Annons:
Etikettkänsliga-rummet
Läst 1377 ggr
vadskajagheta
2016-07-08 00:42

gråta inför andra?

Snälla ta din tid och läs dethär! <3 Okej jag är en helt vanlig tjej på 13 år som har svårt att visa känslor inför andra, jag kan visa känslor som tillexempel arg och irriterad men inte känslor som ledsen eller sårad! Och det är för att jag har såå svårt att lita på folk pga att jag jar blivit sårad av många. Jag kan tillexempel inte gråta inför någon alltså ABSOLUT inte jag blir helt varm och skäms så mycket isåfall inte ens min närmsa bästavän eller mina föräldrar. Jag hatar också om att inte kunna prata om känsliga ämnen som kärlek, sårbarhet, och mina problem det slutar med att jag skäms och tar mina händer framför mitt ansikte som när mina brukar prata om något känsligt och jag skäms så pass mycket att jag ber dom sluta. Min bästa vån vet om dethär och har försökt prata med mig men det gick inte, jag vill verkeligen prata med någon för att jag har problem och det känns så mycket bättre om jag får prata med en vän eller någon jag litar på! Jag skulle absolut inte kunna gå till en psykolog för jag vill inte att någon ska få vet pga att jag skäms och framför psykologen skulle jag inte kunna säga ett endaste ord för jag skulle bara skämmas och gått hem snälla kan någon hjälpa mig eller ge mig tips/råd? Hejdå, kram ❤

Annons:
Accalia
2016-07-08 01:11
#1

Känner igenom mig, tycker det blir så stelt att prata om känslor irl, inte kanske andras, men mina egna. Har tyvärr inga tips men du är inte ensam :)

taylor__lambert
2016-07-08 01:32
#2

Jag känner igen mig en hel del i det du skriver. Och det satt i mig väldigt länge, känner fortfarande av det nu även i vuxen ålder. Jag tror att det bästa är att prata med någon paykolog om de, dock inte alltid bra ibland kan det tom förvärra det. Jag har också blivit sviken av många. jag har också blivit mobbad och nedtystad av mina lärare. Jag tror det var en stor del av varför jag kände som jag gjorde. Jag märkte att när jag åt anti depressiva senare i livet blev jag mer, hur ska man säga, modig. Jag vågade tala mer, jag stod upp för mig själv, jag hamnade i konflikter jag innan inte klarade av, utan problem. Men det hade stora konsekvenser att fördelarna tyngdes ned av nackdelarna. Det var inte värt att fortsätta. Men jag har jobbat på det, försöker omgiva mig av människor som varit med om typ samma saker som jag själv. det går lättare nu, men jag har ibland fortfarande problem med det.

Sajtvärd på Hundparkour.ifokus & CockerSpaniel.iFokus

Underskatta aldrig värmen från en kall nos Hjärta

_Fisken
2016-07-08 07:17
#3

Blir jag förvånad över det du säger? Nej. Så där är min dotter också (12 år). Hon vänder omedelbart på klacken  och går in på sitt rum. Jag tror det hör till åldern. När du/hon väl inser att just dina känslor och tankar  är lika som alla andra människors så kan du/hon lättare prata om dem.  När du kommer upp i ålder blir du säkrare på dig själv också och inser att du är lika viktig som nån annan och därmed kan du också uttrycka dig mer fritt.
Sen ÄR människor olika hur stor lust de har att prata om känsliga ämnen. Det finns  en naturlig skillnad i sättet vi pratar. Så acceptera dig själv och samtidigt öva lite på det du vill ändra på. (Som typ att jag försöker sluta svära så f*****nat).

Herveaux
2016-07-08 07:23
#4

Kan du skriva ner det du vill ha sagt?
Är det jobbigt att bara läsa det för dig själv eller skulle du klara av att en nära vän eller psykolog får läsa (inte inför dig)?

Det låter fruktansvärt jobbigt att du har det så här och såklart att ni andra i tråden känner igen er. 😢

Själv har jag alltid varit precis tvärtom, känslorna på utsidan och även om jag skämts över det, har jag en eller flera gånger gråtit framför de flesta jag känner.
Skolan ska vi inte ens prata om, herregud vad jag grät ofta i klassrummet.

Tillbaka till dig TS,  jag har något vagt minne att jag läst inne på något forum om en tjej som gick hos en psykolog där hon fick skriva ner vad hon ville ha sagt och svar på psykologens frågor. Hur psykologen sen gav sina svar har jag helt glömt bort.
Hur som helst så är mitt råd att börja söka efter en kurator eller psykolog som försiktigt, försiktigt kan börja "knyta upp dig" så du kan få hjälp att komma tillrätta med dom här demonerna.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Katarina97
2016-07-08 22:14
#5

Jag var likadan när jag var i din ålder och det slutade med att jag gick till en psykolog ändå för min läkare skickade mig dit när jag var hos henne för fysiska problem som troligtvis hade med mitt psykiska mående att göra. Det var jätte jobbigt och de första gångerna sa jag inte ens mycket för jag kunde inte sluta gråta och kunde knappt få fram några ord, men det blev bättre och jag lärde mig att det var okej att gråta och att prata om vad jag kände. Men jag förstår om det känns för jobbigt, jag hade aldrig gått dit själv om inte min läkare skickat mig dit, men kanske kan du skriva till bris? De har en chatt där man kan chatta med dem om vad man vill och det kanske känns lättare när det är helt anonymt, du kan avsluta exakt när du vill genom att bara stänga fönstret och de behöver inte se om du börjar gråta? Kanske blir det enklare att börja så? Eller ringa dem om du känner dig bekväm med det? 

Kom ihåg att det du känner inte är konstigt eller något du är ensam om!

kae
2016-07-09 22:14
#6

Det är vanligt, det ligger liksom i människans natur att inte visa sig svag inför andra. Det är någonting man får jobba på, och om du känner att du av någon anledning behöver uppsöka psykologisk hjälp behöver du absolut inte vara rädd eller skämmas då psykologer har flerårig utbildning och erfarenhet av det du beskriver.

Annons:
Upp till toppen
Annons: