Annons:
Etikettkropp-och-själ
Läst 1000 ggr
[Cloudy]
10/14/15, 9:29 PM

(X) Jag igen...

Japp, nu är jag här och mår dåligt igen. Ångesten har blivit värre och får ångestattacker oftare nu. Mår bara sämre i själen, för ett tag sedan gjorde jag något jag aldrig trott skulle kännas så bra; jag skar mig. Jag har gjort det förut men nu kändes det annorlunda; nu behöver jag det. Men jag vill inte må såhär. Den delen av mig som tycker jag ska lämna jordelivet får en allt starkare röst. Jag går sönder inombords, jag orkar inte längre! Jag vill berätta så jag kan få hjälp, eller jag har berättat. Men mina föräldrar tror mig inte, de vägrar inse att jag mår dåligt. Iaf till min fråga, ifall jag skulle få fram detta till BUP, vad händer då? Hur kan de hjälpa? Förra gången jag mådde såhär dåligt så gjorde BUP inget! Jag är rädd att de inte tar mig på allvar. Kram, Cloudy

Annons:
JonnaCecilia
10/14/15, 9:57 PM
#1

Först av allt: Kram! Sen: Kontakta BUP, säg att du skadar dig och vill ta livet av dig. Då SKA de göra något. Gör de inte det, kontakta nationella hjälplinjen, skolsköterskan, kuratorn på vårdcentralen… Det är JÄTTEBRA att du försöker få hjälp, det ska inte vara så här svårt. Det är svårt för föräldrar att ta in att deras barn mår dåligt, därför kan de göra som dina av rena försvarsmekanismer. Försök hitta ett annat sätt att hantera ångesten än att skära dig. Jag vet hur lockande det är, jag vet hur bra det kan kännas… Nästan 8 år efter senaste gången jag skar mig är ärren fortfarande kvar men jag vill aldrig skära mig längre. Kanske det kan vara en tröst, att det kan bli bättre. De där jäkla hormonerna en har som tonåring kan vara helt förj*vliga, ursäkta språket… De förstörde flera år av mitt liv och sen blev det långsamt bättre på något vis. Andas. Låter kanske klyshigt, men jag älskar verkligen yoga som terapi. Dels träningen, dels att gå in i sig själv, bort från ångest… Önskar jag hade prövat då. Men det är såklart individuellt vad som funkar. Försök hitta det som funkar för dig, som är konstruktivt istället för destruktivt. Kram igen

JonnaCecilia
10/14/15, 9:59 PM
[Cloudy]
10/15/15, 12:47 PM
#3

Tack Jag lyckades få mina föräldrar att förstå så de ska kontakta BUP. Hoppas bara att de tar mig på allvar. Kram och tack, Cloudy

hahael
10/15/15, 7:33 PM
#4

Det här kommer svida, men det är MIN erfarenhet av BUP (din behöver självklart inte vara likadan!)

Jag är exakt som du, skadar mig själv, är deprimerad och har försökt ta mitt liv många gånger. 

Jag sökte mig till skolpshykolog (inte samma sak som kurator ifall någon undrar) och hon hänvisa mig genast till BUP för att jag skulle få hjälp. Bup måste prata med vårdnadshavaren, vilket min extremt stöttande mamma gjorde.

2 Veckor senare fick vi en klapp på axeln och beskedet att "dem inte hade resurser nog". Jag undrar då vad är det för människor som får hjälp när alla (utbildade) människor jag träffat säger att jag är "på botten".

Sök dig till BUP men om du inte får tid där, sök dig till ungdomsmottagning ev gå till någon privat.

Klart att laxen ska ha en jolle

Upp till toppen
Annons: