Måste skriva av mig

Olik "alla andra"

2016-02-03 18:15 #0 av: NordicSunset

Först av allt vill jag klargöra detta: Jag menar absolut inte att på något sätt skryta med detta inlägget, och om jag hade möjligheten skulle jag skrivit detta anonymt. Det enda syftet med inlägget är att jag vill skriva av mig och ställa en fråga. Detta handlar inte om något jag mår dåligt av eller något jag vill ha förändring på, utan jag undrar bara om det är "normalt".

Den uppfattningen jag har haft om tonåren är att det är den tiden då saker och ting förändras, man känner sig mer "vuxen", umgås hellre med kompisar än familj, bryr sig mer om sitt utséende, "bråkar" med sina kompisar, mår dåligt i vissa perioder, blir lite "kaxig" och går oftare emot sina föräldrar, men också en tid då man testar på nya saker som att festa, testa alkohol, ha pojkvän, sex och allt sånt. Och från vad jag har upplevt stämmer mina "uppfattningar" (kan tillägga att jag är 15, fyller 16 i år), men de stämmer inte hos mig, men hos de flesta andra.

Jag blir nästan aldrig arg på mina föräldrar och jag älskar att vara med dem. Jag föredrar liksom en hemmakväll med min familj framför en fest med mina kompisar. Uppfatta det inte fel bara, för att jag älskar mina kompisar och älskar att umgås med dem också, men det är bara vad jag föredrar.

Jag har aldrig i hela mitt liv hamnat i ett bråk eller blivit sur (sur - när man är sur på personen och väljer att ignorera den i ett tag, haha) på mina kompisar, och när det blir bråk mellan mina kompisar är jag aldrig med, jag är vid sidan om liksom.

Jag gillar inte fester, sminkar mig inte, bryr mig inte allt för mycket om kläder och så bryr jag mig inte om att andra har pojkvän och har haft sex men inte jag. När man har "tjejsnack" med lärare och skylsyster i skolan är just sex något som tas upp ofta, typ att man inte ska känna någon press till att ha sex bara för att "alla andra" har haft det och att det är ett problem hos väldigt många tonåringar. (Vilket är anledningen till att de pratar så mycket om det). Men jag bryr mig verkligen inte, alltså jag bryr mig så lite som möjligt, och jag vet ens inte varför, jag bara påverkas inte av det.

Jag bryr mig inte heller om vad andra tycker om mig, får jag en negativ kommentar så blir jag självklart ledsen men struntar helt fullständigt i det efter 10 minuter. Jag gör heller aldrig något jag inte vill för att passa in eller följa med i strömmen, utan jag gör det för att jag vill och känner för det,

Och framförallt så är jag glad! Jag klagar på saker dagligen, men det är väldigt väldigt sällan det är om något som verkligen stör mig eller om något jag mår dåligt över. Jag skrattar nästan hela tiden, och jag är nästan aldrig ledsen.

Allt detta är något jag tycker är bra, för att jag älskar mitt liv, men jag undrar om det är normalt/vanligt? Är det vanligt att jag inte bryr mig om vad alla andra tycker, gör, har på sig, osv? Är det bara jag som aldrig gör något som inte känns bra för mig själv?

Det känns ibland som att något dåligt som ska förstörs mitt liv väntar mig, typ att jag är med i en bilolycka eller något. Eller att någon nära till mig blir riktigt sjuk/skadad. Det är krångligt att förklara, men det känns bara som att eftersom mitt liv flyter på så bra så väntar något dåligt mig i framtiden.

Så krångligt att förklara hela alltet, men jag hoppas att ni förstår!

Anmäl
2016-02-03 18:18 #1 av: Calcifer

Det är nog bra mycket vanligare än man tror, faktiskt. Jag var exakt likadan i din ålder och visst, de flesta runtomkring mig var väl lite mer "stereotypiska" tonåringar. Men nu i äldre ålder har jag pratat med mängder av personer som var precis som mig. Däremot brukar de personerna synas lite mindre, så att säga.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-02-03 18:23 #2 av: Scorpio97

Jag är likadan. Jag tror precis som #1 att vi "syns mindre" och att det är därför man upplever att man är ovanlig, men jag tror inte att det är så ovanligt egentligen. 

//Jessie

Anmäl
2016-02-03 19:54 #3 av: 134643

Jag är, och framför allt var, som dig. Jag tror också att det bara är så att vi syns mindre, men jag tror inte att det är speciellt ovanligt alls. Jag har många kompisar som är precis som dig :)

She needed a hero, so that's what she became. Sajtvärd på tonåringar och medarbetare på RåttorSkrattarRegnbåge

Anmäl
2016-02-03 22:37 #4 av: Majaa12

Är lite yngre än dig och är också sån. Stannar hellre hemma och kollar på film med familjen än att vara med kompisar, speciellt om det bara är med mamma eller pappa. Tycker också att det känns som att jag är lite annorlunda.. 

Mvh Maja  

Medarbetare på Guldhamster iFokus 

  

Anmäl
2016-02-04 00:41 #5 av: [Nirvana-music]

har varit precis likadan som du och är det fortfarande.
Jag är hellre hemma med familjen, sitter hellre hemma på kvällar tillsammans med min mamma och ser på film.
Jag är inte så brydd i utseendet, men såklart har jag en speciell stil/smak jag gärna klär mig i och vill såklart inte uppfattas som ovårdad, men jag är ingen person som måste sminka mig och se ut på ett visst sätt. Jag har alltid varit väldigt jordnära och när jag var kring 15 så brydde jag mig verkligen inte hur jag såg ut, nu några år senare så kan jag skratta över mina klädval då det verkligen inte alltid var det mest "glamorösa" klädvalen men jag brydde mig helt enkelt inte.

Jag har alltid varit mer med djuren och under högstadiet gick jag mest till stallet eller till kaninerna efter skolan, promenerade i skogen med hundarna och umgicks med familjen.
Jag har alltid brunnit mycket för djuren och naturen.
Det är ungefär samma nu, fast lite bättre klädval får man väl säga :-)

jag uppfattar mig själv som konstigt, det gör jag, men jag tycker det ändå är bra och vad är det för fel att vara hemma med familjen? Eller att inte vara precis som alla andra? Jag tycker det faktiskt är något bra, man hinner med sådant sen i framtiden om man vill.
Det är bra att det finns variation och innerst inne är nog alla lite konstiga på sitt sätt, men konstigt kan också vara något bra, men att vara glad, umgås mkt med familj är faktiskt ingenting dåligt.

Så det finns många här ute i världen som är precis som du, precis som jag, vi är dock inte lika synliga ;-)

Anmäl
2016-02-04 06:57 #6 av: NordicSunset

Tack för alla svar! Vad skönt att jag inte är ensam om det. :)

Men det enda jag menar är inte att jag gillar att vara hemma med familjen, utan även att jag är allmänt glad och nästan aldrig är ledsen. Jag har liksom inga "problem"! Är/var det så med er också?

Anmäl
2016-02-04 07:02 #7 av: Scorpio97

Jag upplever att jag ofta är gladare/nöjdare än normen, och folk brukar påpeka att jag ler och skrattar mycket. Men problem har jag absolut, och jag är ledsen ibland. Så nej, jag känner inte igen mig helt och hållet.

//Jessie

Anmäl
2016-02-04 07:07 #8 av: Calcifer

#6 Nja, jag har alltid haft en massa "problem", så att säga, men jag har flera diagnoser och blev mobbad i 12 år och en massa annat så det är inte så konstigt. Däremot hade jag inte ofta de där "typiska" tonårsproblemen som mina klasskamrater pratade om. 

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2016-02-04 14:52 #9 av: [Nirvana-music]

#6:
Nja, glad och glad...
När jag var hemma så var glad och framåt, men blev mobbad hela högstadiet och en del av lågstadiet pgr av att folk tyckte att jag var konstig då jag var väldigt blyg och gillade att sitta för mig själv, speciellt killarna var dumma och tjejerna lika så, så mådde väldigt dåligt också och orkade inte med skolan...

Anmäl
2016-02-04 15:32 #10 av: JuliaMG

#6 Jag förstår inte riktigt vad du menar? Jag menar om du är allmänt glad för att du inte har några problem så är ju det bra? Det betyder ju bara att du ser det positiva i livet och inte det negativa liksom. Vissa kanske söker reda på saker som gör dem ledsna även när dem har ett ganska "problemfritt" liv, och det kanske är därför som du känner att andra "mår lite sämre" än vad du gör. Det här var lite svårt att förklara, men jag hoppas att du förstår vad jag menar haha!Skrattar

Anmäl
2016-02-04 16:58 #11 av: Alejalo

Förstår dig helt, jag själv är sådan och är nu 17 år. Jag är glad när jag är med familjen, jag och min pappa har kommit nära varandra nu dom senaste åren och vi snackar om allt och jag hänger ofta med honom när han jobbar och hjälper till  och nu har hans "chef" har börjat se detta och jag kanske har även fått ett sommarjobb på g. Men jag skämtar ofta med min familj för jag är tvärtom vad en 17årig tjej brukar vara, jag sminkar mig inte heller, har långt hår fast uppsatt hela tiden, enkel klädstil, jag är den i familjen som har minst antal skor och den som tar minst tid att bli klar. Nu bor jag på ett internat och det tar mig 10 min att bli klar från att jag vaknat till jag är klar att gå. Men klart att personer som jag inte syns eftersom jag ofta inte vill synas och människor har sagt till mig många gånger att jag bara försvinner när jag går iväg och dom inte märker det eller att jag skrämmer folk för att jag är så tyst och "smyger" runt. 

Jag har aldrig känt något behov av att röka, dricka, snusa, festa, ligga eller droga. 

Är man med sina bästa kompisar överväger det allt! Dock träffar jag dom knappt längre eftersom jag pluggar på ett internat och det är långt hemifrån..

Men jag är inte alltid glad, i perioder blir jag deprimerad och då tar det några månader att ta sig ur det så det kan du vara glad att du slipper, men det låter inte lätt att känna att något hemskt kommer att hända hela tiden. Att behöva gå på tårna hela tiden är jobbigt. 

Anmäl
2016-02-04 18:01 #12 av: [Lollo 97]

Det är inget som jag har tänkt på så mycket.

Men jag är hellre hemma än med kompisar. Umgås hellre med kaninerna här hemma än föräldrarna eller syskon/syskonen. Alltså umgås jag hellre med djur än människor.

Använder inte heller smink, följer inte modet utan har på mig vad jag tycker är bekvämt eller snyggt. Men bråkar gör jag och kaxig är jag hehe. Men dåligt mår jag.

Är själv 13, snart 14.

Anmäl
2016-02-04 19:07 #13 av: Love Lejonhuvadekaniner

Hahahahah det lät som du beskrev mig och mitt liv:D
Känns underbart att nån annan känner så för alla i min klass dricker håller på med sånt bråkar och sånt du beskrev.

Medans jag är prescis som jag vill och umgås mer med mina föräldrar och lagar mat åt familjen och bakar varje fredag och helg för gillar att bjuda och göra andra glada då mår jag verkligen bra med mig själv.

Tror inte jag hade klarar av att typ testa röka och dricka som vissa i min klass jag hade inte mått bra med mig själv.

Jag är djurnörden och den smarta i klassen och även den alla frågar när vi har hemkunskap. brukar till och med få lov att rätta läraren på hemkunskapen.

Alla mina kompisar föräldrar tycker om mig och vill att jag alldrig ska sluta va med dem för dem tycker jag tar ett bra ansvar.

Vi aka få en ny i klassen och då vill läraren att jag ska ta hand om han och visa och hjälpa han med ämnen han kommer från ett annat land.

Jag gillar att gör andra glada Både djur och människor nästan lite jobbigt då jag inte tycker om att göra fel för då blir jag nästan ledsen, haha nej då men men.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.