Jag har inte haft en nära döden upplevelse någon gång, men jag har varit försatt i situationer där jag har kunnat dött ett antal gånger faktiskt.
Den gången jag minns allra starkast och som jag tänker mest på är den gången jag skulle gräva en snökoja och den rasade ner över mig. Jag var ensam, åtta-nio år kanske, det var ganska sent och det hade nyligen snöat. Jag bestämde mig för att bygga en snökoja och ville, korkad som jag var, bygga den på baksidan av snökullen, mot ett höghus så inget annat barn skulle se min koja och rasera den. Jag hade grävt ett bra tag och hålet var kanske två eller tre meter djupt och tillräckligt brett och högt för att jag skulle kunna sitta upprätt där inne. Jag minns inte exakt vad som hände som fick kojan att braka ihop. Mest troligt så var det väl en traktor som skyfflade upp med mer snö på kullen och min koja kunde inte bära de nya kilona, de kunde ju inte se mig där på andra sidan kullen, men jag har lite svårt att förstå hur jag inte kunde höra traktorn komma? Kanske så hörde jag den men trodde att den bara var påväg förbi, och stannade därför kvar därinne? Hur som helst så rasade all snö ner över mig, allt blev svart och kallt, och väldigt tungt. Det är det som jag minns allra mest, tyngden alltså. Mörkret också, men framförallt tyngden. Jag kunde knappt röra mig överhuvudtaget. Tänk dig själv att ligga begravd under så mycket snö. Jag kommer ihåg paniken, rädslan, skräcken. Det tjöt i öronen av paniken. Jag har nog aldrig varit så rädd. Jag minns inte exakt hur jag tog mig upp eller hur länge jag var begravd, men jag minns när jag fick upp första handen ur snön. På nått sätt hade jag tappat vantarna och mössan när kojan rasade, och jag minns att luften kändes mycket kallare än snön mot min hud. Jag minns hur jag fick upp huvudet efter det och hur jag låg där, helt utmattad och stirrade upp på himlen som om den var det vackraste jag sätt i hela mitt liv. Snön verkade så vit och det hade blivit kväll, så himlen var svart och stjärnorna lyste klart. Jag minns allt det där så himla tydligt, hur jag låg där och bara andades i lugnet och tystnaden. Ingen hade sett något, ingen hade hört något. Inte för att jag kunde säga så mycket under all snö, eller vifta med armarna efter hjälp för den delen heller. Om jag inte hade tagit mig upp själv hade jag dött. Syre hade aldrig smakat så bra, det lovar jag.
Jag kan tillägga att jag inte gått i närheten av en snökoja efter det, och jag mår fortfarande illa när jag tänker på eller ser andra barn som leker i dem för allt jag kan relatera leken till är mörker, rädsla, panik, kvävning och den där tyngden.