Familjen

avundsjuk på mina vänners familjer..

2016-05-19 21:06 #0 av: hund_katt

Jag är så sjukt avundsjuk på mina vänners familjer, och deras kontakt med sina familjer. Dom kan liksom skämta med sina föräldrar, vara sarkastiska, och typ såhär "skömtkränkande" asså typ säger "nej vad fult haha" om deras förälder har något roligt på sig till exempel. Och föräldrarna skrattar och spelar med, ibland säger något halvtaskigt tillbaka på skoj liksom. De pratar liksom som vänner... Och är aldrig rädda, eller tycker det är pinsamt, att berätta något typ. Och jag är så avundsjuk på det!
Jag och min pappa pratar som främlingar nästan.. Jag berättar ingenting för honom typ. Och orkar inte ens förklara vissa saker. Typ om jag ska på bio, detta är ett enkelt exempel, så orkar jag inte säga "jag ska på bio med mina kompisar" utan säger typ "jag ska bara träffa en kompis". För säger jag att jag ska på bio så kommer alla möjliga frågor och jag orkar inte svara på allt... "Vilka ska du gå med? Har du pengar? Vilken film? Vilka tider?" Och massa. Ibland kommer frågor som jag inte kan svara på heller, som är ganska självklart att man inte kan svara på.. Typ "kommer det bli kul?"

Och det är alltid stelt. Jag försöker prata så lite som möjligt bara för att det är så stelt..

Mamma är det inte så stelt, men ändå inte så jag kan liksom skämta med henne så som mina kompisar gör. Ibland har jag gjort det, och ibland blir det stelt direkt efter, även om hon faktiskt skrattar med och så..

Min styvpappa är också lite stelt. Han har bott med mig och mamma sedan jag var typ 4, så inte så att jag inte känner honom typ. Han pratar inte alls speciellt stelt med mig så, skämtar lite ibland osv. Han är nog den som pratar minst stelt med mig. Dock känner jag mig stel tillbaka oftast, svarar bara typ "haha" eller "Aa, aha, okej" osv.. Vet liksom inte alls vad jag ska svara x( sen kan vi ju ha konversationer osv ganska enkelt som inte är så stelt. Men alltid när jag är själv med honom,samma sak med mamma, mest bara stelt om jag är själv med dom.

Idag fick jag skjuts av min kompis och hennes pappa hem. Det fick mig att nästan vilja gråta sen när jag kom innanför dörren. Så fin kontakt.. Min kompis brukar hjälpa sin pappa att färga håret på honom också och tycker inte alls att det är konstigt eller något sånt. De har bara en trevlig stund tillsammans, precis som vilka vänner som helst. Jag är så avundsjuk. Varför har inte vår familj så fin kontakt?

Okej.. Nu börjar jag faktiskt gråta. Jag vet inte varför.. Jag har inte tänkt på det så mycket innan faktiskt..

Jag ville bara skriva av mig lite ;(

Anmäl
2016-05-19 21:12 #1 av: [eliinmeyer]

Känner nästan exakt samma.

Anmäl
2016-05-19 21:18 #2 av: hund_katt

#1 bra, då förstår du mig ;( eller, xD "bra" menar jag inte men Aa. Du fattar

Anmäl
2016-05-19 21:32 #3 av: Sindri

Men det kanske beror lite på dig också. Om du inte vill berätta något för din pappa t ex när han frågar så lägger du ju ett avstånd mellan er.

Ta din pappas frågor som intresse och berätta lite mer än han frågar - eller kanske innan han frågar. -Vi skall se den och den filmen, med den och den skådisen som jag gillar, det handlar om ....

Du är tonåring och många föräldrar är medvetna om att tonåringen vill frigöra sig och ha sin integritet, och är rädda för att fråga för mycket. Din pappa visar ju att han vill ha kontakt. Han menar antagligen att han undrar om du tycker det skall bli kul. Var glad för att han visar sitt intresse och fortsätter fråga fast du ger så enstaviga svar.

Han skulle säkert bli jätteglad om du ville delge honom lite mer om ditt liv och dina tankar. Om du ber honom om hjälp med saker blir han antagligen glad för att du visar att du behöver honom. Kanske du rent av kan fråga honom någon gång om han skulle vilja gå med dig och se en film.

Dina föräldrar är tydligen skilda. Du var rätt liten när det hände och det kanske är mycket där som inte blivit utrett och pratat om. Dina föräldrar kanske undrar saker som de inte vill fråga om för att de visar dig respekt. Det kanske är saker du vill fråga dina föräldrar om. Ibland är vi lite för hänsynsfulla mot varandra.

Fråga vilken förälder som helst - tonårsbarn är svårt: Man är orolig, man bryr sig, man undrar mycket, men man är jätterädd för att tränga sig på och skrämma tonåringen så att man aldrig får reda på något sedan.

Man kan tycka att det inte är din sak att "bryta isen", men de kanske har upplevt dig på ett sådant sätt att de håller respektfullt avstånd.

Anmäl
2016-05-19 22:08 #4 av: hund_katt

Tyvärr har min pappa alltid varit liksom jobbig att prata med. Han låter helt ointresserad när han frågar någonting, asså det känns liksom jobbigt att prata med honom. Mamma T.ex om hon skulle fråga samma saker så skulle jag inte tycka det var jobbigt.
Det är typ alltid när vi pratar. Jag tycker min pappa är pinsam, alltså inte så som vanliga tonåringar tycker om sina föräldrar, utan jag mår verkligen dåligt och skäms när jag går på stan eller något sånt med honom. Har förmodligen med att göra med allt han gjort när jag var mindre och så. Han försökte typ vända mig mot mamma, sa massa skit om min mamma och försökte få mig att bo hos honom mer istället för att bo hos min mamma. Jag bodde varannan helg hos pappa, eftersom pappa inte kunde sköta mig, och min syster, ordentligt, så skulle det inte funka. Vi hade testat ett par gånger och slutade alltid med att vi gick oduschade, med försmå kläder, jättetrötta för ingen hade fått oss i säng, och sen hade vi fått vakna precis så vi hinner slänga i oss en macka och ta på kläder innan vi måste åka till dagis/skolan.
Han har ingen skam i kroppen och vet inte vad respekt är typ. Det är liksom bara han som existerar typ. På stan kan han gå rakt emellan två personer som står och pratar med 1 meters mellanrum, istället för att visa respekt och hänsyn och gå runt...
Han är alkoholist också. Och han verkar tro att jag är dum i huvudet att jag tror på när han säger "det är mina arbetskompisar som var här och festade" och man bah... Aa.. Sure.. Sen när brukade dina arbetskompisar komma hem till dig?
Han dricker inte jämt, händer nån gång ibland att han får ett återfall.

Just nu så har han inte betalt min försäkring, fick ett brev hem till mamma om att försäkringen inte är betald. Den delen som pappa ska betala. De ringde senare och min styvpappa förklarade och sa att de skulle ringa min pappa. För numrena står till min styvpappa typ, så Aa. Därför dom ringer honom.

Han har också kört rattfylla med mig i bilen... Han tänker inte ens på min säkerhet. Och han är självisk och en gång när jag tog med hunden hem till mamma för att han var full(han kan inte sköta hunden då, och hela lägenheten är full med rök och alkohol som hunden måste andas in. Knappt att jag kan vara i lägenheten då.) så ville han ha hunden tillbaka för att "jag måste ha honom, han är ända som kan få mig på fötterna igen".... Om han lyfter dig på fötterna så som du säger så borde du inte ens ha ramlat från början.. Och det verkar mer motivation att sluta om du får tillbaka hunden när du slutat. Han tänkte inte alls på hundens hälsa! Förklarade flera gånger för honom hur skadligt det är, och han bah "jag vet att det inte alls är bra men jag behöver honom!" Sen ignorerade jag sms:en..

Så han har helt enkelt förtjänat den plats han har i mitt liv. Är jag som lider av det men det gjorde jag ju innan också. Det var när jag var mindre som jag var mer öppen, och när han manipulerade mig för att få mig att bo hos honom.. Sånt som inte ens ska behöva tas med mig. Ville han att jag skulle bo hos honom så får han ju prata med mamma, inte mig! Och jag tror det mest var för att få pengar som han ville att jag skulle bo hos honom.. Barnbidraget gick ju till mamma. Vad skulle det annars vara för? Vi umgicks inte direkt, så det verkade ju inte vara för att faktiskt få vara med mig.

Jag känner mig bara äcklad av hans närhet. Och så äckligt att vara i hans lägenhet, möglig mat överallt. Bilen stinker, och hans byxor är typ insmetade i snor som han torkat av från handen eller nåt.

Mamma vill jag inte ha med på T.ex klassmöten osv bara för att jag tänker mer att hon kanske känner sig ensam, och jag kommer ju vara med mina kompisar och så så då kommer ju hon va helt ensam med de andra föräldrarna som hon inte känner. Och lite för att jag inte kan prata "vanligt" med mina kompisar om hon är med. Blir som sagt stelt, och plus de vanliga "tonårskänslorna" att mamma är lite pinsam och att man inte vågar svära osv när sin förälder är där. Dock verkar alla andra kunna slappna av med sina föräldrar och kan skämta ganska rejält och svära och säga något lite elakt, sarkastisk till en kompis, när deras föräldrar är med. Och föräldrarna tar det helt chill. Ändå inte helt som att de inte bryr sig. Bara att de tänker liksom "de kan sköts det själva". Jag skulle aldrig kunna slappna av på det sättet med min mamma..

Anmäl
2016-05-19 22:09 #5 av: hund_katt

Men Gud vad mycket det blev nu då...

Anmäl
2016-05-19 22:45 #6 av: Kneko

Jag är en person som har god kontakt med mina föräldrar. Sarkasm , skämt , roliga elaka kommentarer osv. Så jag kan inte leva mig in i en värld där man har dålig kontakt med föräldrarna. Med det sagt så vill jag ha mer förståelse och önskade jag kunde hjälpa till, men det är svårt.

Jag hoppas du hittar ett sätt att connecta med dina föräldrar.

Anmäl
2016-05-19 22:54 #7 av: Wowy

Jag vet inte vad jag ska säga, men skickar styrkekramar.

"Vi som lever är bara döda på semester, nån sorts sommargäster" Bodil Malmsten

/Wowy, medarbetare på Vegan iFokusSol

Anmäl
2016-05-19 23:09 #8 av: Sindri

Oj, du hade rätt mycket att få ur dig! Har nån vuxen nån gång i samband med dina föräldrars skilsmässa frågat sig hur du mår och  vad du vill? Du skulle nog behöva få ur dig ännu mer, och fler gånger.
Nu när du berättar mer om din pappa så förstår jag bättre.
Menar du att du bor hos honom och måste det? Jag kan inte fatta att det kan vara så. Din mamma verkar tyvärr också vara lite oförmögen att stötta dig och "se". Beklagar verkligen att du känner så och har det så omkring dig.

Det är väl svårt att ändra på din pappa, och kanske din mamma också. Men du behöver vuxna runtomkring dig som bryr sig och tar dig på allvar. 

Kanske går inte din önskan om en annan familj i uppfyllelse, jag förstår att du blir ledsen varje gång du blir påmind om att allt kunde varit så annorlunda.
Men jag tror också många människor har ett eller annat litet maskhål som de vet aldrig kommer att kunna lagas. Det är något man måste leva med, helt enkelt.

Det vore bra om du kunde börja acceptera att det är som det är, och fokusera på andra saker. Det finns säkert några saker i ditt liv som funkar, några saker som du är bra på. Du är ung och har möjligheter att forma ditt liv och hur du vill ha det. Det är tufft att ha det svårt och att som barn få bära bördan av föräldrars misslyckanden, men det är också något som kan ge dig styrka, om du kan använda dina erfarenheter på rätt sätt.

Man vad gör det om din mamma är med på någon föräldradag i skolan? Det är en enda dag, om du inte kan svära då så är det inte hela världen. Kanske är det nyttigt för din mamma också att se hur andra föräldrar är mot sina barn. Är du verkligen säker på att hon skulle känna sig bortkommen bland de andra föräldrarna? Det är nog många andra som inte känner varandra, men de har ju något gemensamt att prata om vid det tillfället i alla fall.

Jag har varit på massor med klassmöten, och ibland är det stelt, ibland kommer alla loss och pratar och ha trevligt. Ge din mamma en chans. Det är inte roligt för henne att känna att du skäms för henne.

Ibland kan saker och ting förändras om man vågar göra tvärtom. Då har du i alla fall provat.

Anmäl
2016-05-19 23:15 #9 av: [eliinmeyer]

Jag kan känna igen mig, för trots att man försöker ta kontakt med dem, så är det inte alltid de funkar helt enkelt. Min pappa har det alltid varit lättare att prata med allmänt men det går liksom inte att prata om vad som helst där heller. Min mamma blir det stelare med för antingen är hon liksom inte på min sida i det som hänt eller det jag gör, klagar på något jag sagt eller gjort eller så ifråga sätter hon allting. Och om man har de bra stunderna där man kanske skrattar eller pratar allmänt blir det ändå stelt, i alla fall för mig, som att det känns onaturligt. Inte alltid förstås, men ibland

Anmäl
2016-05-20 00:10 #10 av: tötenöten

Hade en otroligt ansträngd relation med mina föräldrar som jag insåg var så på grund av min oförmåga att förlåta de för vad de gjort mig som mindre med misshandel etc.

De hade skärpt till sig och försökte, men hade som get upp då jag inte ville släppa in de alls utan bara hade ett väldigt ytligt förhållande med de. Men när jag sen bestämde mig för att det var dags att förlåta de och verkligen släppa in de så de får lära känna mig så har allt blivit tusen gånger bättre. Jag skämtar med de, kan prata om det mesta med de och allt känns så mycket bättre. Det tog mycket kraft att kunna gör a det, men det var ett otroligt bra beslut.

Att öppna upp dig för både din mamma och styvpappa tror jag kan vara en bra idé att försöka, det hjälpte mig otroligt mycket i våran relation. För man måste ge lika mycket i en relation som man vill ta.

Med din pappa och andra sidan tycker jag inte du ska behöva ge honom en chans. Det kan däremot vara viktigt för dig att berätta för honom hur du känner och att han måste skärpa till sig om han vill ha en relation till dig någonsin. Vissa människor kan behöva en riktig "käftsmäll" för att inse vad som händer.

Hoppas allt ordnar sig och att du kommer få en bättre relation med de, ju äldre man blir desto viktigare att ha nån sådan vid sin sida är det!

Anmäl
2016-05-20 08:53 #11 av: Edhi

#4 Det låter lite som min pappa. Förresten håller jag starkt med #10. Jag har en väldigt ansträngd relation med min pappa och har haft det i ca 3-4 år. Jag valde bort honom och flyttade till mamma på heltid precis innan jag fyllde 12 av anledningar jag inte vill ta upp just nu. Det är det senaste året som jag börjat ta upp kontakten med honom igen, för jag känner att jag kan kan förlåta honom för vad han gjort, men aldrig glömma. Jag kommer aldrig mer bo hos honom, utan träffar honom enbart när jag vill, samt känner att jag orkar. Du kanske bara måste bryta kontakten med honom för ett tag? Det kan vara nyttigt för er båda- men jag menar inte för evigt, även om sådant också sker. Kanske kan du bo hos mamma ett tag? Jag tycker att du ska prata med henne om detta- samt säga nej till din pappa, det verkar han behöva! Ett nej får en väldigt bra effekt ifall det blir en följd av det, som att du faktiskt flyttar.

Det verkar tungt för dig, men det går säkert att reda ut! Jag skickar massvis med styrkekramar till dig!! Hoppas det löser sig!!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.