Familjen

Är jag ensam?

2016-08-09 23:20 #0 av: elviraj

Finns det någon mer som delar upplevelsen av att vara rädd för sina föräldrar, att ständigt vara orolig och på sin vakt om något kommer hända?
Som växer upp med våld, alkohol och tystnadsplikter?
Som är förälder till ens förälder?
Som vill ha en förändring, men som inte vågar berätta?
Som mer än allt vill kunna berätta men som inte vill förstöra för sina föräldrar?

Är jag ensam om detta?

Anmäl
2016-08-09 23:32 #1 av: Tjeja

Det är du absolut inte ensam om. Men de flesta i din situation vågar inte berätta för någon eller be om någon hjälp. Vilket är oerhört tragiskt! Du ska inte bära något som helst ansvar för dina föräldrars leverne! Du inte bara behöver hjälp, du har rätt till hjälp också!

Berätta kan ge tuffa konsekvenser för både dina föräldrar och dig. Saker som är jobbiga men nödvändiga för er att gå igenom för att de ska få hjälp men ffa att du ska få ett normalt och tryggt liv.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2016-08-09 23:59 #2 av: elviraj

#1 Tack! Det känns bara som om jag väljer bort mina föräldrar, syskon och min släkt genom att berätta, som om jag sviker de. Men samtidigt så  vet att jag har rätt att våga tala och att jag har rätt till hjälp... 
Jag kan till och med bestämt mig innan ett samtal med min socialsekreterare att jag ska berätta om något, men sedan låser det sig, jag kan liksom inte klä upplevelserna och känslorna i ord. För någonstans vet jag att jag inte får prata om det, och jag hör hela tiden min mammas röst som frågar mig om jag vill att hon ska sitta i fängelse...

Anmäl
2016-08-10 10:23 #3 av: Scorpio97

Det kanske skulle fungera bättre att skriva ett brev till socialsekreteraren och ge det till h*n när du kommer dit? Då behöver man inte fundera på hur man ska formulera det när man sitter där och det brukar vara lättare att bara lämna fram ett brev än att börja berätta. Då kan du skriva och formulera det i lugn och ro innan istället. Sen när h*n läst det måste ni såklart ändå prata om det, men det kanske kan vara enklare att börja så? 

Och du sviker inte din familj genom att berätta, du försöker bara hjälpa dig själv - och det har du all rätt i världen att göra. Inga barn ska behöva vara rädda för sina föräldrar eller växa upp med alkohol och våld. Då har dina föräldrar redan svikit dig (ur min synvinkel) för dom har inte gett dig en trygg och bra uppväxt. 

Jag tycker du är väldigt stark som vill berätta och vill förändra. Det är bra :)

//Jessie

Anmäl
2016-08-10 11:35 #4 av: elviraj

#3 Jag har funderat på brev många gånger, det känns så konstigt och pinsamt, men jag tycker det är lättare att uttrycka mig i text än i ord många gånger..
Men jag har så svårt att avgöra vad jag ska skriva om, vad som hon är intresserad av. Jag tror det handlar om att jag har en ganska skev uppfattning om hur det ska vara, även om det blivit bättre än när jag var liten så kan en händelse för mig vara ''normal/ok'' medans den i andras ögon kan vara sjuk.
Förstår du?

Jag förstår hur du tänker, och jag är helt med dig, det är bara så svårt att ta in och förstå, speciellt när det handlar om ens familj..

Tack snälla!!

Anmäl
2016-08-10 11:42 #5 av: Scorpio97

#4 Jag skrev brev till en kurator när jag skulle dit för första gången, och inte visste hur jag skulle börja prata. Hon verkade i alla fall inte tycka det var konstigt alls, och det tror jag inte din socialsekreterare tycker heller. Det är ganska vanligt att man är mer bekväm att skriva än att prata. Skriv det du tycker är viktigt, tänk inte på vad som hon kan tycka är intressant eller inte. Det viktigaste är att få ut det och påbörja ett samtal och en förändring. Om det är något du missar att ta upp eller som hon funderar över, kan ni prata om det sen istället. Tänk inte så mycket på det. 

Jag är själv uppvuxen med en alkoholist till pappa (som numera är död) och jag förstår absolut hur du menar med att ha en skev uppfattning om hur saker och ting ska vara. 

//Jessie

Anmäl
2016-08-10 13:32 #6 av: elviraj

#5 Ska försöka skriva, iallafall börja. Kanske tar hjälp av någon vuxen på skolan sen.. Tack för hjälpen!

Skönt att inte vara ensam om det..

Anmäl
2016-08-11 10:35 #7 av: MrFabulös

Det finns ett läger som hålls av orginationen Maskrosbarn du kan läsa mer på deras sida. Men där så kan man få åka på läger och träffa andra med likande historier. Hoppas att det blir bättre kram!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.