Kropp och själ

Nära döden upplevelse

2016-04-06 21:55 #0 av: Corgitok

Har ni haft någon nära-döden-upplevelse? Berätta gärna utvecklat.

Har inga speciella historier själv men har fått blodförgiftning  i kroppen och och blindtarmssjukdomen. Dessutom har jag cyklar nära en snabb bil men kanske inte gills? Har inget mer å berätta än det precis.

Blodförgiftningen vet jag inte varför jag fick, min fot gjorde ont i  foten i flera månader men jag hade aldrig brytt mig men en dag gjorde det så ont att jag inte kunde gå. Vi åkte till vårdcentralen och alla var oroliga och tog hit en ambulans till akuten så fort som möjligt. Jag fattade ingenting å förstod inte att det var farligt, hade ju bara ont i foten? Men fick vårdas men orkade verkligen inte vara där. Ville hem å inte ligga i en sjuksäng  om dagarna så efter två nätter låtsades jag vara helt frisk. Var frisk men hade fortfarande ont. Hade en hamster att passa så jag kämpade hem och allt blev bra med det som tur var. Om blodförgiftningen hade spridit sig till benen skulle jag behöva rullstol och om det kom längre än så kunde jag ha dött har jag för mig. Är inte säker då det var länge sedan.

Anmäl
2016-04-06 22:06 #1 av: Wowy

Jag skulle åka med skolan och simträna någon gång på lågstadiet och den här gången åkte vi tunnelbana dit. När vi skulle av vagnen ramlade jag på något sätt så att jag sjönk ner med mitt ena ben mellan tunnelbanetåget och perrongen. Tåget stängde dörrarna och jag skrek, jag minns inte mycket, men blir rädd nu när jag skriver det här. Jag måste ha varit livrädd. För om tunnelbanetåget gick, vad skulle hända då? Jag var ju liksom fastklämd mellan, skulle mitt ben bli helt massakrerat eller vad?

En fritidspedagog agerade snabbt - han ryckte tag i min jacka och drog upp mig och så var jag uppe med båda fötterna på perrongen igen. Jag hade inte tagit större skada fysiskt, hade ett minimalt skrapsår på lillfingret som faktiskt gjorde rätt ont. Eller så var jag så chockad att jag bara kunde koncentrera mig på skador som syntes.

Jag har inte tagit större skada av denna händelse, och vet inte ens om det var en näradödenupplevelse. Men nu när jag tänker tillbaka på det minns jag faktiskt hur panikslagen jag var. Rädd. Tur att det gick bra, i alla fall.

"Vi som lever är bara döda på semester, nån sorts sommargäster" Bodil Malmsten

/Wowy, medarbetare på Vegan iFokusSol

Anmäl
2016-04-06 22:10 #2 av: powerade

Trillade i vattnet när jag var ganska liten.. Nådde botten men fick panik så höll på drunkna

Anmäl
2016-04-06 23:59 #3 av: [Clifford5sos]

Var med om en bilolycka när jag var 11 år,
Vi körde ner för en riktigt lång och brant backe på väg hem och det var snöstorm ute och det var verkligen dåligt väglag.
Mitt i allt så blir allt vitt och när jag vaknar ligger jag begraven i snön 5 meter bakom bilen i diket, jag och min syster hade kastas bak och ut genom bagageluckan på bilen.
Förutom att våra skor hade lossnat från fötterna och trasiga kläder så hade vi inga sår eller inre skador.
Resten av familjen satt kvar i bilen och ingen skadade sig.
Våran hund hade också kastas ut från bilen och rymde flera kilometer bort, en bekant hittade hunden efter 12 dagar 20 km från olycksplatsen.

Anmäl
2016-04-07 00:24 #4 av: JoannaLi

Inte särskilt dramatiska grejer. Mött björn två gånger, men det var väl typ det. 

Ung björnhanne som inte riktigt klarat av dvalan, vaknat för tidigt, blivit lite sned i skallen på grund av svälten. Jag mötte honom till häst. Vi klarade oss finfint, björnen hittade väl en hare att jaga istället, men att inse att hästen har stannat för att 40 cm framför nosen blänker björnögon... Nä. Veckan efter sköts han efter att han gått efter ett par hundägare. 


Anmäl
2016-04-07 10:59 #5 av: [Cloudy]

Jag har haft PRES syndrom -hjärnödem- pga min sjukdom som gjorde att jag fick några skumma symptom och tillslut krampade och slutade andas två gånger. Så jag blev nedsövd och lagd i respirator på IVA, läkarna visste inte om jag skulle överleva så min mamma och syster fick flyga ner med en gång för att möjligen ta farväl. Inte ens två veckor senare hände det igen xD
Sedan -ingen nära döden upplevelse kanske men ändå obehaglig- för drygt en vecka sedan misstänkte läkarna att jag fått en hjärnblödning då jag hade ett liknande anfall igen -efter ett uppehåll på drygt ett år- och mina kärl är bräckliga så det krävs inte så mycket för att de ska brista men det hade jag inte! :D

Anmäl
2016-04-07 21:27 #6 av: Corgitok

FörskräcktOh! Så intressant å läsa. Tur att det blev bra tillslut!

Anmäl
2016-04-09 14:36 #7 av: Magrat

Jag har haft en par nära döden upplevelser i och med intoxer. Inte har jag blivit klokare för det, men efter den senaste intoxen har jag aktat mig noga för att upprepa den dumheten.

//  Leona

Anmäl
2016-04-10 00:23 #8 av: JuliaMG

Jag har inte haft en nära döden upplevelse någon gång, men jag har varit försatt i situationer där jag har kunnat dött ett antal gånger faktiskt.

Den gången jag minns allra starkast och som jag tänker mest på är den gången jag skulle gräva en snökoja och den rasade ner över mig. Jag var ensam, åtta-nio år kanske, det var ganska sent och det hade nyligen snöat. Jag bestämde mig för att bygga en snökoja och ville, korkad som jag var, bygga den på baksidan av snökullen, mot ett höghus så inget annat barn skulle se min koja och rasera den. Jag hade grävt ett bra tag och hålet var kanske två eller tre meter djupt och tillräckligt brett och högt för att jag skulle kunna sitta upprätt där inne. Jag minns inte exakt vad som hände som fick kojan att braka ihop. Mest troligt så var det väl en traktor som skyfflade upp med mer snö på kullen och min koja kunde inte bära de nya kilona, de kunde ju inte se mig där på andra sidan kullen, men jag har lite svårt att förstå hur jag inte kunde höra traktorn komma? Kanske så hörde jag den men trodde att den bara var påväg förbi, och stannade därför kvar därinne? Hur som helst så rasade all snö ner över mig, allt blev svart och kallt, och väldigt tungt. Det är det som jag minns allra mest, tyngden alltså. Mörkret också, men framförallt tyngden. Jag kunde knappt röra mig överhuvudtaget. Tänk dig själv att ligga begravd under så mycket snö. Jag kommer ihåg paniken, rädslan, skräcken. Det tjöt i öronen av paniken. Jag har nog aldrig varit så rädd. Jag minns inte exakt hur jag tog mig upp eller hur länge jag var begravd, men jag minns när jag fick upp första handen ur snön. På nått sätt hade jag tappat vantarna och mössan när kojan rasade, och jag minns att luften kändes mycket kallare än snön mot min hud. Jag minns hur jag fick upp huvudet efter det och hur jag låg där, helt utmattad och stirrade upp på himlen som om den var det vackraste jag sätt i hela mitt liv. Snön verkade så vit och det hade blivit kväll, så himlen var svart och stjärnorna lyste klart. Jag minns allt det där så himla tydligt, hur jag låg där och bara andades i lugnet och tystnaden. Ingen hade sett något, ingen hade hört något. Inte för att jag kunde säga så mycket under all snö, eller vifta med armarna efter hjälp för den delen heller. Om jag inte hade tagit mig upp själv hade jag dött. Syre hade aldrig smakat så bra, det lovar jag.

Jag kan tillägga att jag inte gått i närheten av en snökoja efter det, och jag mår fortfarande illa när jag tänker på eller ser andra barn som leker i dem för allt jag kan relatera leken till är mörker, rädsla, panik, kvävning och den där tyngden.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.