Jag har gråtit hos kuratorn flera gånger (har gått hos tre olika, gråtit hos två) och dom verkar inte tycka att det är konstigt alls. Skulle tro att dom är ganska vana vid det faktiskt. Om du vill kan du ta en liten paus och sitta tyst eller gå ut en stund, men det är självklart helt okej att bara fortsätta prata trots att du är ledsen eller gråter också. 

Vid första besöket kan du om du vill ta med ett brev där du har skrivit ner det viktigaste, om du känner att det är jobbigt att prata om det direkt. Man kan även använda det första mötet till att bara lära känna kuratorn och bestämma sig om man litar på/tycker om han eller hon, för det är trots allt viktigt att man känner sig trygg med personen.

Varför vill du inte gråta? Det är kanske bra att göra det… Annars gå dit när du känner dig väldigt lugn och samlad?

Om det är det personliga mötet som är jobbigt för dig kan du alltid ringa BRIS (116111). Där går det ju att vara anonym och du slipper att vara trevlig utan kan lägga på luren. 

Trots att du kommer att börja gråta kan en kurator ändå vara ett bra stöd. Det kan bara vara skönt att få prata av sig.

Jag är själv socionom (jag har alltså samma utbildning som kuratorerna har).  Jag ser det inte som konstigt när andra gråter när dom träffar mig.

Jag är otroligt känslig så jag hade inte kunnat gå till kuratorn för jag hade börjat stor tjuta direkt oavsett vad det är vi skulle pratat om och jag hade tyckt det var pinsamt att sedan se kuratorn i korridoren eller liknande. Du kanske känner detsamma så det är därför du inte vill? Du behöver absolut inte berätta varför du inte vill gå dit :).

Ett tips är BRIS som någon av ovanstående sa eller så går ut till en kurator utanför skolan så slipper du träffa på henne/honom i skolan. Du kanske har en kompis, förälder eller liknande som kan gå med dig till kuratorn och berätta vad som gör dig ledsen så slipper du själv berätta för det vet jag kan vara otroligt svårt.

Prova att gå till ungdomsmottagningen. De har också kuratorer.

Kuratorer brukar ha näsdukar på bordet där man sitter och pratar. Det är alltså väldigt vanligt att man gråter när man pratar med en kurator. En helt normal reaktion eftersom man ofta pratar om saker som är jobbigt. Jag har varit på möten då jag gråtit mig igenom nästan hela mötet och kunde knappt prata, men det är ett sätt att få ut känslorna och nästa gång man går dit är det lättare och jag kunde faktiskt få sagt iaf lite av det jag skulle säga 😛.

Senaste gången jag storgrät för livet va åt skogen va hos barnmorskan på um. Hon va också utrustad med näsdukar :) Och jätte sympatisk. Inte så kul att va 21 och gråta så man hulkar och snorar men hon va bara stöttande och superbra :-D

Jag har alltid gråtit hos alla kuratorer och psykologer jag pratat med. Det jag lärde mig i slutet var att när jag fick en ny kurator/psykolog berättade jag för dem att jag kommer att gråta, och att jag vill att de ignorerar det totalt. Jag tyckte helt enkelt att det var jobbigast när allt stannade upp bara för att jag började gråta, och "oj, jag ser att du blev lite ledsen nu" var det värsta jag visste att få höra haha. Sen tror jag helt enkelt att det är en grej du måste komma över, det är okej att gråta! Ingen kommer att döma dig för det. Jag hade absolut gått till kuratorn eller liknande om jag var nu. Blir det för jobbigt så är det faktiskt bara att säga det och gå därifrån.