Måste skriva av mig

Sad... [x}

2015-12-25 00:16 #0 av: Sara:)

Okej förlåt om jag låter som en Annoying bitch som bara klagar på allt för jag vet hur jobbigt det måste va o se sånnahär inlägg hela tiden... Men jag orkar verkligen inte leva mer, jag vet inte vad jag ska göra för problemet är liksom inte fysiskt eller asså det har inte hänt något, det är mest i mitt huvud och jag kan verkligen inte se hur det någonsin skulle kunna bli bättre. nån som har känt såhär och blivit bättre på något sätt? För jag vill verkligen inte leva såhär mer

Anmäl
2015-12-25 00:28 #1 av: Aleya

Gå till kuratorn på skolan och prata

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-12-25 00:28 #2 av: oddahviing

Jag kände så och känner fortfarande till en viss del, men jag låter min depressiva sida ta plats och omfamnar den som en motivation. Jag ändrade mitt tankesätt och tänkte att jag ska försöka leva mer för andra och värna för den här världen så mycket jag kan när jag blir bättre. Jag ändrade också levnadsstil och diet. Du måste försöka hitta dina drömmar och kämpa för något, hitta en mening.

Anmäl
2015-12-25 00:31 #3 av: MissClue

Jag hör inte hemma på tonåring ifokus men jag vill svara dig ändå =) Ja jag har känt som du beskriver. Såna tankar är väldigt skrämmande. Har du kontroll över tankarna? svårt att förklara men om du inte har det förstår du nog vad jag menar. Annars har jag märkt att det som får en att må bättre är att följa känslor som man har undermedvetet, att kunna plocka fram dom och låta dom vägleda än. du kanske har en liten aning om vad som gör dig missnöjd med livet?även om den kan tyckas vara liten och obetydlig för dig just nu så kan små förändringar i livet göra enorm skillnad. Kan vara många undantryckta känslor som legat och växt inom dig som nu runnit över.

Anmäl
2015-12-25 00:34 #4 av: Maria-Gerbiler

Jag tycker inte att du ska be om ursäkt, jag tycker att du är klok som delar med dig av sådana här tunga tankar. 

Jag vågar inte ge råd, eftersom jag inte går i dina skor, men jag vill ge dig lite hopp i att jag själv brukade må väldigt dåligt (speciellt när jag var yngre) och nu mår jag mycket bättre. Saker kan verkligen förändras! 


Anmäl
2015-12-25 20:59 #5 av: 134643

Du behöver aldrig be om ursäkt för att du pratar om dina känslor. Det är starkt.

Jag förstår vad du menar, jag har själv känt så och känner till viss del fortfarande så. Jag har ett riktigt bra liv, med en bra familj och kompisar, en underbar pojkvän, en häst som skänker mig så mycket glädje och en skola jag verkligen trivs på. Men för ett tag sedan så kraschade jag ändå och kom inte upp ur sängen, låg bara och grät, skakade av ångest eller stirrade in i väggen. Med ett självskadebeteende, självmordstankar och tvångsvård som resultat. Trots att ingenting hade hänt, det var bara i mitt huvud. Mitt liv var ju bra.

Vad jag försöker säga är att det måste inte vara något runt dig som har hänt för att dina känslor ska vara rättfärdigade. Du kan må dåligt ändå och det du känner nu är precis lika viktigt som det hade varit ifall du gått igenom något som fått dig att känna såhär.

Men det som är så himla viktigt att du vet är att det går att må bättre. Ibland känner jag att jag kommer ha det här i hela mitt liv, de här jobbiga tankarna och känslorna. Men så inser jag att det inte är så hemskt. För jag har lärt mig att hantera det, lärt mig att acceptera mina känslor och använda de för att bli starkare. Det kan du också göra. Men antagligen inte själv, därför är det så viktigt att du pratar med någon. Du säger själv att du inte vill leva såhär, så hjälp dig själv genom att hitta någon att prata med. Jag lovar, du behöver inte alltid känna så här. Det blir bättre.

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2015-12-26 01:31 #6 av: Sara:)

tack så mkt för svaren!
Problemet är att det har varit såhär väldigt länge.
När jag var 8-9så berättade jag för min pappa om självmordstankar för första gången, men han sa att de går över och att det inte är så allvarligt så jag litade på honom
När jag var 11 började jag skära mig själv för att andra som jag kände som gjorde det sa att det hjälpte så jag typ fastnade i det
båda mina förräldrar fick reda på det och dom tyckte bara de var ett psycho beteende men dom hjälpte mig inte direkt...
Jag är 14 snart 15 nu och jag ser typ inget hopp längre efterssom att det har varit såhär så länge nu,

Anmäl
2015-12-26 02:29 #7 av: MissClue

#6 Oj var du så liten när du kände så. Jag vet inte hur jag ska råda dig utifrån det men jag har läst om andra och har flera vänner som kände så i den åldern. Bäst är att prata med en professionell person med kunskap om psyket och beteende. Har du någon vuxen utöver dina föräldrar som du känner förtroende över? En lärare, släkting, din läkare eller någon som du kan berätta hur du känt/känner? Jag började skära mig i 15 års åldern för jag hade smärta inom mig som inte gick att avreagera på annat sätt än fysisk smärta. Men dom tankarna och det beteendet går verkligen att komma ifrån så ge inte upp hoppet, ha bara tålamod och som sagt öppna upp dig för någon eller fler tills du känner dig hörd och tagen på allvar så kommer den ena hjälpen leda till den andra.

Anmäl
2015-12-26 10:11 #8 av: 134643

#6 Det är därför det är så viktigt att du hittar någon att prata med. Jag började också skära mig i 11års-åldern. När jag var 14 blev jag inlagd för att det eskalerade något enormt. Nu, 17 år gammal, har jag inte skurit mig på 2 år. Det går att övervinna, men det är fortfarande hemskt svårt även för mig som varit ren i över två år. Då är det viktigt att ha ett support system, jag har min pojkvän som hjälp, men om du har någon vän eller liknande du litar på och kan prata med hade det varit bra. Någon som finns där utöver din psykolog/kurator eller liknande.

Jag vet att det känns hopplöst när det känts så här så länge, men tyvärr så ändras inte det här över natten. Det kan och kommer antagligen ta år. Och med största sannolikhet kommer du aldrig riktigt över det heller, vad du gör nu kommer att följa med dig i resten av ditt liv. Men som sagt, när man väl har lärt sig att hantera det, acceptera det och inser att livet är så himla mycket mer, då är det inget problem längre. Jag har fortfarande dagar där jag inte orkar med livet, men jag har så många fler dagar där jag verkligen är lycklig. Det blir bättre

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2015-12-26 23:51 #9 av: Sara:)

Kan inte komma på nån annan vuxen som jag litar på, tyvärr. Det var mest därför jag bad om hjälp här. Jag har inga nära vänner direkt men dom gångerna jag nämnt något om att jag mår dåligt eller liknande så har dom liksom bytt ämne eller Inte brytt sig, men det är okej , jag förstår dom.
Ingen på skolan gillar mig ens
Känner ingen i min släkt så bra
Så jag kan inte komma på nån som jag skulle kunna prata med överhuvudtaget...
Tack för att ni alla är så snälla

Anmäl
2015-12-27 00:23 #10 av: MissClue

#9 Då är det bra att du skrev här, även om jag inte känner dig så bryr jag mig. Jag gissar att du är mer omtyckt än du tror även om du inte ser det och har folk omkring dig som bryr sig om dig mycket mer än du tror. Du ger intrycket av att vara en väldigt snäll, kanske för snäll person..Får även intryck av att du inte vågar ta plats och kräva saker, då kan man lätt gå in i sig själv och tro att man inte syns. Fortsätt skriv av dig här eller skicka pm och var inte rädd för att du skulle uppfattas som en "annoying bitch" som du skrev i #0 Skämtar

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.