Detta känns så dumt, och jag har ingen som helst aning om vem jag kan snacka med. Så detta är väl en sista utväg att få lite tips, I guess. 

Jag är en tjej på 17 år. Efter att jag gjorde slut med mitt ex i juni träffade jag en ny kille rätt direkt, ett par dagar senare bara. Vi var aldrig officiellt "tillsammans" men i princip. I september sa han till mig att han inte längre ville träffas. Sedan dess har jag gått in i en "konstig" period i mitt liv… "ligger runt" kan man väl säga. Hur många det är känns irrelevant att säga, men tvåsiffrigt är det iallafall. Under denna tiden träffade jag en kille på Tinder som jag har varit typ "KK" med ett tag nu, en två månader kanske. 

Grejen är att det rätt fort blev mer än KK och vi började träffas även utan att ha sex. Han är verkligen speciell för mig - jag har snackat med min bästavän om hela situationen, och har tidigare sagt att det krävs en jävligt speciell person för att jag ska sluta "leva singellivet" och få känslor för någon. Jag tror att den här killen skulle kunna vara den personen, helt ärligt. 
Han är verkligen allt jag skulle vilja ha i en kille, om jag var en förhållandeperson. Utseendemässigt och personlighetsmässigt. Sen att sexet är det bästa jag haft i mitt liv (och jag har haft en del…) är bara en smådetalj.

Problemet har dock alltid varit att han jobbar sex dagar i veckan (ofta dubbla skift) och därför inte har tid att ses speciellt ofta. Han är påväg hit ikväll, men det blir första gången på nästan tre veckor. 

Nu är dock grejen att det finns en annan kille i mitt liv. Vi är vänner sen tidigare och hänger i samma kompisgäng. Jag hade hemmafest på Halloween, och vi "höll på" den kvällen. Veckan efter var det ännu en fest, och jag åkte hem till honom efteråt och stannade där hela helgen. Sen dess har vi träffats varje dag, och jag har bara sovit ensam typ fyra-fem nätter. 

Han har sagt till mig att han vill att jag inte ska träffa andra (något som den första vet att jag gjort, och har varit okej med,) och att vi bara ska satsa på varandra. Jag har sagt till honom att jag har otroligt svårt för commitments, men jag tycker verkligen om honom så jag har sagt att jag ska "försöka". 

Jag tycker om #2 otroligt mycket, med. Han gör mig alltid på bra humör och jag vet att han är bra för mig. Alla våra vänner är uppenbarligen glada över att vi hittat varandra, och vill att vi ska bli tillsammans tids nog. De har väl mest antagit att #1 inte är mer än en av många casual KKs jag haft, även om han är mer än så för mig. 

Nu har jag ingen jäkla aning om vad nästa steg är. Jag kan inte ha ett förhållande egentligen, och speciellt inte med någon jag bara kan träffa någon gång varannan vecka som max,
Och jag tycker om #2 som fan verkligen, men samtidigt känner jag att det varken är fair mot honom eller mig att jag ska gå runt och inte vara 100% mot honom som han är 100% mot mig. 

När jag snackade med min bästavän om detta kom jag på mig själv med att tänka att "om jag blir tillsammans med #2 får jag aldrig träffa #1 igen" och den sved. Det gjorde den verkligen. Den känslan kändes riktigt tung. 
"Men tvärtom också, om du fortsätter träffa #1 får du aldrig chansen med #2 igen" sa hon då. Och jag kände honestly att det inte alls var samma sak. Klart det skulle kännas tråkigt, men inte alls på samma sätt. Det kändes verkligen mer typ, "jahapp, vad synd". 

Hjärnan säger #2. Han vet jag att han behandlar mig bra och alltid kommer ge mig 100%. Han har varit där för mig genom hela November, som har varit en helt galen månad för mig (har blivit mordhotad bland annat…) och han får mig verkligen att känna mig uppskattad. Han är en sjukt fin kille.

Hjärtat säger #1. Han är bara för speciell för att ge upp… men hur jäkla kul är det för en tjej som är van vid att vara singel, och vill vara singel helst, att committa till någon som aldrig ens har tid att ses? 

Min bästavän sa att jag skulle dumpa båda och fortsätta leva singellivet. Enklast så. Men där sätter hjärtat stopp, för trots att jag inte gillar förhållanden har jag känslor för båda de här killarna. 

Självklart kan ingen annan säga hur jag känner, men jag tänkte mest på om någon hade tips för hur jag ska kunna ta mig ur den här situationen så smidigt som möjligt. Ska jag riskera att såra dem båda? Eller mig själv i slutändan? 

Vilka tankeställningar ska jag ta för att kunna ta reda på vad jag egentligen vill göra? Tips mottages med tacksamhet..