Jag har ärligt talat aldrig haft någon speciell tid, inte ens när jag var liten. Jag är arton år nu. Men jag är inte en person som gillar att festa eller liknande, så det har väl aldrig behövts heller. Enda gångerna jag varit ute sent är om det är cruising i stan eller om jag har varit hos syrran över helgen och måste ta ett sent tåg hem. Min mamma sover oftast inte hemma, utan hos sin pojkvän men så länge hon vet vart jag är och jag lovar att smsa när jag kommer hem så har hon tyckt att det varit okej. Sen brukar jag även ge en tid ungefär vilken tid jag är hemma så att hon vet när hon ska förvänta sig ett sms. Blir det ändrat så smsar jag och förklarar varför. Men jag har alltså aldrig haft en tid då jag måste vara hemma, utan vi diskuterar tillsammans vilken tid jag bör vara hemma för varje enskilt tillfälle och så har det alltid varit.

Det finns ju överfalls-appar och liknande på mobilen nu, så att om man har appen igång är det bara att klicka på en knapp eller dra ut hörlurarna så skickas ett sms till en vald person (har man GPS aktiverad får man även plats). Det kanske kunde göra dina föräldrar tryggare? 
Har ni diskuterat det ordentligt, eller har du bara tagit upp det i förbigående? Det kan vara bättre att sätta sig alla tre och att du får lägga fram dina argument, vilka tider du tycker skulle vara bättre samt varför och att dom får lägga fram vilka problem dom ser med det, så att ni kan lösa det tillsammans. 
Annars är det nog bara att stå ut tyvärr. Att ljuga för dina föräldrar tror jag personligen är dumt, det är flera i min klass som inte längre fick sova hos kompisar samt fick ännu kortare utegångstider när deras föräldrar insåg att dom ljög för att kunna festa.

Jag har inte någon speciell utetid, vill jag komma hem vid fyra så är det inga problem. Jag är 17 år just nu. De litar på att jag sköter mig och inte gör något dumt, har aldrig brutit mot det förtroendet heller. Om de någon gång är oroliga brukar vi lösa det genom att jag lovar att ha följe med någon så långt som det går på vägen hem. Sedan diskutera vi saker från fall till fall. Ska jag t.ex. på Malmö festivalen så kan se starkt avråda mig från att åka hem senare en tolv då det förekommer mycket brott där, men de skulle nog aldrig förbjuda mig att vara ute längre än så om jag verkligen ville. Brukar dock aldrig tycka annorlunda då deras förslag ofta är väldigt vettiga. Tror att de ger mig så fria tyglar då de inser hur lätt det är att ljuga och mycket heller vill att jag är ärlig med dem. Sedan är de nog rätt så naturligt lugna av sig, eller åtminstone väldigt realistiska.

Nu är jag ingen person som är ute sent på kvällar över huvud taget, men de fåtal gånger det händer så har jag ingen speciell tid jag ska vara hemma utan kommer överens med mina föräldrar om när jag ska vara hemma (brukar vara runt kl 23/00 när jag varit hemma hos pojkvännen och inte ska sova där och tar ett sent tåg hem) (är 17, snart 18).

En kompis till mig gjorde så att hans mamma alltid satte ett larm på sin telefon när han senast skulle vara hemma och sen gick hon och la sig, och när sonen kom hem så stängde han av larmet, så om han kom hem i tid så ringde aldrig larmet, men kom han inte hem i tid så vaknade mamman och ringde honom etc.

Kan inte dina föräldrar hämta dig på festerna? det har alltid mina gjort, dom har ställt alarm lagt sig och sen stigit upp för att hämta+ har det varit något med antingen oss eller våra vänner så har dom kommit på två röda och assisterat. måste du tvunget ljuga så se alltid till att någon vet var du e ifall något skulle hända. Var jag ute utan lov skicka jag ett sms till en vän med komplett uppgifter på var jag var och med vem så om något skulle hända och jag inte dök upp morgonen efter så kunde hon larma och komma med korrekt information. Hör också till att jag träffa folk från internet och folk jag knappt kände så det var en skön trygghet att ha.

#2 "De litar på att jag sköter mig och intr gör något dumt", självklart, men de litar nog inte på våldtäcksmän, kidnappare och alla andra läskiga människor som finns i vårat samhälle. Problemet är nog inte att ens föräldrar inte litar på en själv, utan problemet är samhället vi lever i liksom.

#5 Menar mer att de litar på att jag gör lämpliga riskbedömningar och inte utsätter mig för farliga situationer. Håller mig där jag ser folk, går på så säkra ställen som möjligt och ringer någon om jag upplever att det behövs o.s.v.

oj,  jag har aldrig förstått mig på föräldrar som är så, men då bor jag i och för sig på en mindre ort. Har alltid fått vara ute hur länge jag velat och sova borta när jag vill, men då kom jag å andra sidan inte så långt hemifrån när jag var yngre eftersom att det knappt går några bussar eller liknande om kvällarna så skulle man någonstans så fick man gå/cykla, men det var ju jobbigt när man bor i en av de mest cykel o-vänliga städerna som finns. 

Men jag kunde komma hem 4 på natten när jag var 13 och ställa mig och göra kyckling och curry typ om jag var hungrig, kunde gå hem efter större vägar mitt i natten då det inte finns någon trottoar/gångväg i närheten o.s.v. Dock skulle jag aldrig ljuga om vart jag skulle/var och när jag skulle komma hem , utan jag sa som det var och kunde ringa mamma och säga "är det ok om adolf, per, casper, anna och lotta kommer hem till oss imorgon", och min mamma hade aldrig träffat hälften av personerna jag rabblade upp typ, och hon sa att det var ok, för hon visste att jag alltid var ärlig och sa som det var. Min bror däremot höll de lite hårdare i då han var lite mer "wilde and crazy" och hade många likadana vänner. 

Mina bästa tips:

1. Sätt er ner och prata, med alla dina föräldrar (vet ej hur din familjesituation ser ut, men involvera även eventuella "låtsasföräldrar") Och diskutera er fram till en "lösning"

2. Var ärlig, till 100%, föräldrarna vet om man ljuger även om de inte säger något om det.

3. Är man ung kan jag ärligt säga att föräldrarna inte är orättvisa om de inte låter en vare mitt inne i en större stad om helgnätterna, det är ånga skumma människor ute då som man inte vill att barnen ska möta. När man är äldre kommer man vara glad att man inte "hängde på stan" när man var typ 12, man hamnar lätt i fel kretsar och de personer som jag känner som hängde i stan är numera arbetslösa, beroende av något (cigg, snus, droger, alkohol, energidryck eller liknande), föräldrar(!) eller liknande, något jag inte tror att många vill när de är i min ålder(jag är 19). Vet även att flera av de som "hängde på stan" är dömda för rätt allvarliga brott, typ grov misshandel, olaga intrång, skadegörelse o.s.v. Dessa kan ha varit små "änglar när de var små men hamnade sedan i fel umgänge när de hängde på stan och vart indragna i saker som är väldigt fel.