda regelbundet var att han ofta brukade ta mer mig till nån bar på lördagseftermiddagen så att han kunde dricka öl och se på fotboll. 

När jag var ungefär 12-13 så började jag prata med mamma om att jag inte trivdes med pappas drickande och den person han blev när han drack och tillsammans började vi säga ifrån. Till en början brydde han sig inte. Han blev mest arg på mig för att jag krånglade till saker för honom. Det som tillslut fick honom att inse att han behövde ändra sig var när mamma hotade om att de skulle behöva skilja sig. Det var ungefär då jag insåg att han egentligen inte brydde sig om mig utan bara om mamma. När jag gick i slutet av sjuan så bestämde han sig för att sluta. Men problemen fortsatte. Vissa dagar betedde han sig konstigt. Han var ofrivilligt arbetslös så vi spenderade mycket tid samtidigt hemma. Det var oftast jag som fick ta emot hans ilska. Så fortsatt det ett par år. Visst var det bättre att han inte längre drack men vi hade fortfarande inte någon bra relation och vi bråkade rätt ofta. En dag när jag gick i nian gick jag hem från skolan efter lunch för att jag hade väldigt ont i magen. Det ångrar jag än idag att jag gjorde. Hemma höll pappa på att städa eller något för han och mamma hade bråkat på morgonen vilket hade resulterats i att mammas matlåda hade kastats i väggen. Så pappa var förstås rosenrasande och tog ut all ilska på mig som hade lagt mig i min säng för att vila. Han sa en massa elaka saker till mig, bland annat att jag fick honom att vilja ta livet av sig. Låt mig tillägga att jag aldrig har varit något problembarn, jag har bra betyg, gör vad jag blir tillsagd att göra, städar, diskar och försöker vara trevlig. Men tydligen var jag ändå inte tillräckligt. 

Några månader gick och det blev mammas födelsedag. På eftermiddagen kom jag hem och var ensam i någon timme. Sedan hörde jag hur det lät konstigt från trapphuset och när jag tittar ut genom dörren ser jag min pappa stå och vingla och sluddra och tappa mat som han hade köpt osv. Jag fattade ju direkt att han var full. Först erkände han inte men tillslut gjorde han det. HAn ville hålla på och diskutera en massa saker som jag inte alls hade lust med. Det hela slutade med att han återigen sa att jag fick honom att vilja ta livet av sig. 

Han höll sig nykter ett tag till. Men både jag och mamma(min bror hade vid det här laget flyttat hemifrån) märkte att han ibland betedde sig konstigt och annorlunda. Nästan som om att han var full men ändå inte. Vi antar att det var för att han var trött/hungrig för det brukade gå över när han ätit middag eller sovit. Det konstiga beteendet varvades med att han vissa dagar var helt normal och snäll. Fram tills att han tillslut fick jobb. Tyvärr var det ett nattjobb så tiderna var konstiga och han slarvade ofta med mat och sömn vilket resulterade i att han ofta hade det där konstiga beteendet. En kväll när mamma var borta stod jag helt enkelt inte ut med honom så jag "flydde" till en nära vän och sov där en natt istället. 

Nu kommer vi till vad som hände för nån dag sedan. Jag var borta i två nätter hos en kompis och då fick jag återberättat från mamma att han hade druckit igen. Den här gången hade han gjort det när han kom hem från jobbet(på morgonen alltså). Hela dagen hade han betätt sig illa mot mamma och överröst henne med sms och inte respekterat att hon inte kan svara på allt när hon jobbar. Han hade varit ett svin. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag står inte ut med om jag ska leva med den här osäkerheten och rädslan i minst tre år till(min gymnasietid). Samtidigt vill jag inte såra min mamma som hela sitt liv har haft problem med depression, ångest och utbrändhet. Jag vill inte bo med pappa men jag vill inte tvinga ut honom från sitt hem och jag vill inte tvinga mamma välja mellan honom och mig. Jag orkar snart inte mer. Han får mig att må skit. 

Förlåt för ett rörigt inlägg.

Annons:
Carrosh
2015-08-05 01:41
#1

Barn är absolut alltid viktigare än att vara kvar hos en partner som psykiskt och fysiskt misshandlar sin familj. Men eftersom din mor levt i detta så länge så har hon säkert väldigt svårt att lämna just för att hon blivit nermald och hjärntvättad att hon tror att det är hennes fel allt som händer. Sätt dig, först och främst, ner med din mamma när ni är ensamma, berätta att du är rädd och förelslå att ni kontaktar polis och kvinnojour, för så här kan ni ju inte ha det! Du är rädd för din egen pappa och du behöver komma därifrån så fort du bara kan! Och troligtvis behöver mor din göra det också. Jag tror absolut att din mamma ändå alltid kommer sätta dig och dina syskon i främsta rummet, om du vågar säga till henne att du faktiskt är rädd och beredd att faktiskt kontakta polis och kvinnojour. Ni kommer inte må bättre av att vara kvar, snarare tvärtom. Tänk på din och din mammas säkerhet främst. Misshandel är aldrig ok! Finns här om du behöver hjälp/prata!

\m/
Äta bör man, annars blir man hungrig!

Cazzos
2015-08-07 14:52
#2

Har ni pratat med socialtjänsten?


Halvdansken
2015-08-07 16:16
#3

"Jag vill inte bo med pappa men jag vill inte tvinga ut honom från sitt hem och jag vill inte tvinga mamma välja mellan honom och mig. "

Du tvingar inte din mamma till något som helst.  Hon är vuxen och tar sina egna beslut.
Men det är en bra ide att prata med henne om dina problem. Men deras relation är inte ditt ansvar.
Du kan kanske ringa BRIS?

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Sindri
2015-08-07 16:41
#4

När man är 16 år har man rätt att flytta hemifrån. Finns det en vettig socialtjänst där du bor så hjälper de dig. Du skall inte behöva riskera att förstöra din framtid bara för att du inte känner dig trygg och mår bra och kan satsa på plugget, som ju är det viktigaste för dig nu.
Kanske kan det vara ett startskott för din mamma också att ta tag i sin situation. Föräldrar tro ofta att separationer är det värsta tänkbara för barnen och försöker hålla ihop familjen

Men du måste prata med någon, helst flera vuxna och framförallt din mamma.

Upp till toppen
Annons: